Alltid nåt. Immer etwas.Tojours quelque chose, et comment!

Kan ju betyda: Alltid är det nånting som går galet. 
Typ; Åh nej! Min smörgås föll ner på golvet!

Eller: Alltid finns det nånting positivt.
Typ: Åh vicken tur! Mackan landade med smöret uppåt!

Ta hotet om permanent pandemi. Skulle det bli verklighet;
Åh vicken tur! När det kommer till social distansering är ju vårt folk väl rustat. Social-fobi-folket. Tjohoo. Immer etwas, leute, sehr immer...

Musik-tips: Death and Hell, Johnny Cash 1995, Highwayman.

She stepped down from her carriage,
At Ten Vermillon Street.
I took off my roustabout,
And slung it at her feet.
We went into her parlor,
And she cooled me with her fan,
But said, "I'll go no further,
With a fantasy-makin' man." 

I said, "I'd walk on the Ponchatrain,
For what you have today."
Just a drink from your deep well,
And I'll be on my way.
She laughed and heaven filled the room.
Said, "This I give to you,
This body's wisdom is the flesh,
But here's a thing or two.

"Death and hell are never full.
And neither is the eye of man.
Cats can fly from nine stories high.
And pigs can see the wind."

She let me make my pallet,
In the moonlight on the floor.
Just outside of paradise,
But right in hell's back door.
The image of her nibbled,
At the eye of my soul.
My dreams were a hurricane,
And quite out of control. 

Then her voice came through the storm,
It's more than flesh I deal.
And you will have to pay,
For any wisdom that you steal
I woke to tinted windows,
In lavender and red.

The first station of the cross,
Is just above my head.
I awoke to gargoyles,
And a hard bench for my bed
Jesus Christ and Pontias Pilate,
Were just above my head.

Death and hell are never full.
And neither is the eye of man.
Cats can fly from nine stories high.
And pigs can see the wind.

 (Writers): Johnny Cash, June Carter Cash.
Tung text, kompis.

**///~

Och eh; Återinför dödsstraffet med hela familjen? Man har inte roligare än man gör sig, uppenbarligen. Och om så är fallet, är jag då illa ute eller bra? Åh, det borde vara bra, men jag tror att jag är ganska illa ute. Och nu kommer årets värsta ångest-helg; Nyårsafton! Aldrig är ensamheten så tydlig som då. Aldrig är det så svårt att hitta positiva utsikter att haka sig fast vid och svinga sig vidare framåt över nattens avgrund. När jag väl skrattar, skrattar jag blod. Och tänker sisomså:
Döden och helvetet blir aldrig fyllda. Och inte heller människans öga.

Vi ser aldrig nog...av sånt här. Eller av sånt dånt dära; ett pollollollogammalammalo..

BTW: And who amongst us would not like to take off our roustabouts and sling them at somebody's feet?...
I know I would. If I could.
(If I knew what a "roustabout" is, that is. I'm guessing some kind of workmans clothing...) 

 

Oh, no! Got a humdinger of smolk in me beaker of joy.

 God jul, copain. Skrev jag ironiskt. Det här ser inte bra ut. Dock passerade jag Styx när isen låg tjock där ett tag. Först upptäckte jag inte att jag var i Hades, för det såg inte så farligt illa ut där på andra sidan, men sen såg jag människor, varelser, och då vände jag om och följde mina gamla fotspår tillbaka över en förrädiskt snöbelagd is och vips var jag tyvärr tillbaka i di levandes o lidandes värld igen. Allt är som vanligt. Smärtor o nedstämdheter. 

"För vem som helst kan väl bli gammal och sliten. 
Men inte hur som helst; om man hör till eliten 
blir ålderdomen ofta livets gyllene final. 
Men värk och ensamhet; sånt botas bäst... med Hibernal."

Oder so was. Schmolk oder nicht.

No rest for the righteous.

 ..

No work for the wicked.

Espacio disponible

Nytt inlägg

 eller rättare sagt; en ny inläggelse. åh, fråga inte vem klockan klämtar för. den klämtar för... mig. ingen människa är en ö. men en bit av kusten har spolats bort av det förklämtade förvarslade vreda havet. och alltså är europa mindre nu. men det märks inte. mina tankar spelar teater med mig. i huvudrollen ett fult jävla missfoster, oälskbart, särskilt naket. i mina tankars... teatersalong. just här. 

aska och damm, anders f rönnblom, från 1991, (samma år som min gamla bil lämnade produktionsbandet i trollhättan. jag är ett troll, och aldrig har väl det epitetet passat så bra som nu) 
 "Varje kväll när jag ska sova
Ber jag om en vacker fru
Varje morgon när jag vaknar
Har jag glömt hur hon såg ut"
Danielsson o Pekkanini (1983)
"Hur längesen är inte det nu" (Ulf Lundell, 2018)

Oh, me of little faith...

