Ibland, kamrat, ibland; får jag för mig att det är jag som är
universums saknade massa. Så tung är jag. Det mörka materialet. Arma mater. Det går att känna
o resonera sig fram till att jag finns, eller åtminstone borde finnas, om våra naturlagar
stämmer. Men man ser mig inte. Never go against the family. Man kan räkna ut
att jag borde finnas. På grund av min negativa kraft o inverkan på universum. Men
vänta nu; beskriver jag mig som djävulen själv? Som kommer in under dörren? Nah! Naaah? The games people
play.
Undra på att min ämnesomsättning
sjunker o sjunker o jag blir tjockare o tjockare o kallare o kallare. Helt utan egen förskyllan. Jag
går i min levande dvala, jag är en zombie. Jag går omkring i mitt eget lilla
ide, ingen idé att kämpa emot. Låt sömnen komma. Hen vet ingentinge, låt hen
sova. Så länge björnen sover slås inga får ihjäl. Åh, låt idéerna sova också.
Utan idéer inga nederlag. Jag tröstar mig med visdomsord
från fascistvurmaren Heidegger; ”Das ist kein Filur, das ist mein Bruder.”
Slutröret klingade
glatt när det studsade mot asfalten härom kvällen. Ring klocka, ring. Entonigt men vackert. Jag hade väl glömt att
skruva fast det, antar jag. Det är sån jag är. Oh, how small thou..
Ingen av de få saker jag numera gör blir riktigt bra.
När jag hade slutat
lyssnat på dess sång så stannade jag och la in slutröret i skuffen o körde
vidare i tystnad. Avgaser tränger dock in kupén numera, så; inga långa färder
och inga långa stillaståenden. Men vem i all världen har väl all tid i världen?
Pas moi. Hade en märklig mardröm om att jag
misstagits för en erfaren cementarbetare och blev offentligt tillsagd att blanda
till en speciell cementblandning som användes på 30-talet på Island och hälla
den över en viss buske för att skapa en oförstörbar hydda. Det kunde jag ju
inte. Jag försökte säga det, men ingen
ville lyssna, för allt var redan bestämt.
Den drömmen var en ny variant på gammalt gott tema från den
tid då redan alla mina tilldelade härliga dagrar hade, så att säga, grott igen.
Måndag, udda vecka: Dags att vända underkläderna ut och in så att jag får den fräscha sidan inåt och den äckliga utåt, ungefär som med min pe-pe-personlighet. Huvudsaken är att jag själv träffs och trivs på city livs. Det andra har jag ändå ingen kontroll över. Till exempel Familjen, med Ångest själv, dess lillasyster Ängslan, kusin Oro, farfar Panik och broder Apati. Och på tillfälligt besök; Kapten Bölja och Knoll och Tott.
Men Hypotyreosen är min värsta fiende nu.
Värre än kronisk och generaliserad depp.
Värre än enskilda ångestattacker.
Jag behöver mer energi – än jag har..
***
Till och med Ångesten är, åtminstone i jämförelse med Hypotyreosen, numera nästan en vän, faktiskt, en hederlig, rättfram, förutsägbar,
men icke desto mindre en fruktansvärd motståndare. Igenkännandets glädje skall icke förringas, typ.
Ånej, det är ju du! Är du här nu igen, din jobbiga jävel? Fy
fan för dig, kompis. Kan du inte vara lite mindre… du?
Mera lik din lillasyster Ängslig, liksom.
Hon är ju lite omtyckbar, hon.
...Som jag ibland/sällan besegrar på kraft, ibland med
uthålllighet, ibland eh, med taktik, ibland med mental judo, där jag utnyttjar
hens överlägsna tyngd och styrka och intensitet mot hen själv.
The Pole Warrior, the Downbringer. The Pocket Calculator. The The.
Captains log: Supplemental. Part 1: Leaving well enough alone. Hem är bara en plats. För sopsamling.
Heterocephalus
glaber
Homocephalus glaber
34,0! (Det går upp och ner här i livet, kompis)
Du känner väl igen Brunte, min gamla pojkvän? (Han arbetar på SVT numera, den jäveln)
(Insert Toa-text här. Verdana stor. Hemirojdi. Krysta. Lars Norén. Blod i bassängen. Obekväm osamhet. Filosofiska försök.)
