Alicia Lundberg

Sista april, i alla fall för det här året. Uppförsbacke.

+

Alicia Lundberg har avlidit, 83 år gammal. Ännu en gammal favorit från ungdomsåren som har gått bort. Hon hade en sån underbar röst. Mjuk och varm och intelligent. Här i ett klipp från ett radioprogram från 1975, Sextitalsnatten, inspelad av mig på tidstypiskt kassettband.
+

  

Dueller

2017 04 29 

Åh, det…
Difficile de dormir parce que je dis:

Sen, det:

Fick magsjuka på kvällen. Sånt händer när en frångår sin princip att aldrig äta något som en inte har preparerat själv eller utsätta sig för smittorisk genom att ha oskyddad samvaro.
Dearren var sanslöst vattnig. Kan tyda på gall-problem.
Annars, det:

Monsieur Macron - Madame Le Pen. Två populister i franska presidentvalet.

Det kan aldrig bli bra. Stackars Frankrike.(Parce que je dis, tres diss.)
Plus, det:

De barking of de blog-dog:

2017 04 28   
    Myrorna, di härdiga små liven, kämpar på. Nu när det bara är ett par plusgrader rör dom sig väääldigt långsamt, men dom rör sig. Som deprimerade människor. Going through the motions. Stacken måste städas och förberedas för sommarlivet. Jopp hej di.
  Och jag tittar på en serie om självmord på SVT, ”30 liv i veckan”. Jag kan tyvärr inte låta bli. Det är oerhört plågsamt att titta på och ingen tröst finns att få, ändå tittar jag, min idiot. Inget gott kan komma av det (heller). Ingen räddning i sikte, bara uppskov.
  Vad göra när det är ett sånt glapp, en sån klyfta, mellan känsla och verklighet? När verktygens greppvidd inte räcker till, då hjälper det inte att mekanikern är duktig.
”Singer man, do your work

Sing your song, make it hurt"

  ...
De coming of de weakend.

De feeding of de beast.  

Painting de devil, de last be de least.  

::..::

 

**///~

Lynnigt litet husdjur

Rädslan är två saker:

Själva rädslan, mekanismen, djuret, känslan.

Och orsakerna till rädslan, födan för odjuret.

Hur stoppar jag ljuset för att hindra skuggan?

Hur undviker jag att föda odjuret - så att det svälter ihjäl?

Kan jag angripa rädslan direkt?

Kan jag gå i förväg och förstöra födan?

Eller har jag alltid den giriga rädslan i hälarna,

en spårande hund från helvetet,

för att jag själv hela tiden utsöndrar rädslo-doften

genom porerna - vart jag än går?

Hur gör jag rädslan till en uppmärksam väktare och vän?

Istället för en fiende som blockerar alla möjligheter och nyfikenheter

på liv och nyheter och upplevelser och kontakter

och mer som jag inte

 törs säga.

Mordet på Rädslan, kapitel 1

  Under min tid som hemlig agent fick jag en dag uppdraget att ordna mordet på Rädslan.  Så här i efterhand undrar jag om inte anledningen till att man gav mig uppdraget var att man egentligen räknade med att jag skulle misslyckas. Kanske ville man bara bli av med mig. Kanske var det bara en mindre del i en större plan som bara var känd i dom innersta kretsarna.

  Jag anade i alla fall ingenting, utan blev bara oerhört smickrad över att bli utvald till ett sådant till synes omöjligt uppdrag. För R var svår att hitta och rörde sig oförutsägbart och oupphörligt. Dök upp i de mest oväntade sammanhang ibland. Och hans stadiga bundsförvanter var omutligt lojala och vägrade att förråda honom.

  Men genom en oväntad svaghet hos en av hans vänner, (som jag först trodde bara var en ytlig bekantskap till R, men det visade sig i realiteten vara hans allra närmaste vän),  så fick jag till sist reda på att han vid en viss tidpunkt skulle komma till en viss flygplats med ett visst plan.

  På kort tid lyckades jag skickligt, och med en hel del tur, utnyttja denna tillfälliga svaghet hos Rädslans vän. Genom att bombardera honom med vår organisations alla hopsamlade argument och både sanna och påhittade fakta, så kunde jag övertyga honom om R:s destruktiva inflytande på världen och att det låg i allas intresse att han skulle elimineras.
   Eftersom jag inte visste vart han skulle ta vägen efter flygplatsen så verkade det säkraste sättet vara att skjuta honom där. Jag hade inte så lång tid på mig, så jag la upp en enkel strategi med dubbla reservplaner. Det första försöket innebar att jag i trängseln skulle smuggla en Colt 44 Magnum till  vännen i när vi möttes i smal passage. Han skulle sen omedelbart trycka revolvern mot R:s kropp och trycka av. Kulan skulle explodera inne i kroppen och oreparerbart slita sönder kroppspulsåder och ryggrad. Ingen skjutvana skulle krävas.