Ici, avec moi: 
Så gör man bäst i att dra jämnt. Med sina kval...
Se där vars min ambitionsnivå måhända ligger.

[Insert walking dead video]

[Insertion failed]

La desaparición de los desesperados. (Avec moi)

The desperate (ones) dissappear into diasporian dispair.
Displaced. 

Aporna dansar calypso

 

Om du är normalviktig bör ditt vadmått vara större än 31 centimeter. Om du är överviktig bör ditt vadmått vara större än 34 centimeter. Om du lider av fetma bör du ha ett vadomfång på över 36 centimeter. Om du är över dessa gränsvärden har du sunt med muskelmassa. Värdena kommer från en studie publicerad i The American Journal of Clinical Nutrition där man utgått från 18 000 amerikaner. Jag har 36+ cm. Jag har alltså sunt mycket muskelmassa. Jag kan göra 35 armhävningar på raken. Enligt vissa uppgifter gör det mig superstark. Men jag känner mig supersvag, så det kan inte stämma. Men jag tar ändå till mig av dessa uppgifter. Lite desperat. En epok håller på att gå i graven. Pöbelpartier växer. Och dansar calypso på Internet. Hundarna har aldrig tappat mina spår.

Here, with me.

- Where have you been, Stanley?!

- I've been here, with me.

Übrigens: Min värld krymper, eller också är det jag som sväller upp, jag vet inte. Att jag sväller är kanske en metaforisk kompensation. Kanske är det både och, kompis. Jag har förstått, sent omsider, att jag inte lider av generaliserad ångest. Mitt tillstånd kan bättre beskrivas som förtvivlan. Jag lider inte av social fobi, jag lider av social förtvivlan. Om Förtvivlan är generalen så är jag kronvrak. Varför är det så? Ja, hösten är här. Livets höst i alla fall. Och mot förtvivlan hjälper ingen sobril i världen. Där har jag förklaringen. Jag har aldrig hittat nån tröst nånstans. Redan som barn förstod jag att ingen hjälp finns att få. Vare sig mänsklig eller kemisk.  Man måste klara sig själv. Här i livet. Det är svårt. Bra karl reder sig själv. Dålig karl dör. Kanske föddes jag helt enkelt oälskbar. Men jag har överlevt på nåt torftigt sätt, ända fram till idag, den dag som idag är. Tips mottages tacksamt. Tack för din.... tjänstgöring, kära Förtvivlan. Du gör ditt jobb bra. Typ hatten av för gamle herr Koé. Jag gör i stort sett inget annat än att bocka för dagarna som passerar. Där fixade jag en dag till, check!, tjohoo...

Våld och sarkasm. Del 1 av 4.

   Ja, och Krösa-Maja Kristersson säger att han inte tänker sälja sin själ för att bli statsminister! Det betyder att han jämför SD med själva djävulen. Ett smått häpnadsväckande uttalande. The power of Christ compels you, Krösa-Maja Åkesson. (Skulle aldrig Busch säga) Jag vet inte, men nånstans här i di virtuella trakterna anar jag en skojsam koppling till Ethel the frog. Och de berömda bröderna Doug och Dinsdale Piraja, som härskade i Londons undre värld med hjälp av våld och sarkasm. 
  Om du undrar var jag varit den senaste tiden, om inte här, så kan jag citera Halvan när Helan en gång ringde honom och frågade "-Var har du varit?" Och Halvan svarade: "Jag har varit här, med mig."
  Det har jag också varit. Det är så att jag sliter med varandet. Åh, det är ju så ibland, kompis. Jag har också dragits med en ljumsk-skada som har dragit ner humöret nu i snart ett halvår. Det betyder att jag inte kan sparka folk i huvet hur som helst, och det är ju en betydande funktionsnedsättning samt en substantiell försämring av livskvalitén.

Hallå mörker, Del 6. (Depression = Hederssak.)

 

Självförtroende eller själförtroende. Var finns det. Tjuvar, stora som små, har stjälförtroende. Dom stjäl våra själar.

Jag höll på att skriva nåt och felskrev "själ-förtroende". Det slog mig att det är nåt som saknas hos di flesta av oss. Förtroende för själen. Kanske är det det som är felet. Med det här ”moderna” samhället. Ett av alla felen.

Bevittnar vi början till slutet. Samhällsupplösningen. Samhällskontraktet börjar få alltför många undantag. Nazister står i riksdagen och säger att vi måste säga åt alla flyktingar o asylsökande att deras ”fest” är slut. 
Min fest är sedan länge över. Jag lever i resterna av ett havererat liv. Ensam dagen lång. Men dagarna är ändå för korta för att jag ska hinna med allt jag borde. Eller det lilla jag borde, rättare sagt.

