torsdag 20 juni 2019

Spilling the beans: Posting #444

Confessioni: 
Picked up a penalty or two, in the human race.
I’ll be putting on my best hazmatsuit.
A shitstorm coming.
Deathwish Drang out on patrol.

Leon Trotsky spotted near border.

Bruce Springsteen drifting into nomansland where western stars come to die.









,,,,

Kaikki on selvä, herra komissaari....
Kyllä kaikki!

lördag 15 juni 2019

Orosord/Jokainen/Slyken

---  
   Ja, och vi ser oss omkring i tillvarons mörker. Vi har bara en enkel ficklampa. (Eh, eller kanske är det bara jag.)  Helheten undgår oss därmed. Och batteriet räcker... sin egen livstid ut. Inte mer. En upplysning gör ingen nirvana, inte ens en satori, inte ens en aha-upplevelse. Den tillfälliga skönheten i varje dyrbart ögonblick.
  Som jag så skämtsamt och finstämt brukar säga:
Icke desto mindre, till yttermera visso. 
  Åh, nej det blev en splashback! Bry dig Britta, snyt dig Per. Men ibland, ibland är du själv någon annans. Oder sind Sie immer die Arschenlampe eines anderen? Fokusera. Temperera.
  Vissa (saker) kommer du aldrig över, men du kanske kan komma igenom (det). Och älska inte din nästa, älska den du har nu. Den här. Eller säg till dig själv, din mesta; 
Åh vilken tur jag har! Tänk att jag, som trivs så med ensamheten, nu är så ensam. It's a fucking win-win. It's an itsemurha-slam-dunk-baby.

                        Vaxholmsettan:


2000 man...Rollin Stones anno 1967!...
Hör.
Har dagens populärmusik lika lång hållbarhet?
Och det här:
  Well, I serve my biddings with this humble pie of "do or die". Och jag har hela tiden lefvt over mina tillgångar. Inte bara ekonomiskt, även infantilt, socialt, intellektuellt, emotionellt, sexuellt. (Nä, förresten; inte sexuellt, där har jag hela tiden haft goood marginal. Om jag skulle räkna alla mina fullbordade samlag skulle jag bara behöva hjälp av 2 händer och en fot. Gör matematiken. Sorry, spouses!)
Eventuellt., konstnärligt, imaginellt. Marginellt.
Samfällt, (all together now:) 
Kan skulden återkrävas efter min död?  
Åh nej!, jag blir Aldrig fri. 
Inte ens när helvetet fryser till is. 
...::.. 
Und alle Moleküle werden still und unbeweglich sein.

Well, my name is a number
A piece of plastic film
And I'm growin' funny flowers
In my little window sill
Dont you know I'm a 2000-man
And my kids, they just don't understand me at all
Well my wife still respects me
I really misused her
I am having an affair
With the random computer

Inbillningen krafsar på dörren: del 3.
   Jag föll på min egen orimlighet, och vrickade foten.
Ibland springer jag nerför trapporna, mycket väl medveten om att jag är för gammal och för skör för att göra det. Trappsteg av billig marmor med vassa kanter. Ledstång av järn. Inga halkskydd. Faller jag kan det vara slutet. En elak fraktur som jag aldrig hämtar mig från.
   Men å andra sidan. Vilket sorts liv har jag att förlora dårå? Livet är ändå skört och bräckligt. Döden finns bara i bestämd form, den.
   Jag träffade Slyken, hon gav mig melatonin. Men det kostar 750 kr burken!
"- För du förstår det, August, att även sjömannen längtar hemåt när natten blir lång."

 (Och du saknar en viss essentiell aminosyra.)
Och natten, den är svart, den. Och inte så förfärligt adverbial som den synes.
 Åh, alla i min familj är starka och modiga. 

 Utom pappa och jag.
Vad är du rädd för, mitt lilla barn?
Allting, pappa, allting...
Välkommen till klubben.
Vi har ...kakor.



..

tisdag 11 juni 2019

Hallå mörker Del 3: Die Deutsche Verbindung (Update 4)

Kommer ej snart. 
Till en blogg nära dig. 
Fullständigt förmätet.
Hallo Dunkelheit.
A film in progress.
Eh, filmen uppskjuten tills vidare. 

