Min Kramp Del 1: Vitun vanha.

...

  Åh, jag klarade transitionen…. Mellan mars och april. Aina jotain. Men jag drömde att underlivet sprack och hela tarmpaketet började tränga ut.

Lyckades trycka in det, blodigt och slaskigt värre, och sa sen till mamma att jag nog måste åka till sjukhuset för att sys ihop. En alldeles för naturtrogen dröm, för mitt eget bästa. Varför får jag såna drömmar? Vad kan det rimligtvis fi-fi-finnas för orsak till det? Förutom att minä olen vitun vanha.

  Jag måste nog sluta med sprit och tabletter. Jag måste sluta med missbruket… av metaforer. Jag har skrivkramp, men jag skriver ändå, fast det mesta är opublicerbart. I bästa fall. I värsta fall oförståeligt.

  Men lagom till påsken bakade jag vörtbröd för att kunna äta doppigryta tillsammans med resten av julskinkan från 2018.

  Jaa, och det brödet blev kanske nog den godaste vörten jag bakat. Smak, form, konsistens, doppvänlighet, färg, alltsammans. Så nu är det nog ingen ide att jag försöker baka vört igen. För Zen lär oss ju att varje lagad bit mat eller dryck är ett unikt möte av unika omständigheter som vi aldrig kan kontrollera fullt ut. Inte ens oss själva. Kanske särskilt inte ens oss själva. (Observera menings-byggnaden där. Den satt som en smäck.) Om vi har tur, kan vi råka vara  närvarande just när omständigheterna råkar vara gynnsamma. Men att ta åt oss äran av det, det är bara förmätet. Vissa säger att jag är förmäten, som person, men då ja ba i falsett; Förmäten? Moi?!
  I det här fallet vet jag att det inte var jag som bakade brödet, det var brödet som bakade mig, där kände jag zenparadoxen tydligt! Alltså kan jag omöjligen vara förmäten, för då hade jag tagit åt mig hela äran, ju. 
Nicht wahr, herr Kommissaaar? 

.

.

För framtida efterhandsreferenser så är (de kontrollerbara) delarna av grundomständigheterna i denna vört ungefär följande:

9 dl Matbrödsmjöl (Fyra sädesslag)

5 dl Dinkelmjöl

50 cl avslagen porter (degvätska)
88 gram smör. 

60 gram honung (Från Ukraina)

1 tesked kryddnejlika.

1 rågad matsked ingefära

4 dryga matskedar paprikapulver.

70 gram russin.
Jäst
**

  Sen hade jag dårå infryst skinka, 450 gram, infryst äpplemos gjort på syrliga äpplen från ett vildäppleträd vid stranden av en medelstor å, soligt läge. Sen hade jag också infryst doppspad-essens från 2018, som jag nu spädde ut med påskmust och kryddade på med en köttbuljongtärning. Det hela blev väldigt mastigt och jag vill nog inte upprepa det. Alltför ofta. Magen protesterar ju. Efteråt.

  Jag har varit i krig med min kropp sen jag var en liten. Ibland har det varit fullt krig, ibland vapenvila. Just nu är det på sköldkörtelfronten som kriget har blossat upp. Och det ser inte bra ut. Jag håller på att förlora där. Måste bajsa två gånger om dan, ibland en tredje (nervositetsbajsning) ifall jag måste ut och träffa folk. Trots det, trots ökad motion, med bland annat styrketräning tre gånger i veckan, trots dubblerad levaxin-dos så blir jag tjockare och tjockare.  Troligen går jag ner i extrem dvala, som en björn i vinteride, utan att märka det. Kanske händer det på natten, kanske medan jag ser på teve från soffan. Jag vet inte. Jag funderar på att gå till desperat attack mot kroppfan med ett av mina starkaste vapen, extremfasta. Hjälper inte det har jag väl bara den slutgiltiga lösningen att ta till.

  Har ni sett vad jag är slut?

  En som inte är slut är John Prine. Han kom nyss ut med ett album som heter The Tree of Forgiveness. Det är hans första album (med nya låtar) på 14 år. Just som en trodde att han kanske nog var för gammal och sjuk och trött eller nåt, numera, för kunna klämma fram ett helt nytt album, så gör han just det. Och det är en underbar liten pärla med arketypisk Prine-karaktär.
Det här är en gullig gubbe.
..

 ...

..
When you got hell to pay,
put the truth on layaway.
...
Well you must have left your wisdom tooth at home

If they knew what you were thinkin'

They'd run you out of Lincoln

Blame it on the ole' crazy bone

When the grandkids all are grown

And they put you in a home

And eternity is approachin' fast

Yeah you're half out of your head

And you prob'ly pissed the bed

And you can't see a thing to save your ass

And far across the prairie (prairie)

In the local cemetery ('tery)

They already got your name carved out in stone

When all them nurses say

"Grandpa why you walk that way?"

Just blame it on that ole' crazy bone

Yeah blame it on that ole'

Crazy bone (crazy bone)

---------------------------------------------------------

Illa vulna vinningar

*

   Kom och se, förvåning lyser i mitt ansikte.

När jag lägger en mask och låtsas spela maskerad

Jag sätter krokben på mig själv, och säger:

"Har ni sett vad jag är slut?”

Jag springer vilse i en labyrint

Desorienterad, men jag hittar ut.
Anders F Rönnblom, Pajas eller gud.
**

  Både sanningen och lögnen lämnar ärr i varats olidlighet.

Det går inte att skilja sanningsärren från lögnärren.

Men det syns att något hänt. Just där.

Det som hände mig i måndags blödde skam. Jag planerade i godan tro, trodde jag. Och allt gick mig väl i händer, fram till en viss punkt. Dårarna samlades i ett återvändshörn och där tappade jag min beslutsamhet. Ändå framhärdade jag mig vidare, men väntandet stal min sista kraft och jag fick nesligen fly fältet. Jag hade kämpat redligen , men var nu slagen.

***

”Heaven is closed and hell is overcrowded,

so I think I’ll just stay where I am.”

Willie Nelson.

****

  Jag vet vad ni tänker, tro inte annat. Och allt det här verkar konstigt och absurt, men jag måste låtsas tro på vad jag hör och ser. Jag räcker dock inte riktigt till, jag tror jag lever för abstrakt.

 Det är kanske alla dessa unforeseen forces som ställer till det för mig. Livet är hårt. Att dö är svårt.

  Pas de deux. 
  Pas de seul. 
  Pas de moi.  
  Alla mina illa vulna vinningar är so-so-som fotbojor. Av järn. Oh, de irony of it all....
Sayeth ye olde blogg-bitch.