Parfois quelqu'un meurt. 
C'est comme ça.

Tårtan

Ja, und: Das ist ja manchmal der Fall.  Dass jemand sterben wird.     

..Orsak och verkan. Gripandet odramatiskt.

Ur "Råttornas herre" av Carl Johan De Geer.

Säg hur har du det med kärleken idag?

 Brinner ännu lågan?

[Insert text polite police]

Det är ju så ibland...

En gigantisk hjärtsnörp-attack:

Se on joskus niin. 

Että joku kuolee.

...

..

I stoppeth one of three

....

   Åh nej, månaden Juli kom, och den kom hårt och plötsligt. Mer än halva året nu redan förgånget. Vi behövde inte säga åt halvåret att gå åt sidan för nu kommer det ett nytt halvår, nej,  det nya trängde omkull det gamla och klev brutalt över det. Nu går vi mot mörkare tider. De reaktionära krafterna samlar ihop sig. Hela paket kommer, främlingsfientlighet o avhumanisering, Misogynism, abortförbud, rop på "starka ledare". Blod. Landsförrädare ska hängas i lyktstolparna. Krösa-Maja Kristersson och Krösa-Maja Bråkesson. Och vi kan inte (Som Alida) släppa pippi lös och fara hem till stockholm. Slutsatsen är fördragen. All makt åt Svenskt Näringsliv/Marknaden, folkets befriare. Krossa fackföreningar, hyresgästföreningar, alla föreningar, alla kommunistkooperativ.  Alla ska tvingas förhandla ensamma mot jätteföretagen. Lycka till med det. De kapitalistiska rovdjuren är erfaret duktiga på att skilja ut oss från den skyddande flocken. Självömkan och onani, vilket är vilket? Svårt att känna skillnad, kompis. 
  Schlechtes schtinken, alle sterben. Eh, man kan inte alltid göra det man vill. Men vad värre är; man kan inte alltid vilja det man gör, heller. Det ska gudarna veta. Swim calmly, if you please, i översvämningsland. Det är moder natur som försöker spola bort oss, som parasiter. Men det är försent. Och våra ansamlade sorger hånar oss:

- "Du kan försöka dränka oss, din fåne. Men vi kan simma".

Och:

I pass, like night, from land to land
I have strange power of speech
That moment that the face I see 
I know the one that must hear me 
To whom my tale I tell. 
I am an ancient mariner. 
I stoppeth one of three. 

 

….och hem till Stockholm for.

Ulf Lundell - en subtil animation

 .

Lucinda Williams släppte en tung blues-rock platta.

En kyckling-vd får lämna hönsgården.

...

..

"The best friend I ever had, who never knew me."

...

Jag minns allting.

....

Och gråter en skvätt, bara för att jag kan.

.....

Växlande obehag med risk för gråt.

..Den här boken är en av mina absolut största litterära upplevelser sen Lars Noréns Revolver (1969)

(Ur Andreas Lundbergs Gerontion 2021)..

Deleafing Day: Del 2-The merry go rounds [v 3]

 [Insert pict "Blogg-hound Möbleringen"

 [Insert text 1B] test...

Så har dansen börjat. Talmansrundorna. Hela havet stormar. Musikaliska stolar. Vem ska bli sittande kvar på statsministerposten när musiken upphör. Demokratins trista ansikte. Läget är låst. Endast ett enda mandat av totalt 349 skiljer sidorna åt. Men ändå är det ju winner takes it all, loser standing small. Skulle man verkligen respektera alla rösterna borde inga radikala reformer, som hälften av befolkningen är emot, genomföras. Särskilt inte oåterkalleliga ekonomiska beslut. (Som att dela ut folkets egendomar till giriga kapitalister. Det är lätt att sälja ut våra fungerande statliga och kommunala företag, och de som gör det kan ju räkna med stora belöningar av marknaden. Det är inte lika lätt att förstatliga tillbaka..I bägge fallen är det vi i befolkningen som får står för notan.) På så vis kommer vi bara att öka polariseringen och frustrationerna och depressionerna på den halva som finner sig på den "förlorande" halvan. 
Och om ett drygt år är det val igen. Troligen har ingenting förändrats då. Om politikerna ändå kunde demonstrera att alla väljare respekteras skulle det kännas mindre hopplöst. Det borde inte vara så här ledsamt att se demokratin i arbete. Det borde vara hoppfullt, med tanke på alternativen. Tänk på det nån enstaka gång, säger jag till mig själv. Nån enstaka gång. Typ hela tiden. Ticky tacky tow.

