Söndagssyndarnas riksförbund sammanträdde.

Hälsningar från en offer-kofta..

Protokoll:

Å va fan, nog kan en skratta åt mycket. Sooo; I'm telling meself: there IS a chance. Optimismen är hopplös ibland. Precis som om ingenting ont finns i världen, förutom gudar o människor o ibland katter som leker med sitt byte, eller jag själv som säger sarkastiska saker på ett elakt sätt som jag själv föraktar hos andra. Som hos dig. Men elakhet o ensamhet har samma rötter. Det ser jag hos mig själv oftare än hos andra. Det säger nånting om kärnvärdenas ... flyktighet.. Det som händer i hjärtat är eteriskt. Klump-i-halsen-eteriskt. En slags virtuell strupcancer, kanske. 
I en esoterisk kropp. Som knappt hänger ihop. Ett gigantiskt fuskverk, som den här bloggen. Vi skriver den första juni, innan den andra är inom synhåll. Så nära att det känns som en avgrund mellan det förra o det senare. Mellan mig o allting annat. En tillbaka-blick mot framtiden missar målet. Förväxlar livet med halveringstiden av detsamma. Har insett, men försent. Är det inte alltid så, kompis. Vi är som en "halveringstid", hela vi. I vårt varande. (såsom varande i vårt varande.
Åh det finns alltid nånting emellan nu o då.. ett kort besök i döden, kanske. utan att vi märker hur nära det verkligen är. Hela tiden. Närsomhelst. Ibland alltid, eller ord med liknande betydelse.

Inblick: 1A. Mitt liv i balans. Åtminstone kroppsligt. Ej själsligt. Det ena utesluter inte alltid det andra, men åtminstone o-ofta, så att säga. 
O-oftare än inte. Välkommens till koftornas värld. Men släpp det där mörkret först. Innan I inträden..

                   

Hör nu; den här filmen blev inte alls så pjåkig. Lite väl mörk bara, precis som min själ. Jag ska göra en ljusare inspelning. Idén är väl värd ett bättre öde. Fick jag för mig, bara. Kanske lite musik skulle göra den proverbiala susen för idén. Själva ídén.

 Men det kanske skulle vara som "act and react". Jag vet inte vad som skulle föreställa "act" och vad som skulle föreställa "react". Det är ett kreativt dilemma där. Men det är där jag bor. En banan för paret.

Tillsvidare: 
On a sunday morning sidewalk, wishing lord, that I was stoned.
There's something about a sunday, that makes a buddy feel alone.

Is it not always so. Listneth you, speaketh I. 
 

Guldkorn 1D

 Lördag morgon 8:17. Det mulnar på. Ska det regna idag. Fråga. Ska jag kolla på bilen idag. Eller är jag inkapaciterad. Nej, men inkapslad. Vilket är värst. Så länge jag hittar, eller åtminstone skymtar, guldkorn, så fortsätter jag framåt, skyddad bakifrån men inte framifrån. Månn ädlare, det.
Mais, trop vieux pour ces betise, bebe. Trrrrop, trop vieux.
Den här skogen. Full av förtrytsamhet. Ett faktiskt nät har ju bara två dimensioner, hur mycket det än viks åt alla möjliga håll. Ett inter-nät har också bara två dimensioner, egentligen. O ingen av dem är skalbar. Det är vad det är. Vem är fiskaren. Vem. Man kan hitta på mycket, men ingenting är värt nåt, men är fritt. Itsumo nanika, som japanerna säger.

  Igår kände jag mig lite som en pistol. Obetslad. Oladdad, men lite redo ändå. En av sex. Så att säga. Sådär lite putslustigt, kamrat. En i kammaren. The old sissy, and that there. comme ca, bebe.

Insert kort-video ("vem är det som kör egentligen") inte jag.

Älgen är en symbol för mycket. En sjuk jägar-"kultur". Statusjakter. typ jag sköt en 12-taggare. 

Äh--> ntligen fredag. Die grosse knullert.

 

Det finns bara en kung i skogen. Som kan bära upp en krona.

                           Victor Malm, betyg F, för "försök". Jag börjar gilla den här express-muppen. Han har hittat en position som han försöker hålla, oavsett vad som händer. Det är lite gulligt, faktiskt. Kanske är han på rätt sida av historien, trots allt. (Font Verdana, mellanstorlek)..

...Men i motsats till mänskliga kungligheter så kastar

älgen sin krona när den fyllt sin uppgift. Sen växer

en ny krona upp om man är duktig på sitt jobb 

(att vara älg-tjur). Inte för att den här Viktor ska

jämföras med en älgtjur. Utan tvärtom; om du 

förstår vad jag menar. Om du gör det, meddela

mig, annars vet jag inte.