 Jag lyckades också inbilla vännen att när Rädslan väl var död var det ingen som skulle bry sig om mördaren, så han var inte i fara. Men jag såg ju noggrant till att inte lämna spår som kunde leda till vår organisation.

 Om han misslyckades, vilket jag egentligen kanske väntade mig att han skulle göra, så skulle jag själv gripa in .

  Som tredje alternativ plan stod en handfull agenter gömda vid utgången. Dom skulle identifiera sig som civila säkerhetspoliser och under förevändning att skydda offret mot attentat, föra undan och döda honom diskret med en giftspruta. När han säckar ihop skulle man påstå att han hade svimmat, ropa efter läkare och sen själva diskret försvinna.

  Jag instruerade agenterna noggrant, det var viktigt att dom tydligt visade sina falska polislegitimationer .

  Planet landar och passagerarna börjar strömma ut från utcheckningen. Och där kommer R med sin gode vän, förrädaren. R drar uppmärksamheten till sig och går inte att missa. Han liknar en popidol, en stjärna, proppfull av självförtroende.

  Han har svart skinnkavaj och smala svarta jeans. Han är lång och tunn och lite krokig. Han har vass, böjd näsa som liksom strävar att gå ihop med den utskjutande vassa hakan. Men han är på gott humör, nästan dansar fram bredvid den dystre gråklädde vännen. Boxar honom skämtsamt på axeln. Han rufsar ett barn i håret, han ler och skojar, han köper en burk Coca cola i en automat. Men runt honom finns ändå en stämning av hot. Människor håller instinktivt ett respektfullt avstånd.

  Redan när det är dags för överlämnandet av vapnet börjar det gå fel. Vännen tvekar när han plötsligt inser vem jag är. Vill inte ta emot vapnet, lyfter händerna avvärjande och backar undan och försvinner in i folkmängden. Blixtsnabbt verkar det sprida sig att något är på gång. En obestämd förvirring och oro sprider sig i korridoren.Folk stannar upp och ser sig nervöst omkring. Det är nu flera personer mellan mig och Rädslan.

  Jag låter den nu opraktiska 44:an försvinna ner i en papperskorg och trevar istället efter mitt effektivare avsågade hagelgevär under rocken. Jag försöker komma så tätt inpå R som möjligt. Han har ännu inte upptäckt hotet och tittar åt ett helt annat håll när jag närmar mig. När jag osäkrar och gör den välbekanta pumpande mantelrörelsen för att mata in en dödlig patron i loppet drar ljudet och rörelsen till sig de närmastes uppmärksamhet och någon skriker ut en gäll varning.

  En okänd man griper in och föser snabbt och effektivt in R in i ett hörn och ner på golvet. Ett gäng skolungdomar låter sig förvånansvärt villigt trängas ihop över och runt honom och skyddar honom med sina kroppar. Jag ser hur dom med nedböjda huvuden kikar mot mig ur sina ögonvrår.

Men jag hinner inte ens rikta in vapnet innan min chans är borta. Desperat sliter jag åt mig en ung tunn tonårskille, backar in i ett hörn, och håller pipan mot hans huvud.

"Skicka fram Rädslan!", skriker jag. 

"Annars dör grabben!"

Jag klämmer min vänstra arm runt hans hals. Jag håller den korta bössan tryckt mot kroppen med pipan instucken under hans darrande haka.

-'Det är bara Rädslan jag är ute efter!", fortsätter jag. "Alla andra kan gå. Rädslan är ju ond, vet ni inte det?!”

Men ingen ger med sig, alla står som fastfrusna och bara stirrar. En medelålders prydlig man i ljus sportjacka av beige poplin närmar sig långsamt med framsträckta händer, handflator uppåt.

-"Har du kissat på dig?", säger han torrt, utan att le, och pekar mot mina fötter. Hela stämningen ändras tvärt.

