Love, Hurt

2017 01 30  

  Så dog då januari månad år tvåtusensjutton. Inte en dag för tidigt. One down, eh, eleven to go. This year might still be a survivable year, after all. But black mist coming. Meaninglessness prevailing. Post.

  Och döden tog nyss ännu en av mina långtidsfavoriter, skådespelaren John Hurt. Förr i världen brukade det vara så att om en människa faller, tar en annan strax hens plats. Så känns det inte längre. Tomrummen efter de fallna blir kvar. Gapande hål i uttunnade led. Jag brukar inte gråta när kända personer dör, men den här gången brast det för mig.

  Vila i frid, John. Ditt hantverk kan fortfarande distrahera mig från smärtan.
Här i den här världen av ensamhet, mord, gruppvåldtäkter, meningslösa krig, korruptioner och tiggerier och allmänt geschäft.

Och moderaterna påbörjar samarbete med sverigefascisterna. Fredrik Reinfeldt, kom tillbaka, allt är förlåtet, typ så. Trump och Putin. Say no more. Och vården blir allt dyrare och allt sämre känns det som. I alla fall för vanliga människor. Mångfalden gjorde inte vården bättre och billigare som liberalerna försökte slå i oss. Mångfalden gjorde inte heller skolorna bättre och billigare. Mångfalden gjorde inte heller medicinerna billigare och lättåtkomligare. Tvärtom, skiten vinner. Les misogynes avancé. Tout le monde. Allt blir sämre, kompis, sämre och sämre. Men marknadsgalningarna ger sig inte. Skatterna ska sänkas ännu mer. Arbetarna ska inte bara piskas till underkastelse, dom ska även betala själva för piskan. Egenavgifterna höjs, egenvården ska öka. Mödrarna ska lära sig att föda barnen i egna bilen på timslånga bilfärder till BB. (Men skatterna ska sänkas)
Enkla slavjobb ska ”skapas”, genom att det ska bli billigare att anställa och lättare att avskeda. Det kan ju aldrig bli för billigt att anställa och aldrig för lätt att avskeda för ”Näringslivet”. Parasitorganisationen. Det ändrar sig aldrig. Fy fan. 

Vi ses på andra sidan.

Schlechtes stinken, alle sterben!

2017 01 26
  Åh, det är grått, grått, grått. Efter en massivt obekväm natt med många uppvak, så fann jag mig sittande drickande pressat kaffe framför teven. Och även idag hade jag tappat ett par timmar till. Synd, det, jag hade behövt dom timmarna till städning eller persedelvård.

Men:
Man kan inte alltid göra det man vill

och man kan inte alltid vilja det man gör.
(Words to live by, 2017, **///~)

**
  Resten av dagen blev i alla fall sammanhängande. Nästan. När jag kom hem från promenaden hade det (till min förvirring) gått dryga två timmar. Men den runda jag gick brukar ta en timme och fyrtio minuter. Så där tappade jag tjugo minuter till. Mystiskt. Kan det vara så att mina två bilder från dagens prolle tog tjugo minuter;

 

Här en bild på min fotvikt. Jag måste ha blivit starkare, för numera känner jag inte av den extra vikten alls. Inte ens när jag gick den brantaste vägen uppför en av kullarna.

Här en bild på rorshach-snö, som strax är borta. 

Hey, presto.
Coping-skill! Fina bilder faktiskt. Tu-tu-tunna skivor av digital verklighet.

***
  Det här var tredje fastedagen i rad. Jag upplever inga större besvär. Inte ens med en 2 timmars stav-prolle. Konstigt, det. Eller förresten, hörnuhär; kanske de här saknade minuterna är ett besvär orsakat av fastan. Det känns som jag har ett liv i en parallell dimension. Det livet kanske är bättre än det här...(Mat för tanken)
****
  Idag fick jag en efterlängtad bok med posten. Min favorit Inger Edelfeldts nya roman ”Konsten att dö”.

*****

Note to self: Beware of missing pieces of time!
******
Och apropå tid: Här är min allra första egenköpta skiva:

Lee Kings, Why why why, 1966.
Den ekande gitarren tränger fortfarande in i mitt i-i-innersta och berör nånting där. Nånting positivt, men obestämt. Obestämt som jag själv.
Give me just another beer, I ’ve walked so far and now I’m here.
(In cyberspace, desperately trying to make some kind of impression, but alas, this reality seems to be a springy spunge.)

