Det lider allt mot december eller som jag brukar säga dö-cember, eftersom det är den månad då flest dör, här, i den svenska så kallade jämmerdalen. Men för all del; jag kan ha fel. Banne mig.
Något är galet i världen och det är inte jag. Eller är det tvärt om? I den euroasiska världen, utanför sundbyberg där jag bor (i symbolisk mening) pågår nu ett konstigt väderfenomen. Vi har ett grått ljummet fuktigt väder samtidigt med ett jättehögt lufttryck, dä kan inte vara normalt. Vi har typ 1035 hPa här just nu. Och ökande? Vilket borde innebära solsken och kyla vid den här tiden på året. Men för all del. Jag kan minnas fel. Jag kan ha skolkat den dagen då vid hade lektion om högtrycket.
Och eh; jag läser just nu Lars Noréns sista dagbok. Vila i frid. Han skriver att när man begraver en människokropp så bildas det efter en tid en liten fördjupning i marken när kroppen har förmultnat och skelettet fallit samman. Lite så kan det väl vara med minnen. Vi ser en liten fördjupning i vår minnes-värld och anar att något har funnits där en dag, men vi vet inte inte vad. Bara att det försvunnit.
Och apropå dagboken; det är hemskt att läsa en så levande och närvarande dagbok och samtidigt veta att skrivaren redan är två år död. Vad händer när jag kommer till slutet? Kommer det att stå "idag dog jag"?
Efter Lars Noréns död blir det en litterär krater kvar. Svår att fylla. Efter min död och förmultning blir det inte den minsta fördjupning kvar, och det beror inte på att jag blir kremerad. Fast kanske den här bloggen bildar en slags sänka i hyper/cyberspace? Som säger att något åtminstone semi-levande fanns en gång. Här, i en grund fördjupning i den svenska jämmerdalen. Oj vej, kompis. Oj vej.
Sänk you, and höj me.