Jag ser att jag står i en pöl av Rädslans utspillda coca cola, och förstår att jag har misslyckats. Mannen talar lugnt och förnuftigt om att allt är över och ingen behöver dö och att jag egentligen inte vill göra det här, särskilt inte att skada en oskyldig grabb, och menar att alla VET också jag inte kommer att skada någon, så det är lika bra att ge upp nu.

Jag gör ett sista ryck och försöker mitt allra bästa för att verka hänsynslös och övertygande, skriker och viftar vilt med hagelgeväret, men inte ens grabben är rädd längre utan sliter sig lös från mitt grepp och jag tvingas ge upp.

  Mina egna agenter ingriper lojalt nog på eget bevåg och låtsas gripa och föra bort mig innan flygplatspolisen hinner komma.

Incidenten förblir ett mysterium för omvärlden och jag avslöjas aldrig, men min tid som hemlig agent var över. 

  Och Rädslan lever som ni vet fortfarande och verkar vara mer aktiv än någonsin. Det ryktas till och med att han numera samarbetar även med vår organisation.

Använd det i en mening

Incursion, curses.

CANNONBALL, DAVID CARRADINE

   

  

'

   Say a prayer for the cowgirl, my horse ran away.
  PLnncuskFhc 
*::.

                                    Mr Kreosot

Caveat lector

2017 04 24 The Caveat lector episode
Aloofness alert:

Del 1.
Ah; 
Skrev och brev. 

Rev och lev.

Skev och blev.

  

Del 2:

....::....
   Hallå.

Perdu et retrouvé!

2017 04 23 ..::..

   De norska vindarna svepte in

och smekte skrumpen själ. 

Ögonblick av medveten närvaro. 

Och glimtar av evigheten.

Ducking for the screaming of the Stukas.
 

Och de rara backsipporna reser sig ur det döda gräset från ifjol. Hallå.

 

 Här har vi den försvunna oljestenen. Den bars undan och gömdes av Sabotören. Gömdes så mentalsjukt noggrant att jag inte kunde hitta den, men någon okänd fann den till slut. Och i tre etapper hade den idag rullats tillbaka till stigen. Och intagit sin trotsiga plats, hjässan krönt av en krona av morän. Hjärtevärmande att anonyma okända stenvänner fortsätter att underhålla stenraden, även när jag tappar lusten.   

Undrar vad det är med den här scenen som retar upp Sabotörerna så. Jag tror inte dom har nåt större perspektiv på tillvaron. Här är en film med mitt perspektiv. Insert out-zoom-video .

  


**///~

Carrie-Annie Alptraumen.

2017 04 22 Alptraumen.

Nina Hagen 1979
   Lördagen kom liksom ramlande in i synfältet, rumsterade om, bråkade lite med mig, plågade mig lite, men försvann ut genom bakdörren och lämnade ingenting kvar att sakna. Häpp.

Friska vindor, fria viljor.

Remember we must, all us halfhearted willy nillies and dingos, that only strangers can be perfect.

Seuls les étrangers peuvent être parfaits.

Mais: Quelque chose de mauvais arrive ici.

Ooh, vad det låter seriöst och märkvärdigt på franska, haha.

Ooh, nästan pretentiöst.

***

Dagens biprodukt:
 

 Eh, undrar om det fler än jag som noterat likheterna mellan Homeland-Carrie Matheson och Annie Lööf, Centerpartiet. Eh, en viss maniskhet ibland. Stirrande blick. En bricka i ett spel. Manipulationer. Rök och speglar. Dolda agendor.
----
Ja e trött. Skiten vinner. Pöbeln regerar.

Folk kastar koppar.
 

----

Etwas böse

2017 04 21
Freda

  

  Nasa har hittat en planet där det finns hopp om liv. Det är den närmaste planeten hittills där förutsättningarna för liv verkar finnas. Den är ”bara” 39 ljusår bort. Dom kallar den super-jord, där den cirklar runt en röd dvärgstjärna. Det formella namnet är LHS 1140b. Det är ju bra att det finns hopp om liv där, förhoppningsvis inte intelligent liv.
  För det finns inget hopp om liv på den här planeten, det har intelligentian sett till. Vi går mot grus. I rymden och dess inverterade förlängning.

Hela planeten ett problemområde.
**

 

  Här ser vi ett av mina mindre problemområden. Jag kallar området PO 24b. Där finns det hopp om död. Kära hjärtanes.

***

  Idag såg jag Sabotören med sina beagles. The boogie-woogie-beagle-boy from company Hell.
****
   + Igår var det en fransk terrorskjutning, alldeles lagom till det stundande franska presidentvalet. Det bådar inte gott. Solen skiner, men vinden i trädet låter precis som regnet. Och something really wicked this way comes. Kleine Hoffnung. Etwas böse hier kommt. Achtung.