Schlechtes stinken, alle sterben!

Ännu en länk i kedjan

2017 01 25  **///~

 Eh, en grådassig dag, inga grader alls, varken plus eller minus. Mellanläge. Mellanläge också för mig. Fastedag 2 genomliden, varken mer eller mindre. Kanske ett Schrödingerskt dilemma, vad vet jag?
  Besvärlig morron, tappade flera timmar igen. Men dom ligger förmodligen där jag minst anar det. Har en känsla av att dom kan dyka upp igen.
  Den förmodade revbensfrakturen verkar förmodligen ha läkt. Jag ru-ru-rustade upp mig och marscherade ut och iväg i dis. Pudersnö på is, sånt kan vara förrädiskt, men jag utmanade isen och vann. Om en är förmodig går det att halka förbi ögonblick av panik och komma ut stående på andra sidan om det. Märkte jag och noterade det i min marginal, dårå.
  Inom sporten brukar dom prata om ett fall framåt. Att falla på ansiktet är alltså bättre än att falla på rumpan. En kommer ju liksom framåt ändå. Om än med krossad näsa och brutna tänder.

 

(Kedjan av sorger).

  Om den lyckliga slumpen rationaliseras bort, så förlorar man ekvationen, råkade jag höra på radion. Vad det betyder funderar jag ännu på.

  -Nä, nu var det en månad sen jag bakade sist. Så kan vi inte ha det. Även om det är lättare att gå ner i vikt om man inte har bröd hemma så är det i alla fall svårt att ….avsluta den här meningen på ett bra sätt.
Men den fick bli som den blev.

***

  Idag lyssnade jag på Ola Magnells senast album, Rolös, från 2012. Där finns vacker vemod. Han låter lite trött, men han har ju fyllt 70, så det må väl vara värt åtalseftergift, utifall att det skulle ha legat inom min jurisdiktion, vilket det förstås inte gör.
  Idag frös jag hela eftermiddagen, kunde inte på villkors vis bli varm. Det var oroväckande. Nu känns det bättre, men jag blev lite väl apatisk och det var med mycken möda och stort besvär som jag lyckades skreva fram det här inlägget. Likt en blööödande hemorrojd.

Kände mig hemma här en gång

Åh, nej; redan tisdag! Det är förfärligt lessamt. Jag hinner inte med. "Vänta på mig." ville jag skrika. Hundar hugger efter mina hälar.
Här en ångestpromenadkonstvideo:

 

Här en bild från min prolle:

Parkerade bilar på reservatets parkering. Det ser ut som skumraskaffärer på gång. Laglösheten breder ut sig.

”Dom säjer att folket bygger landet

och jag antar att det är så det är

Men det är något ruttet

i det här bygget

som om hela konstruktionen

är avig och sned

Dom säger att folket bygger landet

men jag undrar

om det verkligen kan va sant

Jag kände mej som hemma här en gång

men nu verkar nästan

ingenting bekant”

Ulf Lundell, FBL II.

Jag går numera med mina fotbojor, 1 kg runt fotlederna. Det är tungt, men en vänjer sig. Livet är så tungt ändå, varför inte tynga ner det ännu mer? Det verkar vara en populär politisk filosofi. Idag.
Det är väldigt isigt på stigarna i reservatet, men marken är i alla fall frusen ännu. Det går bra att gå vid sidan av stigarna. Och rakt över åkrarna.  Men jag är ganska ensam där numera. Det är …bra.
Trots mitt olyckliga fall kan jag inte låta bli att ta risker. Balansera. Och jag känner mig vårdslös. Jag skulle gärna bli vårdad. Omvårdad. Men jag är en hemlös soldat, en hemlig agent, en krigare som blir avrättad för feghet om jag ger upp.
  Och USA leds nu av ett bortskämt, lynnigt barn. Game of Thrones got nothing on us.

Trosbekännelse 2

2017 01 22
Söndag.
Jag har väl varit upptagen med att tycka synd om mig själv. Det är väl nästan en heltidssysselsättning. Mina ångestblommor kräver riklig bevattning. Men det är kanske ett nollsummespel;

Inget vunnet – inget förlorat.
Eh, Jag tycker inte om när slutet på månaden närmar sig. Räkningarna börjar trilla in och hopa upp sig i en elak hög. Det blir alltid en smärtsam själslig brottning.
  Lördagen gick i alla fall bra. Åt säsongens första semla. Den var sisådär. Jag vill ha en tydligare smak av kardemumma.