Update: Konservative Kristersson gav upp direkt, haha. Med illa dold lättnad konstaterade han att han matematiskt inte hade en chans ändå. Med enbart en röst mindre kan man ju tycka att det faktiskt fanns en hyfsad chans. Det hade ju räckt att en enda av 175 personer inte ville följa parti-linjen, eller helt enkelt röstade fel. Det får vi nu aldrig veta. Ryktet som spridits från dom som känner honom sen ungdomen, att han helt enkelt är lat när det gäller (det politiska) arbetet, att skriva, planera och förhandla om tråkiga saker i den vardagliga lunken. Snacka kan han, och ha starka åsikter. Men han är inte den som kavlar upp ärmarna, bara den som säger att man ska kavla upp ärmarna. Vill vi ha en sådan personlighetstyp som statsminister?  

 [Insert text 1C]

 [Insert video "Sverige, Sverige, bostadsrätt eller natt-härbärge"]

..

...

Stagnelius och Sonja Åkesson.....

Ahoi, all ihr sorgen, all ihr kameraden

 ..

Ingen vill veta vars du köpt din jävla fula tröja. Ingen vill veta vars du vill komma med din meningslösa jävla blogg. Misstag och fel. Döden grinar mig i ansiktet, vilket du vill veta av samma anledning som du blir upphetsad av att se en trafikolycka hända. Kanske är det bara jag.
Kanske är (allt) det här bara jag som är jag. Jag känner inga människor, bara förmänskligade sorgekamrater och de är alla tysta. Jag petar på mig själv med en proverbial pinne för att se om jag fortfarande lever, det är kanske vad den här bloggen handlar om. Varken mer och absolut inte eller mindre.

Men hörni! Dom har gjort om receptet på köttbullarna! Dom har tagit bort köttet! 
-Nääeee...
..





::

Typ ahoi..

Sie hatte die flesche weck getagen hatte sie nicht?

Na, jaa, hatte und hatte... etwas auf dem kopf doch.

Tack för din tjänstgöring.

Deleafing Day, A vicous viscous vote of disbelief

 Öh, stassminister Löfven bortröstad helt plötsligt. Det såg vi inte riktigt komma. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta.. Blir riket avlövat nu? Det ser ut så. Det lutar åt nyval som ingen vill ha. Men om liberala partier kan släppa in ett parti med rötterna i nazismen utan att skämmas så borde väl regeringspartierna kunna släppa in ett socialistiskt parti i värmen vid makten. Vänsterpartiet är nog nöjda med symbolisk acceptans.
En inbjudan med armbågen är bättre än ingenting. Och armbågsviftande har ju nu  blivit liksom comme il faut. Av andra orsaker.

Kramknarkare i abstinens...

Så där ja; hallå världen, jag har en titel!...
   Nu måste jag bara hämta min gamla yxa och, delvis ur tomma luften, försöka hugga fram ett begripligt innehåll till överskriften. Åh så jobbigt! Min hjärna är mos. Ute på älgvandring. I limbo-landet mellan överskrift och underskrift, så att säga. Vad där emellan är, är inte för mycket sagt.

   Och inte nog med det; Jag kan också, om än något sent, det medges, publicera ett vinnande bidrag i Mipo-klubbens tävling om bästa mikrodikt. Jag hittade den i arkivet häromnatten. Den e kort  men har ingress, egress, and regress.. Sort of..
Kan du inte se den? Ja, den är liten:

Jag då?
Nu du!

   Idag drabbades jag av rejäl yrsel på min motionsrunda. Det var längesen nu, men det händer ibland. Kanske var det bara lite eufori, grand mal. Men plötsliga yrsel anfall brukar ju i filmer betyda att personen ifråga kommer att dö snart i en allvarlig sjukdom. Det tänker jag alltid när jag blir yr. Så kom ihåg det här, du som (you who) läser den här konstiga berättelsen, en film av ord. Skulle detta vara mitt sista inlägg så vet du vad som har hänt. Jag har inte tröttnat, bara ... insjuknat o dött. Tjoo hoo! (Chew who?)  Says a glum chum, number one.

.
  Och förresten; när ska jag komma till det där med kramknarkare. Jag vet inte. Det ger sig. Det handlar kanske om att vårda sitt beroende. Nursing one's addiction, as it were. As one does. Sitt vårdberoende, kanske det går att säga.


"Jag vet att jag måste kasta av mig allt som väger för lätt"
Lars Winnerbäck, Khom loy.. 2016.

Successfully saved, thank You Jesus!

..

[insert backwalking video, music Sidney B.]

Förflyttningskunskap

"- Men vad spelar det för roll - att man sitter här och gråter 
och räcker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
men plötsligt är vi från varann,  nånstans i mänskovimlet
och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen."