För jag är sjuk och trött och rädd. Hepatisk klåda. 
A sorry-assed spondyloser.
Oh, t-t-tröstlösa tirader; Hvad gör jag då av dagen?
Och om jag dör imorgon;
Vad har jag då gjort av denna min sista dag?
Som kol-enhet på en kol-enhet-planet.
Frag ich mich trostlos und halb gestorbt.
Vad tar jag med mig in i evighetens nollsumme-slutspel? Sudden death, golden goal, tie-break?
In i den sista illusionsupplösningen. Hallå mörker...
Att allt självkrigande var förgäves, kommer jag kanske säga till den del av mig som hänger kvar i limbo med en dag i varje hand. Igår i den ena handen och imorron i den andra.
Efterbörden var bara materialet till mitt eftermäle.
Ögonen värker av all ansträngning.
Av allt fåfängt spanande efter livstecken vid horisonten, 
eller här hemmavid.
Die Schicksal von meine lebens verstellung. 
Ohne punkten.
Aber: Ich bin nicht ein Glauber. 
Nur ein Schlechte-Wisser.
   Till exempel: Allt liv som vi känner till är baserat på kol. Från kolmolekyler har vi kommit, kolmolekyler ska vi åter bli. Kol till kol. Aska till aska. Det går att påstå att vi redan från början är förbrända kolbitar, fossila bränslen och det var början till vårt fall från den teknologiska himlen. Vi går omkring i vår egen aska, redan döda och förkolnade inuti. Tillväxthus-gaserna som vi befriar ut i atmosfären har bara väntat på sin chans att dansa ut som sommarminnen i ett dystopiskt familjedrama. Det är inte konstigt att jag försökte leda avgaserna in i bilen. Det verkar smått logiskt. Koldioxiden, min osynliga svarta ängel.
Aja, baja; aina jotain, ja miten...
Men vem dog och gjorde mig till kol-polis?
Vem tyckte att det var en bra idé att lägga till skyddslös text till ett gammalt inlägg som folk redan trodde sig ha läst o avfärdat som ointressant? Vem.
Men minns att jag skrev att mina inlägg inte är skulpturer, blott experiment som förvandlas och måste så vara. (AFR-referens).

Jag avslöjar mer än jag vill. Och ibland, ibland kompis, ibland önskar jag att jag inte var så så.



...
Men jag är här ännu.
Toujours quelque chose, et comment!



tisdag 4 juni 2019

Tango-hästarna rantar runt i ringen (Update)



  Försökte bry mig om valet till EU-parlamentet, men, nedrans; jag misslyckades kapitalt. Det finns bara två vinnare; kapitalismen och dess halmgubbar. De rika blir ännu rikare på att klyftorna ökar. Det var inget ödesval mellan demokrati och högerpopulism. Det är som amerikansk wrestling. Allt är i princip givet. Alla kort redan utdelade. Vi är tvungna att spela spelet till slut, trots att vi innerst inne vet att given alltid vinner till slut. Och vi vill liksom inte skåda given häst. I munnen. Det kan ju visa sig att den är gammal och utsliten, min kamp. Macron eller Orban. Den oheliga duon. Den ene skapar utrymme för den andre. En tango till dödens rand. They shoot horses, don’t they?
  Deras ekonomiska politik och ideal är i stort sett desamma. Deras politiska politik och ideal skiljer sig dock åt. Men om ekonomin för vanligt folk blir likadan och ännu värre än nu, vad spelar idealen för roll om folk inte får mat på bordet? Ack, de forna öststaterna visade sig bli trojanska hästar för reaktionära och fascistiska och religiösa ideal, inne i Europas hjärta. Vi inbillade oss att befolkningarna, i de från Sovjet-kommunismens förtryck befriade folken, skulle längta efter vår västerländska frihet och "riktiga" demokrati. Vi antog att de skulle vara immuniserade mot diktatorernas simpla propaganda. Icke så. De verkar istället vara immuniserade mot liberala och socialistiska frihets- och jämlikhetsideal. Så kan det också gå. Istället längtar man åter efter starka ledare typ Hitler och hans elev Stalin o-o-och hans mediokra elev Putin, nationell stolthet och isolationism. "Gör landet stort igen." Those were the days, my friend, we thought they'd never end, haha. It's nigh now, that end, friend. Dat black thang at the horizon. Dat just keeps comin'...
  Till den som har skall varda givet och så vidare.
Mehen, hur mycket är demokratin värd om folk röstar bort den? Röstar bort sitt eget inflytande över hur samhällets resurser ska fördelas så rättvist som det bara går? Inte bara lokalt o regionalt utan globalt. Kanske analt. Om vi pratar Trump.
  Folk verkar resonera som om dom bara ser en enda möjlighet att bli av med korrupta, aningslösa, idealistiska politiker-maffiosos och det är att rösta in ännu mer korrupta, ännu mer köpta och ännu mer köpta-och-betalda-för-politiker som bara säger vad folk vill höra. Som folk är mest. Vi väljare vinner aldrig, vi får bara vad vi förtjänar. Vad spelar det för roll att de vi väljer in är ännu mer suspekta och korrupta och misogyna och rasistiska och homofoba och våldsamma och hatiska. Über alles. Huvudsaken är att vi tydligen äntligen ser en chans att ge det förhatliga "etablissemanget", pk-eliten etc, en näsbränna. Det blir i alla fall varmt i byxorna en liten stund. Innan urinen fryser till is. Och vi dör i snön. Ensamma, utfattiga, hjälplösa, kalla och hungriga.
  Mänsklighetens alla fantastiska kollektiva resurser och tekniska landvinningar slösas bort av dom rikaste 5 procenten, samtidigt som planeten förstörs, sakta men säkert. Vi som lever här kommer inte ens att märka när det händer, tror jag. Vi kommer bara att tyna bort som en parentes i planetens historia. Precis som den här bloggen kommer att tyna bort. Som självförtjänt lort. Nedrans, kompis, nedrans.
...
 
This is Ripley, last survivor of the Nostromo, signing off.

"Oh, daddy, proud of your planet?"
Rolling Stones, 1967, 2000 man.