På fredagspromenaden fick jag se vacker vintermossa:    

Lite längre bord bjöds dagisbarnen på en vinterbrasa:

  

Åh, den röken luktade nostalgiskt gott.

----
Å ännu lite senare fick jag syn på ett par stenradssabotörer. Honan är värst.

****

Mina 9 nya trosor (neuf nouveu envoutant culottes.) passade faktiskt bra på min fula trollkropp. Det är alltid ett problem det. Fast dom dyraste var skönast, det kunde man ju förstå i förväg. Nu ska jag i alla fall slänga alla min nödtrosor. Woo.Hoo.
*****

Aja.
Musik jag lyssnade på idag:

Ulla Billquist. Sorgliga 40-tal. 

Det här inlägget var trist och tunt, dock ej så sorgligt som det kunde blitt.

  

Parfois souvent

2017 01 19 
P-P-Prekära förhållanden för en gångares skull.

   Fastedag nr 2½ gick bättre än nr 1. Ibland får en bara lust att fortsätta, dag efter dag, distanserad från kroppen, transcenderad, suspenderad i limbo, i väntan på Godot. Andra människor blir blott; cardboard cutouts, passerbara utan konsekvenser. ,, 

Verkligheten hackar till ibland.


 
Sidney Bechet: Dear old southland.

...
....
.....
......  

Duck back in the alley

2017 01 18
Ontdag. Råkade lämna telefonen på, så oförsiktigt av mig. Och kära läsare, tror du inte fan att någon passade på att ringa ett röstsamtal. Okänt nummer. Åh, det skapar ångest. Missade samtal: 3.  (Duck back in the alley)
  Motion: Tog en full runda idag med. Inklusive fotvikter. Tungt att gå i 1 ½ timme med ett kilo på varje fot, men det är som det ska vara. Och dessutom är det fastedags igen så kanske rök 50 gram idag. Men jag oroar mig för sköldkörteln. Borde skriva till gyn och begära utskrift av resultaten från blodproven. Borde också få nytt blodprov taget för att kontrollera att jag verkligen är illa ute. Men det skjuter jag på. Prokrastinera kallas det. Lite krasst.
  Fastedagen gick sisådär, det kändes meningslöst. Självförnekelsen kokar upp. Fäller man väl upp bogvisiret kan vilken jävel som helst köra ombord.

  Jag köpte 3 sorters underbyxor på nätet idag. Woo-hoo. Senaste trosköpet var för 6 år sen, enligt annalerna. Dom enda bekväma en har kvar, dom börjar falla sönder. Som i livet i övrigt. Bekvämt, snyggt trevlig; sådana slits snabbt ut. Obekväma fula otrevliga (människor), dom håller stilen år efter år. Duck back in the alley, buddy boy.

  Någon kanske undrar vad adjektivism är för något? Den bästa förklaringen är på engelska:

Adjectivism= the preoccupation with the dependently originating reality of the non-pluralistic universe.

  Sen kan den också betyda att man missbrukar adjektiv i språket, vilket ju är den roligare betydelsen.
  Hallå, personal! Det värker! There's a duck back in the ......alley!

Det var väl själva

2017 01 17 tissdag.
Eh, zurück aus gestern. Länken höll.
   Och jag börjar en till mening med en konjunktion. Och nästa mening med predikatet jag avslutar. Det verkar som om jag i alla fall tillfrisknat, om än tillfälligtvis, från adjektivisis. Ute ur det predikamentet.
  Igår var en bra dag. De-de-det mesta gick min väg och jag med den.
Idag, tisdag, tog jag en lååång runda med 1-kilos vikter runt fotlederna i ett försök att öka belastning och kaloriförbrukning. Det var jobbigt, men kanske inte så jobbigt som jag hade trott. Men en tenderar att släääpa fötterna. Jag hade inte tänkt att ta en lång vandring egentligen, men så träffade jag på Pyrenéern och för att slippa gå med honom heeela vägen tillbaka (och riskera att få hål i huvet) så var jag tvungen att låtsas som om jag hade planerat att ta den extra långa rundan. Nåväl; mitt lilla skååådespel lyckades. Jag blev av med sällskapet. Jag kunde använda stavarna ganska aktivt idag. Och min inre hund är definitivt tillbaka. Fast jag blev ju riktigt trött på slutet.

