Notering till självet, Del 111:Mat

  Åt den näst sista portionen av det misslyckade potatimos som jag kokade den femte januari. Tjohoo, ser slutet. Äntligen. Vet ej vad fel jag gjorde. Kanske var det inte mitt fel. Kanske var potatisen dålig. Kanske var det dumt att blanda i yoghurt. Hur som helst är den mardrömmen snart över.

  Bakade dock mitt godaste bröd, vilket inte i och för sig säger mycket, igår. En tredjedel dinkel, en tredjedel manitoba, en tredjedel rågsikt. 2 rivna äpplen, russin, enbär, rivet apelsinskal (från en jätteapelsin).
  Det jäste fint, blev saftigt, den svaga apelsinsmaken ihop med enbärens primitiva besk-sötma blev en ny smakupplevelse. Sådant hända ej ofta. Immer etwas. Ei minua vastaan...
  Förra veckan stekte jag upp lite isterband, vilket blev halvlyckat. Det såg ut så här:

::

Dagens humor:

,,

Kulturministern är från Mars.

                    Mars attacks!

,,

.

Peckerhead-pickings Part 1:Adding insult.

Everywhere that Mary went, the lamb was sure to go..

   Jag vet inte, men generingen kan vara genetisk och automatiskt genererad. Det finns liksom en generation av automatiskt genererade generade. Svenska antidemokrater som ej besvärar sig alls.

  På mina dagliga utflykter möter jag diverse eländiga existenser. En del sorgsna, en del hårda och tuffa, en del robotaktiga. Med sig har dom tunga moln av mörker och våld. Eget och andras. I deras ändlösa karavan skulle jag själv gå, om det inte vore för Guds nåd.
   Om jag inte var jag. Och om inte allt som hörde till mig fanns. (Eh... inte inte fanns)

  Jag drömde om att pappa anklagade mig för att vara pyroman. Han pekade på bevisen; jag hade befunnit mig på platsen, jag hade tillgång till bensin och tändstickor, jag hade tänt eld förut. Jag protesterade och sa att jag visserligen hade eldat upp en liten äng med torrt gräs när jag var 8? år, men det var inte meningen, jag var bara vårdslös i leken och förstod inte faran. Allt det andra var tillfälligheter, circumstantial evidence only, your honour. I nästa drömsekvens exploderade risgrynsgröt inne i min bullriga mikrovågsugn, så en ska väl inte lägga alltför stor vikt vid drömmar. Men ändå. Sen drömde jag om hemska barn som egentligen hade djävulen själv som far. Som i filmen Omen och i filmen The Brood. (Missfoster)

..

   Men det finns ett glapp mellan mig och vad jag än skriver och säger. Jag tänker ibland att jag ska sluta prata helt och hållet. Inte bara för att jag verkligen hatar min röst. Den avslöjar obarmhärtigt min oerhörda inre fulhet.
  Jag kan bli en Non-Verbal Kint, kanske. Allt ont som drabbat mig har jag förtjänat. Allt gott som fallit i mina händer har varit mina ill-gotten gains.

   Om fysiskt stumma personer klarar sig, så borde jag med. Även en mekanisk Stephen Hawkings-röst skulle vara bättre än dän jag har. Det går att klara sig med att nicka och humma och kanske lite le lite eller grina illa åt det ena eller det andra.
    Och jag börjar åter luta åt att tro att jag har hittat på allting som jag varit med om. Det har varit ett mysterium för mig. I alla år. Det motargument mot denna teori som jag hittills tyckt fungerat bäst; Om jag nu hittat på allting, varför hittade jag då inte på nånting bättre, om jag nu en gång hade makten att göra det? Det argumentet börja nu spricka i kanterna.

   Det känns lite mera logiskt att lägga förolämpning ovan på skadan. För att dölja såret, om du förstår vad jag menar. Fast jag kanske som vanligt postulerar mer än jag har förstånd till. 
  A unique experience in inner terror...

Die Jugendstunden

Das Angenehme dieser Welt hab Ich genossen

Die Jugendstunden sind, wie lang, wie lang verflossen,

April und Mai und Julius sind ferne

Ich bin nichts mehr, Ich lebe nicht mehr gerne!

      Friedrich Hölderlin. 1770-1843

.