(Vid ett fönsterbord..John Holm)

Jag fick min andra dos igår. Idag har jag lite mer ont i armen än jag hade efter första sprutan. Kanske var sköterskan mer brutal. Jag har också upptäckt en liten svullnad under vänster öga. Kanske cancer. Nåja, jag har ju två ögon. Det ena har jag råd att mista. Så att jag bara inte missar till o med den lilla bit jag ser av himlen. Det var en solförmörkelse idag, en liten en. Det missade jag. Trots två ögon.

Hade tänkt fira denna andra dos, men onsdagar o torsdagar är ju mina fastedagar så det passade sig inte. Jag förflyttade firandet till fredagen, ty detta hade jag kunskap till.

Öregrundsgatan 11, Gärdet. Där har jag bott. Åh, så jag bodde där. Vilket mod jag måste ha haft på den tiden. Eller kanske inte så mycket mod, förresten. Det var nog mer mental ungdomlig råstyrka. Och aningslöshet och desperation. En egendomlig ungdom, dömd att misslyckas. Jag saknade nog förflyttningskunskap. 

En usb switch, med mekaniska omkopplare som kanske ska göra mitt tv-liv lite... enklare. (inte för att det är komplicerat nu) Det handlar om förflyttning av filer mellan dator o tv. Förflyttningskunskap.

 Provisorisk vaccin-lokal. Lite sjaskigt. Fotoförbud. Inte så himla uppsluppet just precis. Mer hopplös resignation inför fruktansvärda fakta.

Lite förflyttningskunskap kanske?

Skulle jag nog behöva. Kanske borde boka utbildning. Men jag är nog bättre på inbillning. Jag. Men jag skulle nog behöva lära mig ett mjukt o skonsamt sätt att beröra och ta i människor. Bli lite mindre burdus. Sometimes living only not to die.

Insert Factory Girls Tube...

.

..

Skjortan hänger utanför!

Ja, typ Heja Sverige, friskt humör! På nationaldagen. Jag är inte säker på att det är det som susen gör , men i alla fall. Jopphejdi.Dårå.

Här är vi nu. Ditt liv är här och nu, sjabbla inte bort det! Skulle en vilja säga till dagens ungdom, som har antingen alldeles för tajta byxor eller alldeles för stora. Överbord är beröm. Överord är det nya lagom. 
Jag försökte ladda ner Gud häromdagen, men mitt mobila bredband är långsamt, det skulle ha tatt tjugofem timmar och ätit upp hela min surfpott. Ach, was, in Gottes Namen, soll Ich doch dann tun....
Soll ich rundes Brot aus Roggensieb backen?

Sagen Sie mir bitte..

Jawohl; gesagt und getan.

Ah, alles in un-ordnung. Halbes-gut.

Sound of loneliness

 ...I fight myself out of every box...
Except this last one, it seems. 
Till slut är jag på väg hem
I sjaskig morronrock, 
I minusgrader o smutsig snö.
Till en annan ort. 
Vilse i hela den orena oändligheten.
Hör nu här: Vill du att det här ska gå fort eller att det ska bli bra?
Borde våra pruttkuddepolitiker fråga oss väljare..
Mon cœur attend la raison.

Men ibland kan en välmenad hälsning öka känslan av ... ensamhet..
Jag stoppade tillbaka min nya telefon i sin vita papperslåda. Det var ett kvarts kilo ensamhet bara där. Man kan känna tyngdens närvaro i rummet. 
And Who were you gonna call?, 
Anyway...

Verklighetens kranka blekhet förmedlas av folk klädda i programledarkläder. Dom tittar in i kameran precis som om dom tittar direkt på oss i våra ohemula hem , i våra Internet o telefoner. Dom ser oss inte­­. Men dom får oss att känna det så. Vi tittar på bilder som tittar tillbaka på oss, en grym illusion. Det är till slut bara bilder som tittar på varann. Tänk så sorgligt ensamma vi är. Tänk så sorgligt av oss att beklaga oss över det. Särskilt i kristider o pandemier. Så kan det låta. Så det kan låta. Hur låter det när ensamhetens hastighet bryter ljudvallen.
The proverbial bang. You come home straight and you come home curly. And a tad askew. If you ask you. 

.

 

Speed of the Sound of Loneliness
John Prine

You come home late and you come home early
You come on big when you're feeling small
You come home straight and you come home curly
Sometimes you don't come home at all
So what in the world's come over you?
And what in heaven's name have you done?
You've broken the speed of the sound of loneliness
You're out there running just to be on the run

Well I got a heart that burns with a fever
And I got a worried and a jealous mind
How can a love that'll last forever
Get left so far behind
What in the world's come over you?
And what in heaven's name have you done?
You've broken the speed of the sound of loneliness
You're out there running just to be on the run

It's a mighty mean and a dreadful sorrow
It's crossed the evil line today
Well, how can you ask about tomorrow
We ain't got one word to say
So what in the world's come over you?
And what in heaven's name have you done?
You've broken the speed of the sound of loneliness
You're out there running just to be on the run
You're out there running just to be on the run
You're out there running just to be on the run

Tu as fini

 

Jag tog till mig. En hälsning från en ängslig ängel, som driver med vinden. Kan jag ens hoppas på hoppet. Det har försvunnit bortom horisonten. 