Så en kan ju alltid hoppas att den ökade energiförbrukningen ger resultat i långa loppet. Och så kan jag smyga in en martyrmening i det här stycket och hoppas att ingen läser den. En fördel med den här bloggen är att folk inte behöver utsätta sig för besväret och plågan att tala direkt med mig, utan kan läsa det mesta här. Slipper hyckla, vilket måste vara lite jobbigt. Jag menar; Dessutom utanpå det här med att vara överupptagen med den realitet som hör samman med ett icke-pluralistiskt universum-dum.

**
Dagens favorit: My Secret Love Affair, med Chu Berry, 1940 

Dagens animation, ett visuellt test.
Björnungar av trä.

  

Någon måste lämna båten

                                                        ...2017 01 16...
  Ja, och när måndag kom, hade jag redan gått. Det sägs att dagen var mulen, men skarpt grå. Isen var stenhård, men inte glatt, för den va så skrovlig att man fick fäste ändå. Så pass? Som i livet självt.
 (Hallå, verklighetskontroll.)

Och idag använde jag stavar, lite fjösigt petande visserligen men det var i alla fall i princip stavning. Hallå, stavningskontroll. Jag fick plöja igenom en skock med med små barn i neongula reflexvästar för att komma dit jag skulle, men dom mördade mig inte. Så dom tillhörde väl inte The Brood.

 

Jag tog en ny väg, genom björkdungen. Den är särskilt vacker och stillsam på vintern..

**  

Jag lyckades fånga mitt alter ego på bild igår, som av en händelse och jag missade ögonblicket, men fann bilden i telefonen, alldeles innan ögonblicket försvann in bland världens förlorade pixlar. Egot verkade också vackert och stillsamt. Hallå, permission to come aboard?

***
 

  På samma kvadrant fann jag ett fot-foto. Ett ögonlick från tung tid. Jag ser på teve, sladdar bilder från phone och letar plagg för ett troll i Cellbeskatalogen. Men ingenstans i all detta lilla hittar jag det jag söker; en stoppkloss för tidslinjens spårvägsbuss.
****

  Och det händer att jag blir kallad överkänslig. Det är ju ett trevligt samhällsklimat vi har, när känslighet blir ett skällsord. För mig blir det ännu en länk i en kedja av sorger. Som överviktigpetter.

  Nu gör jag mig redo för dagens andra utflykt. Om jag inte återkommer imorron har jag inte överlevt. Men nyckeln ligger i tuben, så allt går att ordna. Men mycken möda och stort besvär eväntar de levande.   Porr

Drömmar av idag

  

   Vackert vykort, en målning av Kjeld Schmidt-Nielsen: ”Drömmar av idag” - 1970-tal. Baksidan är sorgligt nog ännu vackrare.. Fast den är så personlig så den vill jag inte visa. Typ inälvor. I motsats till vad Euklides hävdade så kan sanningar göra ont, absolut.  Det är nog bara ibland (väldigt ibland) som den ondskan kan föra gott med sig. Smärta är smärta, oavsett. Bränt barn skyr elden. Skuret barn skyr kniven. Knappast. Det är  - skärningen som skyr barnet.
**
  Idag blev det ingen motion. Jag försökte faktiskt. Gick i 5 minuter i strålande sol och åtta minusgrader innan ett begynnande skavsår stoppade mig. Jag gick tillbaka för att plåstra om och gå ut på nytt

men så skedde ju inte. Utanför huset blev jag ”antastad” inte bara av Limmaren idag igen, utan även av hans bägge bröder. Ska bli skönt att slippa. Och väl tillbaka inne i mitt eget tillhåll var det som om luften gick ut mig och motionsfönstret slog igen.

Kanske var jag bara rädd för att bli tvungen att prata med Limmaren och bröderna igen.