Part tou: "I don't trust no man that slick back his hair Though he may be a millionaire. He got sticky hands and too much time" Carson Mchone. Dram shop girl. Teile Drei: Keine Hilfe immer jedenfalls. Slutsatser: Det finns ingen hjälp för Hypotyreos, bara långsam dödsprocess. Det finns ingen hjälp för Spondylos, bara stillaliggning, avlastning och utsiktslös väntan på befriaren. Det finns ingen hjälp för Depression, bara... ingenting. Bara utländska stafett-läkare på timer. Eh,Eleftherios. Ingen vill veta var jag köpt min "tröja". Inte ens mitt alter ego står ut med min röst. (Sayeth; shut ye up) Nie Rettung, nie im Lebens. Men (bild på) axelkatti finns:
Och du kommer väl ihåg korvkatten? ..
Immer etwas, liebe freunde, immer etwas. Captains log: Supplemental.(Between the brackets, as it were). Dexterity galore. Eh. Det hära inlägget, var det ett sånt dånt dära inlägg som var så tungt att det föll direkt till marken utan att passera gå, så fort jag kastade upp det i cyberrymden? Eller var det så lätt att det omärkligt svävade bort från min hand? Och löstes upp i vinden, som röken från en färdigrökt cigarett? Eller var det precis så lagom tungt att det stannade kvar inom syn-, läs-, och berörings-avstånd? Eller lämnade det aldrig min darrande hand utan stannade helt enkelt kvar inom mig, här, där di härliga dagrarna grott igen? Vår käre Ergeb-Nisse har tagit time-out, men jag gissar att han (Med viss bestämdhet) skulle ha sagt:
Ja, och så kom November, månaden med dödsvarsel. Jag är dödstrött hela tiden, sköldkörteln är inte det skydd som namnet tycks antyda, utan tvärtom ett förstadium till den långa sömnen.
Och vad prästen sa till rymdkaptenen, åh nej, det ger mig ingen ro. Jag kämpar mot frestelsen, men jag vill egentligen inte vinna. Människor som jag, vi, eh... tycker inte om att se frestelsen besegras. Den är ju vårt hopp. ,,
Rolling Stones: Laugh I nearly died.
That's rock and roll, people. None of that monotonous gabble-hiphopcrap.
Julien Baptiste : Hem är inte bara en plats, Tony.
Typ; Vart e vi på väg? Allting dör. Skogsmaffian skövlar rumänsk urskog. Typ; Oh, daddy, proud of your planet? Eh; Servus schwartzenheit, Du alte sauerheite freund. Ich habe mit dir zu reden kommen. Noch einmal. (...moi?!)
Eh; 25B; Det här går inte uppåt precis. Nytt rekord. Den här sjunkande temperaturen sänker mig. Som ett skepp som långsamt går under. Ja, kompis, det här oroar mig mer än jag låtsas om. Det borde vara prio ett på min åtgärdslista; stoppa detta. Det enda jag har kommit mig för att göra är att byta batteri i termometern. Det gjorde ingen skillnad. Det är det inte mycket som gör, i och för sig. I dagens samhälle, där en bara är en liten lort, oavsett hur mycket en vågar. Men varför har jag ingen att tala med om detta? Vill jag dö nu eller om några år? Var är doktor House's expert-team när vi behöver ett sådant? Är det jag som är Schrödingers katt? Inlåst i låda. Är jag både död och levande på en och samma gång? Måste lådan öppnas för att det ska kunna fastställas? Är det helt enkelt så att jag påverkar min egen temperatur genom att... försöka mäta den? Eh, eh, e de en s.k. sympatikoppling som ställer till det så till den milda grad? Eller är jag blott en retrograd? På väg till ingen stad. Aja, det kunde vara värre; jag kunde ha ont, under tiden, på andra ställen än i själen. Aja; The Pole Warrior soldiers on, for now.
Ja, och det här hände. Plötsligt. 3 dagar efter en godkänd besiktning. Katalysatorn ramlade i backen.
Fö-fö-för att komma hem utan att avgasröret släpade i marken, vilket ger ett fruktansvärt oljud, särskilt ihop med brölet från odämpade avgaser, så krööp jag in under bilen, iförd bästa ut-å-handla-outfiten,
och fäste upp röret med gamla packremmar..
Jag kom ända hem utan att remmarna brann upp av di heta avegaserna. Anxiety Ave Maria, typ.