Last chance texaco

 Åh, sista maj-dagen. Idag måste jag fixa ett inlägg om jag ska nå mitt mål med minst 4 inlägg per månad eller ett per vecka. Men hur ska fläsk-fia orka, frågar jag mig. Men blir svaret skyldig. Negativt saldo där, men vem är gäldenären och framförallt vem är borgenären i allt det här. Men du vet: jeg är en udugelig dritt-jente, jeg. 
Som sen blir mig själv skyldig till alltsammans. Och alltsammans blir sen skuldsanningens sura efterbörd. Och skuldsaneringen efteråt svider. Som efter ett hårt och torrt .... samlag.

Eh; undersökningar av en proffs-professor visar undvikligen att materialet på den här ploggen innehåller 15 % rent guld. Dock okonvertibelt, men i alla fall! 15%! Då förstår man att bloggen har så många läsare. Guld utan att betala ett öre! Jag försöker själv läsa min egen blogg så ofta jag orkar, men det är ju mycket skräp att gräva igenom för att hitta det där guldet, och jag... Jag har inte så mycket ork. Skyll på hypotyreos eller vanligt svenskt latmaskeri. Men kanske är det bara wildcat money när allt kommer omkring. L'or des fous. Pyrit. Allt som glimmar rimmar ej. Men dumskallarnas sammansvärjnings-guld är populärt.

But;
My name is Joan Johnsson. I come from Wish-Consin.

And I tell'em!

Min beskärda del

.

" Min beskärda del" ett stycke text om livet som ett stycke kött.. eller nåt.
Fastän den texten, jag vet inte, den verkar inte komma. Av sig själv. Kanske måste jag slita med den och därmed med mej själv. Verkar det som. Jag är så trött nu. Du anar inte. Jag går till sängs vid 21-tiden, ganska pigg, och vaknar vid 5-tiden; utmattad.
Gör långa listor med enkla uppgifter att utföra under dagen som kommer, men nästan ingenting blir gjort, förutom listskrivandet. Alla dessa bullet-points, jösses. Men jag får väl ändå till slut allt jag förtjänar; inget mindre och absolut inget mer. As the saying goes. The uncomfortable constable. Ibland förklädd till min egen konst-konstapel. Det blir bloggförbud.
Under tiden verkar jag ha fastnat i min personliga lock-down. Så icke desto mindre, till yttermera visso, som jag så fyndigt brukar säga. Jo, och när jag föddes blev jag för rikt utrustad. Fick mer än min beskärda del, så att säga. Detta rättades dock till så småningom. Överflödet skars bort som tur var. Och jag fick ett år av eufori. Här uppe i Europas utkant. Jag vill lida, jag vill dö. I norden. Kanske jag fick nog som barn så in i norden, men barnet fick inte mig förrän i vuxen ålder. Och lite till. Det som fattades var det som jag skulle ha gett mig själv genom att ge av mig själv till andra. Den tekniken har jag dock ännu ej bemästrat. Men det var väl menat så. Varför kom jag att tänka på Hannibal Hayes and Kid Currie, the two most successful outlaws in the history of the west. But in all the banks and trains they robbed, the never shot anyone. This made our two latter-day-robin-hoods very popular. With everyone but the railroads and the banks.

...
När jag var ett barn var jag nog lite förälskad i Pete Duel, han var ju otroligt charmig på tv. Jag blev mycket ledsen när jag fick reda på att han tog livet av sig redan på 70-talet. 

...

Tick-tack.

.

En duva sjunger nationalsången, nästan

.

Så det är en fredsduva som givit oss melodin till Du gamla du fri-(a). Fredligt är trevligt, tycker både undertecknad och jag.

..

...

Lite besudlad

   Så fick en då sitt första Pfizerskott.  Dock ej med aspiration. Sprutan bara pang på rödbetan rakt in o tömd. Som en otålig påsättning. Penetration och sprut samtidigt. När förspelet väl var klart och jag navigerat mig fram till det lilla vaccin-båset gick det snabbt. Jag klockade det till 77 sekunder från det jag klev in i båset till det jag klev ut ur båset på andra sidan. Tack o hej. Dags för nästa tjej. Inga biverkningar. Gick efter 10 minuter. Orkade ej sitta kvar. Orkade nästan inte resa mig heller. Kände mig tom o besviken. Och lite besudlad.