  

::

  

Something wicked this way comes

2017 04 20
*
Del 1.
 

Solen skiner men vinden i trädet

låter precis som regnet.

Ibland får man wicked poetry kastad - rakt i ansiktet

när man minst anar det.

*

Del 2.
Jag hade en komiskt otäck realistisk mardröm i natt. Bl.a. var Anna Kinberg Batra med i en liten statistroll, men det var ju inte det hemska.

Det hemska var; Jag kom stillsamt åkande i min bil och upptäckte plötsligt en motorcykel i bakspegeln, den kom med hög fart, skrikande motor och jag kunde inte göra nånting åt att den till slut smällde rakt in i bakdelen på min bil. Det blev en våldsam smäll och föraren kastades rakt över bilen, över vägen och in i ett stenparti framför ett hus. Folk rusade dit och till deras förvåning reste sig mannen nästan genast upp, men var ganska vimmelkantig och människorna runt om höll honom uppe och borstade dammet av honom och klämde här och där för att kolla hur pass skadad han var. När han tog av sig den spräckta hjälmen, såg jag att det var gamle Fritte Fredriksson, en arbetskamrat i pensionsåldern för sisådär en 30 år sen.

  Under tiden satt jag chockad i bilen och övade mig på vad jag skulle säga när jag gick fram till honom.., typ ”Men herregud! Hur gick det!” Hur mår du? Vad hände? Lever du? Är du ok?”

  När jag såg att han rest sig, om än vingligt, så blev jag ju lättad. Då kom en annan före detta arbetskamrat, från en helt annan arbetsplats, Pavel, fram till bilen, lutade sig in genom den öppna sidorutan och sa att jag nog inte behövde oroa mig, han hade ju sett att jag stod still när motorcykeln kom i hög fart, så jag hade absolut ingen skuld i kraschen. Han lutade sig ännu längre in bilen, och med handen för munnen viskade han konspiratoriskt att han dessutom hade känt hur gubben luktade sprit. Själv luktade Pavel starkt av hasch, och jag tänkte att jodå, han blir nog ett fint vittne,han, hahaha. Tillsammans med Anna Kinberg Batra - dårå.

Something wicked this way comes, typ.

Del 3.

Men jag sov faktiskt hela fyra timmar i sträck i natt. Det är lite ovanligt. Lite ovanligt bra. Sans sobril.

Dagens motionsrunda gick också bra. Det var segt, men knäna protesterade i alla fall inte. Tog en full runda, fastän ej så energisk. Uppe på högsta kullens topp mötte jag en kvinna som såg väldigt ledsen ut, hon gick med tunga steg.  

Här går hon nerför kullen, stackarn.

Something wickedly lonely this way comes.

Only strangers can be perfect.

Del 4:

  

Nere i skogen, nära den vackra björkdungen, fick jag syn på något inne i en enbuske. Det visade sig vara en ”skattgömma”  ingående i :

https://www.geocaching.com/play

 

När jag skruvade av locket från det lilla röret fanns där flera såna här papperslappar med datum och signaturer från folk som hittat gömman via GPS och skrivit namn och datum där. Dom senaste besökarna var från 2016, så det är ingen välbesökt geocache. Jag skrev namnet på min blogg och hängde tillbaka röret på sin dolda plats där vid:

53 28 70”Nord, 37 24.16”Öst.

Det var ju lite kul att ramla på en slags kontaktpunkt.

Eh, something-something this way comes.

Del 5.

       

Min lunch sen, en bulle och en halv Dr Oettkers Diavola. Alltså; hallå magen! Something wicked this way comes.

Slutligen inspirationskällan till det här inlägget,

Lucinda Williams.

Ich sage denn das

2017 04 19 .
  Uschiamej. En kämpig dag med maggen i olag efter gårdagens depp-frosseri, typ mackor o bullar o äpplen o socker. Påskmust, kolhydrater o gluten. Plus hydrokortisonering på fotknölarna.
  Ja, jag borde verkligen he mig till vårdcentralen o lämna blodprov för att kolla sköldkörteln. Det är inte som det ska, även om jag inte har ont, inte har inflammationer eller så. Men jag   k ä n n e r   ju att halsen inte är som den ska. Men jag drar mig ju. Det kan bli skarpt. Jag är inte som jag ska, hela jag, typ så.
(Hej Viveka)

  Dels är det rent allmänt socialfobiskt jobbigt, framför allt det att sitta i utsatt läge i publika väntrum, dels oron infö va ja få veta. Hemska sanningar om Cancer. The big C. Det kunde jag väl låtit bli att få. Men medan man duckar för en kula, så duckar man rätt in i en annan kula som man får mitt i fontanellen. Med hälsningar från ….. Ryssland.

