Jag vänder medvetet ryggen till ljuset och stirrar in mörkret av min egen skugga. Där hittar jag ju ingenting som jag kan göra nånting med numera. Förr kunde jag hitta.. anekdoter därinne.. och animerade självkänslor. Som jag modigt drog ut ur svärtan och modellerade till figurer. Kanske mina egna avartade avbilder. Thank you. Lever jag utan min skapare. Eller är det skapelserna, påhitten, inbillningarna, som har skapat mig och är det dom som blir kvar när jag försvinner. Dom som står kvar på scenen och bugar för applåderna. Som ett slags teatersoldater i min egen armé. Men det kommer. Inga nya vindar. Från soldater. Varken förr eller nu. Varken före eller efter att hoppet försvann. Arvet bestod av själva mörkret i min fars kista. Det mörkret flyttade jag in mitt hjärta, jag hade inget annat hålrum. En rapport från en ruin i rörelse. En gruvlig ruelse, kamrat. Mais; ce n'est pas mon mérite, monsieur.