Noterat: Jag hade en gång en chef som mest kommunicerade via post-it lappar. Det var ju svårt att få feedback på det viset. Det slog mig att mitt sätt att driva den här bloggen liknar i stycken denna min gamla chefs sätt att kommunicera ut sin vilja på ett sätt som är svårt att besvara, när man inte besitter något "eget" post-it-block..

Mammo del 2 av 2...

 

Immer etwas, kumpel. Ingen tecken på bröstcancer. Nu måste jag fundera på vad jag ska göra för positivt efter den informationen. Säga "Tjohoo!?"
Säga "jaha, det va väl bra.." ? Ha sex? Dricka alkohol? Köpa en ny behå?
Jag vet inte, kompis. Saker händer. Jag kom nyss hem från en cykeltur i hård blåst. På hemvägen medvind. Samt alltså även i brevlådan lite medvind. 
Typ, men jag är inte ute ur skogen än, är jag. Kära nån...
Und das: Ach, mein schatz; alt werden ist segen und fluch zugleich.
Ich sage denn dass. Was ich jetzt tun musst, das weiss Ich nicht.

En annan sång. uppdaterad i smyg.

Den inrymda skabb-räven ryter ifrån. Det kunde varit både du o jag där.

...
++ 

Hör här: Jag ville hellre sjunga en annan sång än den här. (Har den här har blivit gammal o bitter?) Jag menar: Ou suis-je? Mais; ici, avec moi. C'est comme ca, copain.  Åh, nyss-nazisterna kräver hälften av ministerposterna. Gud så hemskt. Sjung svenska folk. Sluta slicka Trump i röven. Är alla blinda. Är 30-talet tillbaka igen, som om ingenting hade hänt sen dess. Jag sköljer mina irriterade ögon med Lamudal, men världen ser likadan ut ändå. Hur mycket jag än sköljer. 

  Med tårar försökte jag dränka mina sorger, men so-so-sorgerna har ju flytväst, varenda en av dom. Flytvästar som jag själv har sytt. Jag talar franska, men inte flytande, därav mina upprepade flytväst-skämt. Jag talar flera språk, sjunkande. Drunknande i mitt eget språk, kanske. Men det finns värre öden.

Viftande med vänster arm. Som en avledning. Are you armed? Yes, here is my right one, and this here is me sneaky lefty..  (Currently very busy)

  Åhå, jag passerade just en tidsmarkör. Trodde att den skulle komma lite senare. Men numera undrar jag om det inte är jag som står still o tids-markörerna som rör sig. Som spöken, (boskap,) med hängande armar. Utan vapen. Dom behövs inte. Jag har varit en spökfösare i hela mitt liv.
Under åren har jag samlat på mig en stor hjord. Nu har jag mödosamt föst dom ända hit. Till bloggen. Här kan dom beta tvivel i fred. Eller vad dom nu gör. Är jag arbetslös nu. Nej. För mig finns ingen vila. O ingen belöning. För oss gamla spökfösare väntar bara evig ovigil väntan bland skuggorna o tvivlen. (Tvivel som någon annan har sått, låångt före mig.)
  And some say there's a big hole in sky. Where god used to be. That hole is just another inverted penis. Not so big. Tell your friends. Fråga mig om det. Jag är inte på väg nån annanstans. Jag måste ju hålla ihop min hjord, så länge jag kan. Om inte jag, vem...  Och du vet, om inte här i bloggen, så var då; frågetecken. Ingen förstår mig, men det är ok, jag förstår heller ingen. Det där sista var oroväckande dubbeltydigt. Är jag nära att avslöjas som omänsklighetens möjliggörare. Det vore kanske på tiden. 

Mammo Del 1 av 2. (Avec du bruit, bebe)

Arkiv-bild 4

    -Ja, å så kom det sig att jag kom iväg till min första mammografi. Ångestladdat. Vilket var onödigt. Jag var ensam gäst, o det var en ensam sköterska i rummet. Jag slapp frottera mig med annat avskum, än mig själv. Tänkte nästan att jag skulle strunta i skiten, som jag gjort alla gånger förut. Men det var ingen hemsk situation, utan typ in o ut på fem minuter. Som en snabb påsättning, utan njutning. Klämskivorna gjorde ju lite ont. Men som gammal självskadare, så är smärta ingen fiende för mig, utan en gammal allierad, om än en obehaglig sådan. Sådana finns det ju några stycken av, copain. Namn skulle kunna nämnas här. Men det vore väl lite dumt av mig. Resultatet av mammon kommer inom 10 dagar. Jag ska inte försöka att hålla andan tills dess. Jag ska väl fortsätta med att räkna de lyckliga stunderna blott. (Det är ingen komplicerad matematik.) For a dunce like me self. Hat on, hat off. O bilen gick bra, gjorde den. Sans larmes. Mais peut etre avec quelque chose comme moi, meme...  