There were spaces between Donald

And whatever he said

Strangers hade forced him

To live in his head

John Prine, 1946 - ...

 . 

                                  

                                                                                    

..

Ytterligare utsöndringar

  Bloggen, mina utsöndringar, mina utgjutelser och besudlingar. Allt är som det ska i världen. Är det inte?

Dispair, dissappear, dog. En Tröstlös Trio.

  En granne föreslog att vi skulle flytta ihop. En absurd ide som jag skämtade bort, men efteråt undrade jag ju om jag burit mig lite okänsligt och oartigt åt. Kanske var hen allvarlig. Tre veckor senare fick jag höra att hen hade flyttat till annan ort. Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen, typ. Här hade jag tillräckligt för att kunna slå mig ner inom ett stenkast från ett gott kok stryk.

  Jag filade äntligen mina stackars spruckna hälar. Jag gillar apparater, men hälarna filas bäst för hand. Det är ett delikat hantverk som måste få ta sin tid. Det är lätt att fila för mycket och då kan det bli blodigt. Men jag är ju orsaken till att kroppen får lida, som sagt. I alla fall delvis. Delvis är jag mycket rädd. Ibland är jag lidsen. Åh, det behövs så lite för att dö. Det är bara att sluta andas. En till synes enkel handling. Gränsen är inte långt borta. Jag är min egen gränsvakt och patrullerar själv. Och än så länge är det här bara patrullering, inte krig.

  Jag undrar vidare. Lärde mig att om jag torkar försiktigt blöder jag mindre. Det borde jag ha kunnat räkna ut för länge sedan. Men tempus fugit, kompis, tempus fugit.

  Och vad sägs om den där Bottas? Han verkar stark i år. Han kanske har tagit ett blad ur Rosbergs bok. Om F1 redan är igång borde väl sommaren redan vara här. Men här är det snöblandat regn och ett par plusgrader idag. Olika falla ödets lotter. En mans lyte är en annan mans tillgång. Ett snyggt plyte är ändå bara lite skinn sträckt över en dödskalle. Och hjärnan, min fiendes fiende, är märklig sak, den verkar ha som främsta uppgift att fylla ut tomrummen och binda ihop begrepp som egentligen äro separata och o-kombinerbara. Och hej presto; en alternativ verklighet uppenbarar sig.

  Och impulsiva personer inbillar sig att dom lever mera i nuet, mindfulla, än förtänksamma. Det är helt fel, dom lever bara kortare in i framtiden än oss planerande autister.

Not too bad peed by a wooden horse, or what?
Oh, no my nazi-son's bloodhound ha-ha-has sniffed me out. Nu är jag nog slut som autist.

(Det här var ett inlägg på fyllan, fyi...)
Wake the world, do it again!

::

 :::  Eh, let's sing another song boys:

 ::::Eh, will you touch me?

Jag putsar på min livslögn

  Ja, Bengt, jag putsar på min livslögn och dilaterar mitt artificiella djup.

  Ja, det är datumlösa dagar och urholkande händelser. Detta vet du. Väl.

  Ibland är det som om folk faktiskt inte visste att allting har en själ, utom korven som har två. Förr, på den animistiska tiden, visste folk. Nu behandlas tingen sprungna ur varat som döda, tillfälliga objekt, som slavar, som skit, som handelsvaror.

Men allting är evigt, även oförrätter.

Ingenting är noll. Felodopin. 

  Allting finns. Alla samlas till slut vid händelse-horisonten. Och sjunger singularitetens sång.

Ingenting är egentligen värt att göras. Men allt som kan göras är värt att göras bra och göras med respekt både för objekt och själva görandet. Me-me-med försiktighet och ömhet. Utan ansats.

   Kroppen är orsaken till allt ont som drabbar mig. Fast andra skulle säga att det är tvärtom. Döden är kanske en social konstruktion.

Ibland känner jag mig som (en del av) Yggdrasil. Och (som) stackars Ratatosk som förgäves springer med meddelanden mellan min Hräsvelg och min Nidhögg. Springer och springer. Hoppar från gren till gren. I alla väder. Med den långa ludna svansen.