***

  Men dagen var ändå mindre bortkastad än vanligt, för jag lyckades ta itu med några praktiska reparationer, med viss framgång. Jag lagade läckan i min kaffe-perkulator och kontakten i min vattenkokare, så nu slipper jag gå tillbaka till snabbkaffe i alla fall. Sen målade jag ett avgasrör med hammarlack. Jag har ett mindre läckage, men det är inte akut på långa vägar och kanske jag ändå blir tvungen att sälja bilen innan det blir aktuellt att actually byta ljuddämparen. Kanske närmare troligen än kanske. Hursomhelst tycker jag om lukten av färsk målarfärg, gammal målare som jag är. Sen gick mitt MP3 magasin sönder, det ligger på ett USB minne anslutet till en bluray-spelare. Det blev jättevarmt och dog. Men som tur är behöver jag inte köpa ett nytt USB-minne för 500 kronor, för jag har ett i reserv, fast det förvaras hos en god gammal vän, utifall jag skulle råka ut för en brand eller inbrott eller totalt datorhaveri eller sjukdom. Jag har också haft krångel med mitt mobila internet, men det verkar ha löst sig, nu har det gått felfritt i 2 dar, det kära gamla telia.

  

  Så en bättre söndag, alles im alles. För det är inte som det gamla tyska ordaspråket säger: Schlechtes stinken, alle sterben.
Revbensfrakturen, om det nu är frågan om en sådan, verkar i alla fall läka ganska bra. Tack kropp!  Nu sover jag mindre illa än förut och vaknar bara av mardrömmar, inte av fysisk smärta.
Mossa mossa på er alla mänskobarn.

**

(Hälsningar från Dickie Dick Dickens)

Saker går sönder

En hemsk lördag. Saker gick sönder. Externt och internt.
En riktigt jävla frossar dag, typ över 3000 kalorier. Så magen protesterade å det bestämdaste. Synden straffar sig själv.

Min Gud, min GUD, varför har jag övergivit DIG?

För att citera profeten Skojten:

”- Vad har ni gjort av min nya cykel, era skitstövlar?

Å då svarade vi:

- Det vet vi inte. ”

Video från kulltoppen. Senzorama.
När dagen var ung, innan molnen täckte hela himlen. ...

Bonusfilm: Vi har gjort vårt.
..

Slutkläm:

Det är lika bra att sluta drömma.

Det går åt helvete i alla fall.

För om man drömmer om Paris

hamnar man på något vis

lik förbannat i Hudiksvall.
(Pessimistkonsulten)

Har den är, mon frere, capable.

2017 01 13
  Det är fredagen den trettonde och jag känner mig en aning visceral. Till skillnad från andra dagar då jag känner mig helt och hållet visceral.

Nåväl; även om jag är visceral så tittar jag ut ibland. Och visar upp min avart. Ofta blir det kanske topsy turvy, men vad gör man? Så gott man kan, förstås. Om man nu kan förstås överhuvudtaget. Och hur gott kan man? Juryn överlägger. Den sanna verkligheten är absolut en enhet, men inte identisk med det goda. För världen är så geschäftig. Och Danmark är beskäftigt. Dom har ju till och med en beskäftighetsminister, tro’t om ni vill.
Och apropå Euklides (filosofen, inte matematikern) i förr-förra inlägget. Jag känner mig EU-klitisk. Särskilt efter att ha ätit 2 semlor idag. 

Hubba hubba hubba,  

I alla fall blev en fjärde motionsdag i rad, av. Det var hårt i spåret. Jag gick över en frusen åker. Gonatt jord, typ. När du måste gå går du.
 

  

 Jag kom hem ok. Mötte min granne Limmaren som berättade att han ska flytta nästa vecka. Så kul. Jag åkte och handlade. Under budget. Kul.    

Läste ett manifest :   
  
Riktigt jävla kul.

My name is Jon Johnson..

I come from Wisconson.