(Eh, sans larmes, mais: avec du bruit....)

Avföringsprov Del 1 av 2

 

    Nåväl, provet försiktigt (äckligt) inhämtat, paketerat o inskickat. Återstår bara en olidlig väntan på svaret från kliniken. Spännande, kumpel. Nästa vecka har jag en bokad tid för mammografi. Bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte jag väl, å få dä gjort. Men jag är skeptisk. Det kan vara en bomb. Eller som jag själv; en blindgångare. Min bil har körförbud, så det är väl som det ska att jag själv får livs-förbud dårå.

LOC

Ynf!, (typ)

 

Snygg logga. Men vinet var sisådär.
Tjockt, kraftigt, mörkt som fan, men

lite träigt. Fast vem är jag att döma.
Skoja, om inte jag, vem?
Vid varje given tidpunkt gör jag detsamma.
Ensamt detsamma. I väntan på upplysningens tidevarv, men det har nog både kommit o gått. Lite som jag själv. Så ett vin med mörker är nog passande här. Det känns mera som skymning än gryning. Hör du min sång. Va? Den är tjock, kraftig, mörk     ... som fan. Med ett extra inslag av ... träsmaksdesperation.

No hide no run: Av många, en?

  Hej o hå, så maj kom,nyss, o den kom hårt, som en våldsam älskare, en vild viking. Jag vet inte om jag tyckte om det. Jag har inte hämtat mig än. Inte riktigt en nära döden upplevelse, men inne på sjukdoms-spektrumet. Kanske. Hur mycket krävs det. Men hur man sig i världen vänder, så har man alltid sin rumpa i någons ansikte. No matter, that. Någon ringde på porttelefonen nyss, var det du, älskling. Ingen ringde dock på mobilen, o det var definitivt du. Jag prövade med att ringa till mig själv, bara för att kolla att linjen är öppen,... men du vet; det var till no avail. I'm still in me personal jail. Hey, pluribus unum, baby. Mångfald är bättre än enfald. Domus alba an foramen nigrum. Det ena föregår det andra. Oj, vilka nissar det finns, über alles. Rumpnissar, pressnissar, tryckfelsnissar, pixelnissar, nazinissar o bloggnissar; såna som jag själv,  som sitter här o håller mig. För skratt. Jag saknar min gamle riddare lite, han som kallade sig vädersläpparen. Jag försökte också lösa ett tekniskt problem, men det fattades en millimeter. Eller rättare sagt det var en millimeter för mycket. Kunde lika gärna vart en kilometer. Går det inte så går det inte. Som för mig. Korrigering: han kallade ju inte sig själv vädersläpparen, men han provade det o det satt som en smäck tyvärr. Är det inte ofta så, kompis. Att det är sjukdomsbilden som sätter sig, inte sjukdomen i sig. själv. Visserligen går sjukdomen omkring i stulna byxor, men det betyder inte att kartan är själva verkligheten, gör det. Fråga mig om det. Om du så vill. Jag svarar på frågor nu, eftersom jag är vänligt inställd med hjälp av vikingdrycken mjöd. Skoja. Jag är inte vänligt inställd. Bara...Ställd.
  Lite handlingsförlamad, inte på grund av fylla, utan på grund av
 förtvivlan.   Är det verkligen min "go to"-känsla. Defaulting, kaveri, defaulting. Öppna porten på fel sätt o defaulten hoppar in. (Mon pou-pou).. O förnuftet hoppar ut. Genom fönstret. En sång från andra våningen. typ. Hör nu: Jag var inne på ett kafe för några år sen, ett gammalt hederligt, o när jag tog rocken o gick sa en främling: "Den där rocken är inte din!". Hur kunde hen veta det det. Men hen hade mer rätt än hen trodde. Den klurige fan.
   Det kunde ha varit Lill-Bob Sepp, om inte hen varit död sen 1981. Men det var nån liknande. Som hade byxor som verkade bekanta. Jag kände på mig att det var mina stulna favoritbyxor. Men jag hyser ingen bitterhet. Över sådant. Jag fantiserade om att stjäla tillbaks dem, men det skulle vara en äcklig överkurs. (O material till en förundersökning)
   Jag låter ibland mina två telefoner ringa upp varandra o det verkar funka superbra. Jag behöver inte delta i samtalet.  jag har dokumenterat svårt att delta i andra personers tillrättalägganden->