    

  Men jag måste hylla min gamla Acer Extensa 5230, bästa datorn jag haft, trots diverse fel. Inne på 8:nde året nu. Den gamla Vistans GUI är vänlig och elegant. Och datorn är liksom lite mjuk, lite tung, lite tjock, lite klumpig, inte blixtande snabb direkt, men snabb nog för filmer, och har svarat bra på mina modifieringar och reparationer.
  Och så här på kvällen, efter dagens fasta, har magen lugnat ner sig och liksom liksom liksom tackar för att den fått tid att återhämta sig.
Jag framlider.

Pryvit z Ukrayiny

2017 04 18 .

Pojkar, pojkar, pojkar; här kommer ett hund-år-till.
*
 

Snygg snökurva i reservatet idag.

**
  

Snygg Jim Carrey i sk-äggig påskhälsning till fansen. Inte för att jag, men ändå..
***

 

En snygg gammal golf jag ägde under 2008. (Notera Saab-spoiler och Saab-sidolister.) En prydlig och lättkörd bil, men jag tyckte ju aldrig om den och sålde den snabbt när jag återfick min stulna Saab. Jag köpte den bara för att den var till salu i närheten, inom gångavstånd. Jag sålde den med en viss förlust, men jag hade annat att tänka på.

****
  Idag hade jag också mycket på agendan, men efter shopping på Clas Olsson och Coop blev jag så jävla trött att jag kollapsade när jag kom hem och alla mina ambitiösa planer bara upplöstes i ingenting.
Fick en attack av förtvivlan och grät lite grann och huttrade och kliade mig blodig.

  Sen sprack också normaldieten på kvällen och jag föll så offer för en frosseri-attack, säkert uppåt en 2800 kalorier, minst.  Det är inte lätt att leva i Ukraina.
  Men jag hade i alla fall inget blod i byxan. Och veckans uttänjning gick också bra, väldigt bra. Och bra är också att jag slipper möta en messerschmidtare. Dom kan vara dödligt elaka.
Men Bossen och Fantomen är sköna lirare. Tänk om en va sådär populär. Eh, men. Heads up appreciated.

  

Eh: vagina?
 

<Privet schpionen>

Knäknycksreaktioner

2017 04 17  .
 

Galna muslimer över allt.

*

Eh, men påsken äntligen över. Nånting roligt hände i alla fall; jag mötte en vacker yngling och fick äta högrev.
**
   Det var hela minus 8 på natten, så det fick bli mössa och vinterjacka på morronens promenad, som trots vädret ändå inte blev så njutbar. Höger knä gjorde ont. Sen har jag ju hälsprickor som ömmar när jag går. Jag har väl försummat hälfilningen. Helgen förde också med sig gallgångsbesvär. En åt väl för mycket. Dock ej nåt galet frosseri denna gång. Ett kryss i plus-rutan. Disintegrationen fortskrider, undergångsasteroiden fortsätter på sin bana.

***

  Fluffiga moln i det kalla reservatet idag. Många amatör-flanörer ute, det är alltid småjobbigt. Men ingen av dem besvärade mig. Men den saken skötte jag själv så himla bra. Å andra sidan…
Jag stötte på ett har-par som jagade varandra vilt härs och tvärs. Eh, parningstid, det måste börjas i tid om dom ska hinna med 3 kullar varje år. Dom små liven.

****
  Bought naught. (Pat-pat)

En del frustration över drunkningskänslor och Don Kill-shot. Mardrömmar galore.

*****

Dagens klassiker:

De Rolling Stones; Gotta get away.