 *
Nu börjar det: Ännu en nollgradig dag efter en regnig kväll, följd av en minusgradig natt. Så det var väldigt isigt på trottoarer, gångvägar och stigar. För tredje dagen i rad lyckades jag dock ta mig iväg på en promenad. Och idag kändes det bättre och hunden hjälpte mig faktiskt att gå en full runda på 1 ½ timme. Dock ännu så länge utan stavar. Men revbenen smärtade inte alls så väldigt mycket, så imorron kanske jag stavar. Eller vore det övermodigt?  Du vet; det som går före fall. Nåväl efter 3 dagar känns det som om prolle-vanan är återerövrad. På det viset att det nästan kräver en mental ansträngning att låta bli, dårå.
  Eh, i höstas köpte jag en sån där snabb SSD hårddisk på ett extraerbjudande och redan idag kom jag mig för att stoppa in den i min stationära dator och klona den gamla hårddisken till den nya. Det tog 50 minuter och sen var datorn good to go, med ny, större och snabbare hårddisk. Jag använde ett gratisprogram som ligger på Ultimate Boot Cd:n tillsammans med andra nyttiga (och virusfria) små program. Där finns ett program från EasUs som klonar hårddiskar snabbt och enkelt. Jag kan rekommendera det programmet. Jag har lagt hela ultimate boot cdn på ett usbminnet som jag nu kan boota från och köra klon-programmet.
Och när man kan klona hårddiskar så har man viss rätt att känna sig som en avancerad datoranvändare, även om det hela är gjort med ett par tangentryckningar och musklick.

*******

 Dagens gamla konst från början av 70-talet, består av en omslagsbild till kult-tidningen Chock, tillsammans med mina pretentiösa kommentarer.

Så kunde vi roa oss på 70-talet, gott folk. Men säg det till dagens antiintellektuella blaserade ungdom, dom fattar nil. Vi hade Monte Python och Povel Ramel.

 

************* 

För övrigt hade jag skrivit upp på att-göra-listan att jag skulle dillatera idag, men så roligt ku-ku-kunde jag ju inte ha. Risk för sensoryoverload.
Typ, sen åkte jag till Amerika, en stund och......hem igen...

Eu-klides, av-art

2017 01 11

   Eh, en mild o blåsig fastedag. Hyfsad sömn. Inga timmar försvann. All present and accounted for. Jag kämpade mig ut på en vindig prolle. Med lite hugg och slag. Det funkade inte att använda stavar, men jag kunde faktiskt gå ganska normalt. Det var extremt lite folk ute. Men det klagar jag inte över. Jag tyckte nog att det fanns liv i jycken, åtminstone bitvis.

När jag kom hem lyckades jag inleda operation uppröjning, även om det inte direkt syns i lägenheten. Jag letade efter ett visst papper och hittade det till slut också. Sen tog jag mig för att skanna in den här gamla dikten.

Pretty pretto.
Denna mastiga dikt från 1974 är inspirerad av Lars Noréns diktsamling Revolver. Han öppnade verkligen mina ögon för hur fritt dikter kan skrivas. Varken för eller senare har jag klarat att vara så ohämmad. Ju mer jag lärde mig desto mer kontrollerad blev jag, tyvärr.
Det kan väl vara så att ett flöde aldrig är så vilt som just när dammluckorna öppnas. Sen dess har väl aldrig dom där dammluckorna varit helt stängda, utan det har alltid funnits ett utlopp. Det har helt enkelt inte kunnat byggas upp en stor fördämning. Bara en fördumning kanske. En gigantisk fördämning av dumheter.
Den är lite svårläst i det här formatet, men jag gjorde mitt bästa.

Pretty busy body:

Och vem var den här Euklides som jag glömde?

Filosofen Euklides grundade den megariska skolan. Han var en av Sokrates lärjungar, kom från Megara och levde c:a 400 f.Kr.

Euklides menade att den sanna verkligheten är en absolut enhet och identisk med det goda.
Och vad menade jag med att glömma Euklides?

Nu var det ju ganska längesen jag skrev dikten, typ 33 år sen, så jag kommer inte riktigt ihåg hur jag tänkte. Men jag gissar att det var nånting med att den sanna verkligheten inte är en absolut enhet. Och kanske inte helt identisk med det goda heller.

Läs den noga, det kommer frågor om den på provet senare.
.

|

||

|||

||||

|||||

Dort drüben

   Och tisdagen kom snabbt inridande i hasorna på den där rudimentära måndagen. Jag tappade flera timmar på morgonen, jag vet inte vart och varför dom tog vägen. Men timmarna saknades när jag vaknades. Om det hade varit lodjurstimmar så hade jag inte saknat dom, så mycket vet jag ju. När detta hära händer blir jag smått stressad och lite förvirrad. Särskilt om jag har planer för dagen, hur blygsamma dom än må vara.