  Jag lever inte på hoppet utan i hoppet  själv. En ska int' ält' det förgångna och inte lev' i (planeringa' av) framtida'. Utan leva i nuet. Men nuet är bara det korta hoppet mellan dåtid och framtid. Det går inte att hänga kvar i luften. Där går det inte att finnas.
Det är bara kånkelbär som gör det. Tillfälligtvis.
Så spelas ett nollsummespel om och om igen.
Kom och se, förvåning lyser i mitt ansikte.

Random ramblings: Part 16: Yamnaya (Update 4)

Åh, nej, jag härstammar från Yamnaya, de brutala bönderna från the Dobry Dem!

(Texten uppdateras fortlöpande)

(Nä, tydligen inte....)
Sorry, diary.

(Jo, tydligen lite ändå, up-up-uppenbarligen)
För: Tänk på det betydelsen av detta:

Ny dna-forskning visar att svenskar framförallt härstammar från Ukraina!

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-dna-forskning-visar-att-svenskar-framforallt-harstammar-fran-ukraina

Fast inte ens Ukrainare kommer ju från det så kallade Ukraina. Klen tröst, kanske, kompis. Ukrainarnas förfäder kom ju invandrande från Asien och Afrika ursprungligen. Hur vi än vänder oss är vi alla barn av Afrika. Vi borde naturligtvis behandla ur-kontinenten och dess folk med respekt och vördnad. Inte med förakt och hat. 

.
...

                                                                                

:::

Hyllning till Magnus Lindberg 19520521-20190226

Hyllning till Magnus Lindberg, 19520521-20190226

..

   Jag såg att han kom med ett album 2018, som hette Magnus Lindbergs Skörd. Fick intrycket av att det var en samlingsplatta, en greatest-hits, typ, så jag kollade inte närmare. Nu när han dog, den 26 februari, så lyssnade jag på den och det visade sig att inte bara är det 12 helt nya låtar, det är dessutom hans bästa album nånsin. Ibland, kompis, ibland är det som om vissa människor är som mest levande strax innan dom dör. Lyssna på t.ex. David Bowies, Freddie Wadlings, Leonard Cohens, Johnny Cashs, Cordell Jacksons sista album. Häpnadsväckande närvaro och intensitet. Så levande. Ibland får jag en känsla av att det kommer en slags eufori strax innan döden. Ibland flörtar jag med döden, bara för att få uppleva den euforin. Men den falska upprymdheten börjar bli urvattnad nu. Kanske har jag tagit ut för mycket i förskott. Gäldenären närmar sig, obeveklig, som en hotande istid.
  Men åter till min käre Magnus; Visst går det att tycka att han gjorde enkla rocklåtar och att texterna är lite klumpiga och valhänta, men kanske är det just därför som hans sånger så ofta är sällsynt berörande och sjungna med en stämma som känns alldeles äkta och direkt från ett kännande och levande och älskande och krigande hjärta. Men han dog inte ensam. Det är inte alla förunnat.

https://www.youtube.com/watch?v=knY8cD5BMFo

När sekunderna försvinner

Och när tiden bara går

Är det nåt som du vill vinna

Nåt du aldrig kunnat få

Och när solen börjar falla

Bakom stadens alla tak

Vilka andar ska du kalla

För att få ditt liv tillbaks

Det finns gator du kan följa

Det finns vägar du kan gå

Men har du någonting att dölja

Finns där ingen hjälp att få

Det finns tider du vill glömma

Och allt sånt du gjorde fel

Men att bara stå och drömma

Bara sanning gör dig hel

Ingen såg dig när du kom

Ingen bryr sig när du går

Har du alltid varit sån

En som ingen kan förstå

Ingen bryr sig vad du tänker

Dina ögon fylls av skuld

För det fanns en som ville skänka

Dig ett hjärta av guld

Dagarna har blivit korta

Nattens mörker är så långt

Du är där men du är borta

Allt på en och samma gång

Kanske trodde du att tiden

Alltid läkte alla sår

Men det är lögnerna som svider

Bara sanningen består

Ingen såg dig när du kom

Ingen bryr sig när du går

Har du alltid varit sån

En som ingen kan förstå

Ingen bryr sig vad du tänker

Dina ögon fylls av skuld

För det fanns en som ville skänka

Dig ett hjärta av guld

Jo, det fanns en som ville skänka

Dig ett hjärta av guld

Pryvit nimyy cherep!