Eh, efter några dagar i kollaps, jag tål inte mycket numera, med hypotyreosen o en kroppstemperatur på runt 35 grader och alltihopa inklusive det andra, så monterade jag ihop de två delarna med en kraftig muff som jag råkade ha på lager. Kanske inte vackert, men det blev tätt. I still got it. Men nog är jag väl alldeles för gammal för att ligga och krypa på asfalten och jämka ihop rostiga avgasrör. Eller så uppenbarligen inte. Vilket skulle bevisas av sig/mig själv via ett halvcirkelresonemang. Jag har ju ingen att skryta för, IRL, så jag skryter oförblommerat här på den här obskyra bloggen i stället. Typ:
Har ni sett vad jag har gjort?
Det var inte länge sedan Halises katter sov i tvilling-fåtöljer i mitt studentrum. Dom är döda nu. Allihop.
Här satt jag och stressades och pressades i alldeles för många år. Mats måste ju vara kvar i skolan. Jag var redan död inuti. Vem är jag nu? The one that got away with ill gotten gains. Uh, an unloveable character. My evil twin's shedded skin. The Butchered Bitch. {___] Work in progress... Hengähdystauko! Eh, répit... Finska nyheter; snart föds det fler hundvalpar i Finland än människobarn. Just nu är det ungefär lika. Typ 50 - 60 tusen valpar/barn...per år. Märkligt, eller hur? Konstigt och absurt.
Och kolla på naglarna; halvmånarna knappt synliga. Det är ett (brist)sjukdomssymptom.
Det är inte jag som skriver bloggen, det är bloggen som (be)skriver mig. Jag är inte ett subjekt, inte ens ett predikat, här inne i mitt existentiella meningsbygge. I bästa fall ett adverb. Mest troligt ett simpelt adjektiv. Som det där. Jag är inte den jag en gång var. Jag är inte ens skugga av mitt forna jag. Mitt
forna jag var en skugga. Mitt nuvarande jag är en skugga av den jag en gång
ville bli, men men men inte kunde, varken då eller nu.
Ja, när man blir lite trött o lessen. O lite analogisk. I min egen skugga, som sagt: Hallo Dunkelheit!
"Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man
inte en människa utan bara en liten lort".
(Jonatan Lejonhjärta).
Min pappa var en pistol, en försvunnen Mockfjärdsrevolver. Jag blev hans osynliga Tytäri Soturi Ninja, som bara blödde fostervatten som snabbt avdunstade, utan att lämna några synliga spår efter sig. Jag kunde bara göra saker som jag inte vågade. Det fanns inget annat. Att göra. När en är rädd för allt. Men jag förblev ändå blott en minimal lort. En be-be-besudling i beviskedjan. Albeit seriously circumcised evidence only, your honour.
Ja, du ser ju; själva orden är emot mig. Jag försökte en gång beskriva mig fri från bojorna. Men beskrivningarna, särskilt adjektiven, vände sig snabbt emot mig, deras skapare. Jag som bara ville att dom skulle göra mig lite älskad. Och kanske lite stolt(a). Men jag föll på eget begrepp. Vilket skulle bevisas:
Bulan är inte ett knä, utan en svullnad på skenbenet.
Vi förstår hans vägar bättre... ovan där. (Just don't look down)
Tonio K, Practically invisable. Yugoslavia 1999 album
**///~ ,
(Don't look
down.)
Minnen, vet inte om jag minns något som hände eller om jag bara minns att jag kände något om det som hände.
Jag tänkte t.ex. på hur varmt det var i fjol, men när jag tänker
tillbaka minns jag ju inte de varma dagarna, i sig, bara att jag kände o tyckte något
om vädret. Dagarna i sig är bortblekta för evigt. I efterhand försöker vi fylla i konturerna o lägga till detaljerna, men dessa konturer o detaljer hämtar vi från idag o från vårt generiska arvs-arkiv. I verkligheten är vi praktiskt taget osynliga, redan dagen efter.
Don't look down.
Praktiskt taget är även länken till låten (Don't look down) "osynlig".
Nytt lägsta rekord, ånyo... 35,5! Snart är jag väl nere på rumstemperaturnivå. Antingen zombie eller död; dårå.
Men jag förstår inte varför jag inte fryser. Eller varför jag inte blir överhettad. Kanske har jag helt enkelt blivit en reptil, kallblodig.