   ”Tillsammans” med mig satt andra ensamma o sorgliga o maskerade gestalter glest utspridda längs väggarna i väntan på att inte svimma o få gå hem. Det var inte precis den glada lättade stämning som en kanske föreställer sig. Typ: Tjohoo! Äntligen skyddad mot allvarlig sjukdom o död. Nä, det var ensamheten o uppgivenheten i den stora lokalen som var det dominerande intrycket.. Kanske var det bara jag. Dock.
   Sen släppte jag mitt jevvla munskydd i soptunnan vid utgången o klev rakt ut. I ingenting. Jag var nästan förtvivlad över bristen på glädje. Lättad att få komma ut i friskluften, men alla steg jag var tvungen att ta för att komma hem; di var tunga steg vartenda ett. O di blev tyngre och tyngre. Allt runtomkring mig föll liksom sönder när jag passerade. Det.

   Sen kom månaden Maj o den kom hårt, kanske inte så hårt som nazi-tyskland, men hårt nog. Den kom med smärta o vassa kanter. I see dead people. Like this one. And that. Hallå. Mörker. Gamle vän.
  Sköna maj, välkommen till vår bygd igen!
Sköna maj, välkommen, våra lekars vän!
Känslans gudaflamma väcktes vid din ljusning
Jord och skyar stamma kärlek och förtjusning 
Sorgen flyr för våren, glädje ler ur tåren. 
  Med varje människa som dör, försvinner svaret på en gåta. Endast skulderna blir kvar. De efterlevandes skuld till den döde. Kanske för-världens skuld till efter-världen som berövats en själ.
O i förekommande, ömmande, fall, den dödes skuld till di efterlevande. De postlevande ärver både skulden o gåtan men gör ytterst sällan nånting med dem utan skickar dem bara vidare till nästa generation. Det här som jag skriver är ett skuldebrev, men kanske inte mitt. Vem av oss kan säga att vår skuld är betald till fullo. Men livet består kanske bara av ett evigt utbyte av skulder o av gå-gå-gåtor. Ingenting blir nånsin till fullo betalt eller till fullo förklarat… Vi kan bara försöka sköta våra avbetalningar så gott vi kan. Vi kan ändå aldrig bli: till fullo fria. Jag har till exempel levt över mina själsliga tillgångar hela livet. Hålen i saldot efter detta mitt själsliga slöseri märks tydligare år efter år. Det syns ännu inte på skalet kanske. Men skalet är tunt.
Und da ist Rumpfrissen. 
   But there is good ridness and then there is bad ridness. And in this, at least, I will be found amongst the good. O, det är inte sorgen som flyr för våren. Det är våren som flyr för sorgen. O, sommaren kan man både ha o mista. Som jag. Och O är den vackraste bokstaven. Den förtjänar att stå för sig själv ibland. Både tom o med det sammanlagda innehållet av både det förra o det senare. Som du o jag.

....

..

--
Eh, det finns ett fel i det här inlägget, men jag hittar det inte. Det är väl felet som inte hittar mig. Men jag känner åtminstone att det finns där. Det är ju inte ovanligt. Små fel sticker ibland ut bara för att de är ovanligt små. Men kanske är det bara dom här slutraderna som är felet. Typ dammkorn på en annars perfekt yta. 

Traktor-sällsis (Erinrungen-Jungen)

1A: Ett stilla klosterliv: Gamla träd. Är jag en traktor där motorn går, men traktorn stilla står..

1B: Dies sind Ich und meine Erinnerung-Kameraden, die Daseiner, die Gefährten-Genossen.. Jetzt im Totenland. 

1C: Men vad händer med hemligheter som slutar vara hemligheter.    Jag bar i många år på en hemsk hemlighet. Hemligheten slutade vara hemlig, o hemsk. Men bördan finns fortfarande kvar. Hur kommer det sig. Vad består tyngden av. 
Min skugga faller ifrån mig. Faller platt till marken som ett misslyckat skämt. Har jag skrivit det förut. Där fanns ett skämt redan innan. Är det jag som håller mig fast i min egen förbrukade börda. Var hamnar jag om jag släpper taget. Kommer jag att sväva eller sjunka.

  Åh, ljuset, kompis, ljuset kommer snabbt från zenit. Är det inte hoppets stråle som går igenom världen o ljuset som skimrar över land o hav. Efter varje inlägg uppstår ett hål i själen, som om jag ryckt ut en torva. Efterhand har dock hittills alltid hålet växt igen o jag kunnat skörda nya dumhets-ord o fjantbilder o annat lock o pock o tramsångest. Jag gör som alla andra, jag gödslar med min egen skit. Vilket skulle bevisas. Det är nog inte hållbart i längden. Kretsloppet tunnas hela tiden ut. Utarmning. Achtung leute, Rumpfrissen, Achtung, Achtung. 

 

Cat on rat. Twigs on boy.