Proximity alert: Ensimmäinen oppitunti.

   Jag har ju inga barn, men jag skaffade mig en låtsas-son. Jag gjorde honom till en fläskig nazist som heter Karl. Ja, och att jag inte har någon kontakt med honom sen han blev nazist.

  Ibland blir jag rädd att han ska söka upp mig och med rätten på sin sida anklaga mig för svek.

Jag vet inte..

  En dag ska min rundnätte son stå utanför min dörr. En jättebaby med den postorderpistol som jag köpte åt honom i konfirmationspresent. Men han kommer att se ut som jag och jag kommer inte att veta vem av oss två som är verklig och vem som är hjälplig. 

  Jag tycker om att skriva korrekta och vackra meningar, även om det inte märks här. För jag tycker också om att medvetet förstöra en vacker och ren mening som jag inbillar mig att jag skrivit, alldeles själv, vilket du kanske har märkt.  Göra meningen ful, otymplig, stympad och haltande, med hängande prepositioner, syftningsfel och tempusbrott och allt, som kangelbärra. Jag vet inte varför. Kanske av samma skäl som Tyler Durden; ”Jag fick lust att förstöra nånting vackert.” Kanske för att jag själv är en ful, otymplig, stympad och haltande människa. Och kaka söker maka. Replikan letar efter sitt original.

-Vad är du rädd för, pappa?

-Allting, mitt barn, allting.

-Är inte alla, det?

-Jag vet inte.

Intermission 1:
In property law, ingress, egress, and regress, are the rights of a person (such as a lessee) to enter, leave, and return to a property, respectively.

(Personally I am more of a lesser than a lessee. Lesser than you, for sure. at any rate.)
(In this context, property is used as a metaphor for the poem. A metapoem if you will. As if you didn't know.)

   Åh nej, likhundarna ylar i natten. Dom hade aldrig tappat bort mitt spår. Jag minns litteraturkursen på folkhögskolan Biskops-Arnö. Där blev jag introducerad till haiku-poesin. Vi var flera pretentiösa fjantar som blev fascinerade av den renskalade haikun. Vi bildade raskt en haiku-grupp som träffades varje vecka och diskuterade våra taffliga haikus. Men dom blev bättre och bättre. Vi vässade våra Hattori Hanzos. Senare bildades en avantgardistisk utbrytargrupp som ville ta det ett steg längre. Och vi ”uppfann” det som vi kallade mikro-poesi. I know. Vi ”tävlade” i att säga så mycket vi kunde med så få ord som möjligt. Ibland bara ett enda ord. Långt eller kort, väl eller illa skrivet. Det enda som krävdes var att det skulle finnas ingress, egress och regress, även om dikten bara innehöll ett enda ord. Även friheten har sina gränser. Aldrig har väl min fantasi tänjts ut så mycket som under den terminen. Numera har den väl krympt och blivit stel. Och studsar liksom tillbaka mot sina egna förkalkade väggar.

Aha ja, och?

  Och detta här, t.ex. detta här inlägget, är bara en i raden av Verklighetens endimensionella köldbryggor. Dom når ända in till hjärtkärnan. Kylan vandrar in. Värmen vandrar ut. Och inget av det här hjälper mig. Inget av det här värmer mig. Inte ett dugg. Jag vet fortfarande ingenting. Snön låg tjock på krematoriets platta tak. Jag minns hur sladdrigt klädda vaktmästare skrapade bort snön. Den föll tungt ner på asfalten. Taket var tjärsvart under snön. Inte ens värmen från krematoriet förmådde smälta snön. Dom fick... skotta bort den. För hand. Dom fick skotta bort renheten innan taket rasade in. Sådant är vårt samhällsbygge. Vår egendom. Skiten vinner.
 Det känns som igår. Idag finns ingen som förstår. 

Intermission 2: 

Jag går utanför mig själv, fram och tillbaka, som en bitter vakt:

..

Koira puhuu: Den bittra vakten.
---

..
...
Och hur!

Jag köpte lite porr

i en tidningsautomat och gick hem och onanerade. Det var outhärdligt torftigt. Men en vande sig.

(Kjell Höglund, Man vänjer sig, Baskervilles hund, 1974)

...

Hårt bröd.

...