Men å andra sidan; min gamla Dovado Tiny började till slut krångla (Efter 5 år). Så jag blidde tvungen att rycka upp mig ur handlingsförlamningens kallblodsdjup och installera min på hyllan väntande nya router Dovado Pro Ac, min julklapp från mig själv. (Fast självet tar inget ansvar.) Men jag kunde i alla fall säga att jag följt en gammal jobb-princip; If it's not broken, don't "fix" it.
Den var lätt att installera o den e ju lite snabbare o lite stabilare, vad det verkar. Dessutom har den möjligheten att ansluta en NAS-disk. (Network Attached Storage). Vilket inte var så roligt som det verkade, förutom att en fick tillfälle att bittert kalla mig (sig) "nasist". Den kulan visste var den tog. Mitt i självet. NAS är i princip att jag har ett eget lilla 500 GB "moln" att lagra saker i. Fast bara inom räckhåll från mitt wifi förstås. Nu uppgraderat till 587 Mbit/s. Så min värld är liten. Två datorer o en mobil. Fast.. det ska gå att komma åt Nasen via internet också om jag skulle behöva. Men jag vet inte hur än. Det verkar komplicerat, kompis. Eftersom routerns IP-adress ändras varje gång den startar om, vilket i mitt fall sker varje dag eftersom jag slår av den under natten.. Men gissar att det går att få routern att skicka ett mail till mig själv med aktuell IP-adress och sen kan jag kanske logga in på den o komma åt mina molnlagrade filer. Jag vet inte. Hur. Det verkar onödigt/komplicerat. Aja. Jag kan än. Jag lever än. Mitt testamente är nu registrerat på Fonus. Allt ska sen ske automatiskt när jag död. Dvs jordfästning o eventuell fördelning av eventuell kvarlåtenskap. Jag vet inte hur jag känner inför detta faktum. Det är både en lättnad o en ångest o en sorglig ensamhet. Alltsammans kostar 2450 kr, inklusive bevittning o bevakning o förvaring. En existentiell musfälla som slår igen. Hallo dunkelheit. Note to self: Vad är skillnaden mellan jaget och självet?
Det var en gång en aminosyra som var en kemisk förening av
molekyler. Den var en slags råvara för det interna kroppssystemets eh, fabriker.
Essentiella aminosyror var aminosyror som kroppen inte kunde
tillverka, själv, internt, genom att bygga om andra aminosyror och som därför måste
tillföras utifrån, via munnen. Eller via dropp.
Di nio aminosyrror som voro essentiella för vuxnas existens voro:
Fenylalanin
Histidin
Isoleucin
Leucin
Lysin
Metionin
Treonin
Tryptofan
Valin
En vacker samling namn på vacker samling vackra systrar på min
ära.
Jag vet bara att jag får mitt lystmäte av Syster Tryptofan,
för hon finns i min stapelvara havregryn.
Resten är, som man säger, historia. Historia:
I feel a
disturbance in the force. Del 08:
Översvämningen kommer.
YLFL meddelade att hösten(kollektionen) har kommit.
Kollapsens kompani är på väg.
Det kan redan ha landstigit.
Och min stridsvagn har körförbud.
En grundbult har brustit.
Jag har en ny, men jag får inte ur den gamla, fastrostad i
sitt hål, sen 30 år. Utan bultskalle, utan mutter. (Ungefär som jag själv, haha...)
Men vad bryr sig ett krig om förbud?
Bild..
Närstrid väntar, förr eller senare.
Jag klarar mig inte undan.
Trollen som kommer är inte
charmiga alls.
Förstår du inte. Dom hatar mig verkligen.
Min gamla consigliere säger att jag, ensam, borde dra mig
tillbaka upp i bergen, in i skogen, krypa in i en djup håla och gå in i dvala
därinne i mörkret, tills faran är över.
Och min kärntemperatur har nu idag sjunkit till 35,9!
Ännu ett nytt lägsta rekord. Är jag redan obevekligt på väg in i Den Stora Dvalan? Le grande dormir.
Men går jag in där är det ju inte säkert att jag kan vakna
igen - Ett evigt bekymmer. Jag får helt enkelt knäppa min proverbiala kofta. Och försöka elda på.
För börjar jag väl dvälja överlämnar jag mig åt krafter jag inte kan
kontrollera.
Och jag är dessutom ett lätt byte där. Någon av Ödets Nio
Hundar hittar mig säkert. Och då kan inte ens alla de Nio Systrarna rädda mig.
