Exercising the gaskets, as it were.

Här kommer mera från dr Murkes samling:
Det kändes som om det var massor av uppvak som hackade sönder min natt, men det var nog inte så förtvivlat många trots allt. Det bara kändes så. Till slut blev det i alla fall inte för tidigt att stiga upp. Klar himmel och minusgrader lättade upp stämningen.

Jag hade en lång och invecklad dröm om tänder. En av de nylagade tänderna kändes konstig och när jag kände efter med fingret så verkade det som om hela tanden var på väg att lossna. För att inte riskera att svälja tanden skulle jag pilla lös den, men då lossnade hela underkäken. Så kom det sig att jag satt med hela underkäken i händerna, blodig och slemmig och dan. Det drömde jag om en gång för sisådär en 25 år sen, en surrealistisk men ändå verklighetstrogen mardröm. I den drömmen lyckades jag på egen hand till sist lirka in underkäken på plats och liksom snäppa fast med två tydliga klick och sen va dä klart. Men i nattens dröm var det värre, eftersom jag nu var medveten om att det inte var att bara klicka den på plats igen, för det finns ju senor och muskler och blodkärl och sånt. Visste att det skulle krävas operationer den här gången. Kunde ju inte prata, eftersom hela hakan bara bestod av sladdrig hud och fett, men av en händelse råkade jag bo hos en tandläkare i Australien. Han hade en egen praktik i en ombyggd lada med massor av patienter. Så huxflux hade han opererat min käke på plats igen. Jag var uppsvullen som en fotboll i ansiktet, när jag vaknade efter narkosen, i min säng i den australiska ladan där och stirrade upp i det enkla plåttaket. Det var en konstig kontrast mellan ladu-taket av korrugerad plåt och träbalkarna och tandläkarens high-tech-klinik. Men käken satt faktiskt fast och funkade som den skulle.

Det hela var förrädiskt realistiskt drömt. När jag vaknade var jag tvungen att noggrant känna efter (en gång till liksom) om käken satt ordentligt fast.

Jag var sen tacksam över det perfekta social-fobi-vädret jag vaknade till. Det blåste svaga kalla vänliga nordliga vindar och solen lyste från klarblå himmel nästan hela dan. Det är perfekt sf-väder, dels på grund av kylan som tillåter en att ha mycket skyddande kläder på sig och dels på grund av starkt solsken som gör att det inte ser ¨konstigt¨ ut att ha stora solglasögon och långskärmad keps för att skydda sig mot dom där pansarbrytande blickarna. Sol, solbrillor o sobril, en fin kombo.

Det blidde en nästan tvåtimmars runda i reservatet. Det var massor av folk ute. Jag blev beklämd vid en viss punkt, men det är som det är.
När jag hör ordet kultur, klickar jag frenetiskt nervöst med min kulspetspenna. Och sen skriver jag väl nånting symboliskt om att kultur bara är en samling ganska godtyckliga vanor som helt saknar värde om dom skadar människor…

Det är förvånansvärt lätt att skriva om ingenting, även om jag inte (ännu) är pretentiös nog att jämföra mig med Seinfeldts show about nothing. Det här är väl hjärngymnastik, lagom för åldringar som jag. Jag har ju ett program för stretching, en IRL-app s.a.s, ett program för kondition, ett program för lätt styrketräning, så det är väl bra med en ¨app¨ för hjärnan också. Tänk om hjärnplack vore lika lätt att skrapa bort som tandplack. En app för plack. Och tänk om en lika lätt kunde fylla ut skadade partier i hjärnan med tvåkomponents kompositplast som tandläkarna gör med tänderna.

Och tänk om en bara kunde göra detsamma med (bilden av) den verklighet som nu börjar krackelera på många ställen och mörkret väller fram i sprickorna. Vi börjar se slutet av ljuset i tunneln, där det verkliga mörkret tar över. Så att säga.

Ah, all the delusional talking heads that claims to explain things to us. The exclaimers. Filling up the dumburk, and the dumphones. It’s all going to pot, whether we like it – or not. Merle Haggard went to pot too, in the end.

Jag åkte aldrig ut till havet. Jag har svårt med horisonten.
Men jag kämpade mig längst in i källarförrådet där de allra sista målningarna ligger och skaver, här är en av dem. Från slutet av det gyllene sjuttiotalet förstås.

Men den skaa^aaver ändå nånstans i huvet. 

Rymdfoster.
 

Sen experimenterade jag med giffar igen, den här skulle väl illustrera tomheten bakom Horace Engdahls självupptagna formuleringskonst. Eller vänta nu, kanske handlar det om mig själv?  Dä få ja välan bjuda på i såna fall. (på eget grepp, dårå)

När animationen var klar så åt jag veckans kött, 155 gram revbensspjäll plus potatismos, gräddsås o creme fraiche. Det är ju sönda ju.

Sen tog jag mig för att baka igen. Mastiga frallor. Det blev lite misslyckat, dom blev inte alls så goda som det ser ut. Men nu slipper jag i alla fall handla imorron. Borde klara mig till freda nu, tror jag..

Eh, adjektivism? Nä fy för den pinn-skakande lede!