Om det bara vore... så väl

 

Om dagen skrämmer verkligheten tankarna på flykt

Förbindelserna bakåt bryts och fällan slår igen.

(Tore Berger, Tidens gång, 1978)

Mina tarmrörelser är i alla fall regelbundna och förutsägbara. Det regnade i förmiddags när jag gick min runda. Lite duggregn bara. Dagens outfit, en 30 år gammal mörkblå postorder-regnjacka, som inte hade behövts, men var trygg att ha. När jag passerade husvagnarna klev en inställsamt hukande man fram mot mig och försökte hälsa med en himla massa ”hej-hej”. Det var precis som om han ansåg sig nu äga parkeringen och skulle hälsa mig som en gäst där. Vilken nerv. Blir en nu tvungen att undvika området?
Det är väl tidens gång. Undanträngning av en överlägsen art. Survival of the fittest, så att säga. Social darwinism, med andra ord. Misär som segrar för att den funkar bättre.

Här en bild från 1963. Alla på bilden nu döda. Men lever i huvudet på folk som minns dem.

Har en känsla av att vi som växte upp på 50-60-70 talet kan skatta oss ”lyckliga” därför att vi fick uppleva den västerländska civilisationens höjdpunkt. Baserad på billig olja. Som så småningom skapade växthuseffekten. Det blir bara sämre och sämre hädanefter. Välfärd, levnadsstandard, allt sånt dömt att försämras i takt med ekonomin. Om det kommer en sån höjdpunkt igen måste den baseras på nånting annat än fossila bränslen, vad nu det skulle kunna vara. Det blir bekymmersamt.

En annan fantasieggande bild. En satellit-bild där jag har zoomat in så att det går att urskilja min Bekymmershög av stenar. (det är den ljusa fläcken mitt i bilden, mellan två träd). 

Dvs sååå mycket bekymmer har jag staplat, att det är synligt från rymden, må vara från väldigt låg omloppsbana, kanske 3-4000 km, men dock ändå. A speaking picture.

~

Sen har jag fortsatt min ihärdiga (troligen meningslösa) digitalisering av futtiga grejer som jag skapat en gång i tiden..

Dom här två fick jag gräva djupt i gömmorna för att hitta:

Tvisting från 1970, Jag gillar hur ansiktet på kvinnan liksom vrider sig fram ur sig själv.

Skäggubben Majall från 1968, För att vara av mig så är det ovanligt tveklöst och kraftfullt kritat. Inget ängsligt pillepill liksom.

 

Men för övrigt; Ett sånt här regemente, kan det bära sig?