******
  Jag ägnade fyra timmar åt att fixa nätadaptern till min laptop. Min nödfix från den 25 Mars höll i dryga 3 veckor i alla fall. Jag var ju rädd att felet låg inne i själva datorn, så att jag skulle vara tvungen att ta isär den och kanske tvingas löda på det komplicerade o kompakta moderkortet. Men det slapp jag, alltid nåt.  Och när jag likaså var igång med lödandet, så fixade jag även min reservadapter, så nu har jag både livrem och hängslen igen.
  Måndagen var en fastedag så det var ju lite trist, men så kan det gå. En fastedag kan jag ju göra stående på huvudet, om så behövs. Apropå kosthållningsregimen, så har avföringen varit lite väl fast den senaste tiden. Kan möjligen bero på att jag lagt av med den dagliga fibermuslin. Jag tänkte att det halvkilo grönsaker plus en hel del äpplen skulle ge mig de fibrer jag behöver, men kanske måste jag börja med muslin igen dårå.

Det är lättare att skita löst. Så att säga. En är väl ingen räv heller.

Till låns

2017 04 14

Och isen brinner.

  Åh, men vi folk är ju den största miljöförstöringen.. Och det är inte som om vi betalat kontant för den, vår fantastiska planet. Vi har massivt överbelånat hela jorden och kollektivt blundar vi för räkningens ankomst. Kuvertet har redan kommit, men vi slängde det i papperskorgen direkt. Den dagen den sorgen.

Och i det stora hela är vi/det bara lite rymd-grus.
Alla vi med förlorar-skallar.

Alla vi singel-olyckor.

And all the devil-faced kids are against us.

***
Men magen min mådde bättre idag. Magen, det där man har kålsoppa i, inte magen, den där fettpåsen på framsidan som väller ut över byxlinningen.
  Den ena frodas, den andra plågas.  
  Ett äktenskap skapat i helvetet ---.

Det mörka vattnet suger musten ur solljuset.
Fredagen förtappad, och eftertappad.

Åh, jag hade så mycket planer idag med, en lång att-göra-lista, o-o-och allt jag lyckades med var motion och en singel tvättmaskin.

Men det är så världen snurrar runt,

Bipolärt, centrerat, håller tunt, 
centrifugerar.

Knivkastardag

2017 04 13 **///~

  + ) 

  Frivilligt förtryck är också ett förtryck. Internaliserade fobier mot frihet och jämställdhet. Det internaliserade förtrycket är värre, för då kan man inte ens föreställa sig friheten. Någon skrev att mänskliga friheter alltid ska gå före kulturen. Och så tycker jag. När jag hör ordet kultur, är det inte så att jag osäkrar min pistol, men kultur är bara en frågan om gamla vanor utan egenvärde. Det finns dåliga vanor och bra vanor.

*
   Idag tänkte jag baka en påskvört, men det misslyckades. Luktade gott och mustigt, men smakade äckligt. Har jag tappat handlaget? Har jag tappat handtaget om verkligheten?
Men det verkliga vädret var svalt och trevligt idag. Noll grader och nordlig vind som lovade mycket.

**
   På hemvägen dök en gigantisk grus-sopande traktor upp bakom mig på gångvägen. Nu för tiden kollar man ju alltid en extra gång så fort ett fordon beter sig lite annorlunda. Jag stannade och klev långt åt sidan och släppte inte traktorn med blicken. Inte rädd, men vaksam.

  Strax efter kom min gamle bekant Stavsläparn springade förbi och sin vana trogen kastade han ut sig en klämmig kommentar, denna gång om terrorister. Ibland är det roligt, ibland är det irriterande eftersom man sällan hinner svara innan han har försvunnit förbi. När man väl hunnit formulera en replik, hur kort den än är så tvingas man kasta den mot en bortflyende rygg. Hur snärtig och vass repliken än är så känns det som om den lamt och kraftlöst faller till marken. Man skulle önska att repliken kunde sitta som en kastkniv i den där retfulla ryggen. Twang!
***

Dock och tjock fick jag en besvärlig halsbränna idag igen. Tvingades förbruka mina sista novalucoltabletti. Frös illa.

Nicht gut, das..                            

Jag åt gräddkola och drack vin, nicht gesund, so.

Jag provade ett nytt balsam för mitt allt mer risiga hår. Resultat? Nichts glanz, so.

Ångestattack på kvällen, en riktig jävla körare.

Dör jag nu, exploderar hjärnan till fnöskiga fragment?

Trots det kunde jag idag hälsa en ny prenumerant på den här… eh  kommunikationskanalen.  Och jag tänkte:  Va fan gör du här?

Inget gott kan komma ut av att läsa mina efterlämningar.

Bara en obducent kan tycka om att peta runt i mina ruiner.

I det stora heliga. Är det bara lite grus.

  

Den döda alen idkar älskog med den unga björken. Tu-ungt.

Ist das nicht immer so?