  Jag kämpar för att återerövra den obestridliga vanan att ta en rask promenad varje förmiddag på minst en timme. Och idag lyckades jag också, det är 2 dagar i rad. En bra början. På en eftertankes krankes blekhet.
 

(Den här semi-hd animationen blev faktiskt inte så dum ändå.)

   Nå, jag kom ut och iväg i alla fall. Det gick sannerligen inte av sig själv. Dagen var grå och plusgraderna få. Blöta snöflingor föll glest och tungt.

På plus-sidan kunde jag notera att jag inte hade några problem med knän eller hälsporre. Uppe på en kulle började en annan vandrare helt överraskande prata till mig.  Jag möter honom ibland där i reservatet där han går med sin stora terrier. Av någon anledning började han heja på mig för ett år sen eller mer. Det är en man i 60-års åldern kanske, spänstig, välklädd utan att se snobbig ut. Hans inledning var lite aggressiv, han började med ”En fråga!…” .  Och folk som inleder en konversation på det viset brukar ofta ha något negativt och kritiskt att säga och oftast bara nödtorftigt maskerad till fråga, så jag tog liksom ett steg tillbaka och svarade lite avvaktande: ”Jaaa?”
Sen säger han, med huvudet lite på sned: ”Är det du som brukar stapla stenar här?  Jag har fått för mig det.”
Fortfarande kändes det lite negativt, som om ett verbalt angrepp hängde i luften, så jag drog lite på det (och på sanningen) och sa nånting om att jag brukade hjälpa till men att jag inte var ensam och att det inte var jag som började. (Bevakade instinktivt min hemlighet)
Men det visade sig då att han var en av dom som brukar hjälpa till att återställa när stenar blivit bortsparkade. Så det var ju värmande att finna en stenradsvän, som uppskattade min idé med stenarna och som ogillade att folk så ofta sparkade bort dom.
  Se där, dort drüben, vad som kan hända när man ger sig ut i den fysiska världen, utanför bu-bu-bubblan, du vet där tiden räknas. För att citera den kända svenska barnvisan Mors Lilla Olle;

”Åh, en kamrat, det var bra, se god dag!”

För att inte säga: ”Mor lilla bed honom komma igen”.
 

***
Sen har jag klippt ihop en liten video-kommentar och lagt ut på Youtube:
Rubotrumps.

Moi adres... 

Rudimentär måndag

**\\\~
  

  Måndag. The devil one.

Sov… ganska… dåligt. Mardrömmar en masse. Och jag kan ju fortfarande inte sova på vänster sida. Varje gång jag i sömnen, min vana trogen, vänder mig åt vänster så gör det ont och jag vaknar till. Men det går framåt, om än sakta. Inatt drömde jag att jag blev skjuten i sidan och så vaknade jag och hade ont och ett ögonblick vacklade jag mellan dröm åh verklighet. Men när jag sömndrucken kände med handen mot revbenen för att stoppa blodflödet, och fann att det var torrt där, så fattade jag att jag bara drömt upp alltihop.

  I en annan dröm sökte jag jobb på stort elektronikföretag och fick svara på en massa svåra frågor. Bl.a. skulle man nämna minst 3 arabiska klädesplagg. Jag kunde bara ett, burnus. Oh, the horror!

  Jag har också drabbats av en ytterligare, hemsk, krämpa: Kluvna hårtoppar. Det är trist att ha världens knullrufs utan knullet.
Och när jag läser di senaste inläggen så verkar det inte bättre än att jag även dragit på mig en släng av adjektivism. Fy för den lede, för det.

https://play.spotify.com/search/Ulf%20lundell%20skiten%20vinner

  Men men med hjälp av omänsklig ansträngning tog jag i alla fall en kort tur på Vintergatan där vi bor. Jag fick ingenting gratis, utan fick kämpa för varje steg. Galaxer i min braxer, di där 45 minutrarna voro långa likt eoner. Fast på slutet tyckte jag nog att hunden vaknade till lite.
 

   Och när jag kom hem kanske jag utnyttjade jycken lite för att gå och handla. Jag liksom fullföljde rörelsen bara. Mina blygsamma inköp gick på 99 kr, vilket ju inte är illa för en vecka. Klart under budget för en gångs skull. Can you hear me now?

***

 Etwas anders:

Här en tavla av den norske målaren Rolf Groven.

 

Burnus på er, grevar och baroner!
I’d buy that for a dollar…