Och The Benefit-bandits har redan hört av sig. Om arvet.
(Servus Fritz.)
Jag orkar inte fly längre.
Kroppen är för tung att bära.
Rättelse: Det är jag som är för tung för kroppen.
Jag ser inga kullar att springa upp på,
inga träd att klättra upp i,
inga båtar att borda, vad jag kan se.
Vattnet
kommer. Obönhörligt. Kanske kan jag trampa det virtuella vattnet en liten stund. Det är
allt. Orkar inte längre vara beredd, orkar bara vara rädd.
Djävulen syns i detaljerna..
Hallo dunkelheit. Video.
Stridsvagnen Fury..
Can you hear me now, Musta Vaara?
Det måste väl så vara. Eller så bli. Det har väl varit så långt om länge, kära vän-nä.
* ”Hej! Mitt namn är Hypotyreos och jag är en osynlig
autoimmun sjukdom som angriper sköldkörteln. Jag har valt dig för livet! Andra
omkring dig kan inte se eller höra mig, men DIN kropp kommer alltid att känna
av mig. Jag kan angripa dig var och hur jag vill, jag kan ge dig våldsamma
smärtor eller, om jag är på gott humör, bara ge dig värk överallt.
Kommer du ihåg när du och din energi sprang runt och hade
det roligt? Jag tog energin från dig och gav dig utmattning istället. Försök
att ha kul nu! Jag kan ta från dig god sömn och istället ge dig hjärndimma och
svårigheter med koncentrationen. Jag kan göra så att det enda du vill är att
sova, eller ta sömnen ifrån dig och ge dig sömnlöshet. Jag kan få dig att
skaka, att frysa, att svettas. Jag kan få dig till att svälla upp i händer,
fötter, ansikte och ögon.
.
.
Ja, jag kan göra dig deprimerad och ängslig och även ge dig
andra psykiska problem. Jag kan få ditt hår att ramla av, bli torrt och sprött,
ge dig finnar och torr hy – det finns nämligen inga begränsningar för mig. Jag
kan få dig att gå upp i vikt, oavsett vad, hur mycket eller hur lite du äter.
Och hur mycket du än tränar ser jag till så att du behåller alla dina
extrakilon. Jag är inte diskriminerande!
Några av mina autoimmuna sjukdomsvänner är ofta med mig och
ser till så att du får än mer att hantera. Om du har planerat något eller sett
fram emot något, så kan jag ta det ifrån dig då du inte tog hänsyn till mig.
Jag valde dig av olika orsaker; viruset du aldrig blev av med, olyckan du var
med om, den psykiska stressen du var utsatt för under en lång period. Du kan
även ha en familjehistoria med mig. Oavsett orsak: Jag har kommit för att
stanna!!
Jag vet att du kommer att gå till läkare för att försöka bli
av med mig och det får mig att skratta högt! Prova du gärna det! Det kommer
till att bli många läkarbesök hos olika läkare innan du kanske hittar en som
kanske kan hjälpa dig effektivt. Du kommer att få fel medicinering;
smärtlindrande medel, sömnpiller, antidepressiva mediciner…
Det är så många andra sätt jag kan göra dig sjuk och
miserabel på och listan är hur lång som helst: Högt kolesterol, problem med
gallan, sus i öronen, högt blodtryck, lågt blodsocker, hjärtproblem – och allt
kommer troligen från mig! Tand- och tandköttsproblem? Problem med magen?
Blödningar? Jag sa ju att listan var lång, mycket längre än vad som jag nämner
här och det får du lära dig att leva med!
De kommer att berätta för dig att om du bara lever sunt;
äter en bra kost, sover tillräckligt, tränar lagom och tänker positivt – så kan
du bli av med mig. Av sjukvården kommer du att bli undersökt, stucken och inte
bli tagen på allvar när du försöker förklara hur du mår på grund av mig – men
ingen vill lyssna och tro på dig. De kommer kanske att vilja skicka dig till en
psykiatriker istället, då de misstänker att problemet sitter i ditt huvud.
Du kommer att få höra från din familj, dina vänner och från
ditt arbete – att det är bara att ta dig samman och sluta känna efter för
mycket hur du mår. Allt detta medan du själv sakta går under, medan du förlorar
din personlighet, din självkänsla och din identitet.” Rörliga kommentarer till det här: 1. Hubba hubba hubba.
