Last chance texaco

 Åh, sista maj-dagen. Idag måste jag fixa ett inlägg om jag ska nå mitt mål med minst 4 inlägg per månad eller ett per vecka. Men hur ska fläsk-fia orka, frågar jag mig. Men blir svaret skyldig. Negativt saldo där, men vem är gäldenären och framförallt vem är borgenären i allt det här. Men du vet: jeg är en udugelig dritt-jente, jeg. 
Som sen blir mig själv skyldig till alltsammans. Och alltsammans blir sen skuldsanningens sura efterbörd. Och skuldsaneringen efteråt svider. Som efter ett hårt och torrt .... samlag.

Eh; undersökningar av en proffs-professor visar undvikligen att materialet på den här ploggen innehåller 15 % rent guld. Dock okonvertibelt, men i alla fall! 15%! Då förstår man att bloggen har så många läsare. Guld utan att betala ett öre! Jag försöker själv läsa min egen blogg så ofta jag orkar, men det är ju mycket skräp att gräva igenom för att hitta det där guldet, och jag... Jag har inte så mycket ork. Skyll på hypotyreos eller vanligt svenskt latmaskeri. Men kanske är det bara wildcat money när allt kommer omkring. L'or des fous. Pyrit. Allt som glimmar rimmar ej. Men dumskallarnas sammansvärjnings-guld är populärt.

But;
My name is Joan Johnsson. I come from Wish-Consin.

And I tell'em!

Min beskärda del

.

" Min beskärda del" ett stycke text om livet som ett stycke kött.. eller nåt.
Fastän den texten, jag vet inte, den verkar inte komma. Av sig själv. Kanske måste jag slita med den och därmed med mej själv. Verkar det som. Jag är så trött nu. Du anar inte. Jag går till sängs vid 21-tiden, ganska pigg, och vaknar vid 5-tiden; utmattad.
Gör långa listor med enkla uppgifter att utföra under dagen som kommer, men nästan ingenting blir gjort, förutom listskrivandet. Alla dessa bullet-points, jösses. Men jag får väl ändå till slut allt jag förtjänar; inget mindre och absolut inget mer. As the saying goes. The uncomfortable constable. Ibland förklädd till min egen konst-konstapel. Det blir bloggförbud.
Under tiden verkar jag ha fastnat i min personliga lock-down. Så icke desto mindre, till yttermera visso, som jag så fyndigt brukar säga. Jo, och när jag föddes blev jag för rikt utrustad. Fick mer än min beskärda del, så att säga. Detta rättades dock till så småningom. Överflödet skars bort som tur var. Och jag fick ett år av eufori. Här uppe i Europas utkant. Jag vill lida, jag vill dö. I norden. Kanske jag fick nog som barn så in i norden, men barnet fick inte mig förrän i vuxen ålder. Och lite till. Det som fattades var det som jag skulle ha gett mig själv genom att ge av mig själv till andra. Den tekniken har jag dock ännu ej bemästrat. Men det var väl menat så. Varför kom jag att tänka på Hannibal Hayes and Kid Currie, the two most successful outlaws in the history of the west. But in all the banks and trains they robbed, the never shot anyone. This made our two latter-day-robin-hoods very popular. With everyone but the railroads and the banks.

...
När jag var ett barn var jag nog lite förälskad i Pete Duel, han var ju otroligt charmig på tv. Jag blev mycket ledsen när jag fick reda på att han tog livet av sig redan på 70-talet. 

...

Tick-tack.

.

En duva sjunger nationalsången, nästan

.

Så det är en fredsduva som givit oss melodin till Du gamla du fri-(a). Fredligt är trevligt, tycker både undertecknad och jag.

..

...

Lite besudlad

   Så fick en då sitt första Pfizerskott.  Dock ej med aspiration. Sprutan bara pang på rödbetan rakt in o tömd. Som en otålig påsättning. Penetration och sprut samtidigt. När förspelet väl var klart och jag navigerat mig fram till det lilla vaccin-båset gick det snabbt. Jag klockade det till 77 sekunder från det jag klev in i båset till det jag klev ut ur båset på andra sidan. Tack o hej. Dags för nästa tjej. Inga biverkningar. Gick efter 10 minuter. Orkade ej sitta kvar. Orkade nästan inte resa mig heller. Kände mig tom o besviken. Och lite besudlad.

   ”Tillsammans” med mig satt andra ensamma o sorgliga o maskerade gestalter glest utspridda längs väggarna i väntan på att inte svimma o få gå hem. Det var inte precis den glada lättade stämning som en kanske föreställer sig. Typ: Tjohoo! Äntligen skyddad mot allvarlig sjukdom o död. Nä, det var ensamheten o uppgivenheten i den stora lokalen som var det dominerande intrycket.. Kanske var det bara jag. Dock.
   Sen släppte jag mitt jevvla munskydd i soptunnan vid utgången o klev rakt ut. I ingenting. Jag var nästan förtvivlad över bristen på glädje. Lättad att få komma ut i friskluften, men alla steg jag var tvungen att ta för att komma hem; di var tunga steg vartenda ett. O di blev tyngre och tyngre. Allt runtomkring mig föll liksom sönder när jag passerade. Det.

   Sen kom månaden Maj o den kom hårt, kanske inte så hårt som nazi-tyskland, men hårt nog. Den kom med smärta o vassa kanter. I see dead people. Like this one. And that. Hallå. Mörker. Gamle vän.
  Sköna maj, välkommen till vår bygd igen!
Sköna maj, välkommen, våra lekars vän!
Känslans gudaflamma väcktes vid din ljusning
Jord och skyar stamma kärlek och förtjusning 
Sorgen flyr för våren, glädje ler ur tåren. 
  Med varje människa som dör, försvinner svaret på en gåta. Endast skulderna blir kvar. De efterlevandes skuld till den döde. Kanske för-världens skuld till efter-världen som berövats en själ.
O i förekommande, ömmande, fall, den dödes skuld till di efterlevande. De postlevande ärver både skulden o gåtan men gör ytterst sällan nånting med dem utan skickar dem bara vidare till nästa generation. Det här som jag skriver är ett skuldebrev, men kanske inte mitt. Vem av oss kan säga att vår skuld är betald till fullo. Men livet består kanske bara av ett evigt utbyte av skulder o av gå-gå-gåtor. Ingenting blir nånsin till fullo betalt eller till fullo förklarat… Vi kan bara försöka sköta våra avbetalningar så gott vi kan. Vi kan ändå aldrig bli: till fullo fria. Jag har till exempel levt över mina själsliga tillgångar hela livet. Hålen i saldot efter detta mitt själsliga slöseri märks tydligare år efter år. Det syns ännu inte på skalet kanske. Men skalet är tunt.
Und da ist Rumpfrissen. 
   But there is good ridness and then there is bad ridness. And in this, at least, I will be found amongst the good. O, det är inte sorgen som flyr för våren. Det är våren som flyr för sorgen. O, sommaren kan man både ha o mista. Som jag. Och O är den vackraste bokstaven. Den förtjänar att stå för sig själv ibland. Både tom o med det sammanlagda innehållet av både det förra o det senare. Som du o jag.

....

..

--
Eh, det finns ett fel i det här inlägget, men jag hittar det inte. Det är väl felet som inte hittar mig. Men jag känner åtminstone att det finns där. Det är ju inte ovanligt. Små fel sticker ibland ut bara för att de är ovanligt små. Men kanske är det bara dom här slutraderna som är felet. Typ dammkorn på en annars perfekt yta.