Jag köper många tröjor (skiss 2)

En för mycket...

Pliktskyldigheter. 

Och varför är onsdagar puckeldagar. (Över puckeln - halva veckan gått)
Eh, jag får idéer o skriver ner dem. Efteråt minns jag inte vad jag menade. Det är som om mitt gamla jag försöker kommunicera med en komplett idiot, dvs jag själv, typ dagen efter.. Jag modifierar texten efter mina missbildningar, precis som jag gör med mina, eh, tröjor. Hälsningar från någon annan. Etwas Anders. Ingen vill veta var jag köpt mina symboliska tröjor. Ingen kommer att prata vid min grav. Jag missade den bussen, Såg den inte komma. Såg den inte gå.
Oh, var god vandra vidare...

Am I stuck in a proverbial rut. Or a postverbial one. A postmodern one.  Åh, suck; Jag glömmer fort. Det är som att försöka komma ihåg en dröm, en dröm som verkar såå glasklar precis när man vaknar, men som försvinner så snbt när man försöker gripa tag i den. En finner sig famla i luften. Allt blir bara svammel. Svammel o fammel. Can you be more specific. Can I be more sharp. No and yes. 
Jag famnar enbart luften. Ney, blott lukten av luften. Och kanske ett par gamla bortgångna byxor. Väl ingångna en andra gång av Elis Monteverde Byrå.
Att glömma fort kan väl vara en superkraft. Om än en konsonant sådan. Tag notis: Jag måste sluta skriva om byxor. Det är inte roligt längre. Varför måste jag överdriva o tröska gamla idéer om o om igen. Skriver jag om byxor en gång till riskerar jag böter från skrivpolisen. Aj, aj, jippie, det blir en självuppfyllande profetia. Sanna mina ord.

Titta upp, titta upp...

Er bror, [re-instated.]

 

en annan bror, är alla broderskap toxiska?

The Johnny Pissoffs of the world are pissin their poison in every damned country..

Ahimsa, kids, ahimsa.

Grubbel o trubbel

 [infoga struntium]
  Eh, jag håller på med att bråka med detta inlägg. Om och om igen. Skriver skriver o sen är jag tvungen att radera när det blir alldeles fel eller obegripligt eller för personligt. Jag vet inte vart detta tar vägen..
Undra på att en blir en bister baby.
  Och jag har besvär med magen. Och kisseriet. Och en död tand. Jaa, och med ALLT egentligen. En försöker me att räkna in de som e bra o subtrahera eller åtminstone ignorera de som inte e bra. Det går sådär. Jag kommer ingenstans här på min ö. Jag går o går längs den öde stranden o kommer ju alltid tillbaka till samma plats. Ibland redan innan jag lämnat den. Så att jag kan se min egen böjda rygg framför mig. En evigt tröstlöst traskande figur. Vad göras skall är redan gjort, så att säga. En idé jag fick var att vända mig om o se mitt efterkommande jag i ansiktet. För att konfrontera den dumskallen. Men innan jag hinner säga något så kraschar vi in i varandra o kanske svimmar vi både lite i smällen, för sen minns jag inget mer. Är jag trött på denna dans. Är jag min egen Gal-Garadnai. 

(The Incursioner, The Aggravator).

  På Lars Winnerbäcks nya skiva Neutronstjärnan, som jag nyss köpt, sjunger han att på baren finns alla sorters öl men bara en sorts man. En rolig poäng, det. (Men för all del; jag kan ha (hört) fel..)
  Allt detta är en del av min... efterbörd. I.E. 

...me precious possessious. as.it.were.

Helan o Halvan i regeringen.

 

Kristersson och Strömmer bestämmer. Eller vem?