Det var en gång en pojke som var förfärligt lat. Han ville inte gå till skolan. Då gick mamman till riset och sa:

– Ris, slå pojken för pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa riset.

Då gick mamman till elden och sa:

– Eld, bränn riset för riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa elden.

Då gick mamman till vattnet och sa:

– Vatten, släck elden för elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa vattnet.

Då gick mamman till oxen och sa:

– Oxe, drick upp vattnet, för vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa oxen.

Då gick mamman till slaktaren och sa:

– Slaktare, slakta oxen, för oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa slaktaren.

Då gick mamman till repet och sa:

– Rep, häng slaktaren för slaktaren vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa repet.

Då gick mamman till råttan och sa:

– Råtta, gnag av repet för repet vill inte hänga slaktaren och slaktaren vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa råttan.

Då gick mamman till katten och sa:

– Katt, ta råttan för råttan vill inte gnaga av repet och repet vill inte hänga slaktaren och slaktaren vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka upp vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.

– Nej, sa katten.

– Men om du får lite grädde då?

– Mjau, då kan jag väl göra det.

 

Och så blev det katten på råttan, och råttan på repet, och repet på slaktaren, och slaktaren på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden, och elden på riset, och riset på pojken och pojken gick till skolan!

Så bygger man ett modernt socialförsäkringssystem..

Men vad är sensmoralen? A-a-att alla måste straffas/tvingas/hotas för att göra nånting, utom katten som nöjer sig med lite grädde?

En frågar sig, precis som i verklighetens sociala skyddsnät,

vore det inte enklare att belöna pojken med lite grädde (eller motsvarande)  för att han ska gå till skolan/arbetet… Ska vi verkligen behöva hänga slaktaren? Också. Enligt socialkonservatismen verkar det faktiskt vara så.. Piska, häng, slakta. 

Sadhat back on

    Ähum,  fick en ny kallelse. Många äro kallade. Få äro utvalda. Och denna gång var det vaccin-kallelsen. Först fick jag en euforisk känsla. Gladhatten åkte på. Senare läser jag att smittan bara ökar i samhället, trots vaccineringen. Stupid people. The Mere Mortals. Det är svårt att somna och när man väl gör det känns det svårt att vakna till den här plågsamma världen, ännu en gång. Och genomleva denna vår tvångsmatade extradag ännu en gång, på precis samma sätt som alla tidigare dagar så långt bakåt som det går att se innan dagarna försvinner in i glömskans dimmor. Eller om dagarna bara skingras i vinden, som….tvivel. Bakom ryggen på oss.  Som soltorkat spröda metaforer, som likstela liknelser, som gamla människor och bortgångna tider.

Åh, vi dansar runt varandra i affärer o på gatorna. En distans-dans utan slut. Närhet är farligt. Och jag är i mitt rätta element, för en gångs skull.

Jag flyter inte med tiden. Tiden är tydligen ingen flod. Det är vi själva som är själva tiden. Ingen början, inget slut.

Vi far med osanning i otiden. Det här är omänniskans tidevarv. Och all vår samlade kunskap kan användas mot oss. Vi trodde att sanningen var vårt mest effektiva vapen, men det vreds oss ur händerna och slog oss i huvudet. Villfarelserna bara ökar och vem i hela världen kan vi lita på.

Yes, sadhat back on, mate. Check dat.    [insert GIF water 22]

Arvet (reviderat)

12B:[edit-mode]

   Texten kommer snart. Den kommer inte av sig själv. Jag försöker kanske bara sätta press på mig själv, den del av mig själv som är nedskrivare, en simpel lågavlönad bokhållare, genom att publicera ett ofärdigt inlägg. Hur det funkar? Sisådär. Vem bryr sig? Sisåhen. Mitt keyboard är nedstämt tror jag. Slutsats från datan. Jag minns inte att jag beställde min sadhat. Den följde väl med på köpet.. Jag minns att jag provade den. Och den passade tyvärr. Eh, som en smäck.

   Åh, Mörkret bakom oss, det som vi drar om kring som ett gigantiskt brudklänningssläp. Av bly. Vänd dig om nån enstaka gång. Så kanske du ser det. Eller om du är lagd åt det hållet kanske du ser frånvaron av det, vilket vore ytterst skarpsynt.

   Det är inte nåt kvasi-symboliskt pretentiöst struntprat om minnen eller så, utan ett fysiskt faktum att vi inte kan se världen bakom oss, på en o samma gång. Om vi inte vänder oss om. Det är ett tungt o farligt o högst verkligt Mörker. Och vi släpar det ALLTID med oss, från den dag vi först snappade luft o chockades av obarmhärtigt ljus.

  Jahaja, Dag 2 kom och gick. En lampa tändes och släcktes. Jag blev varm och stängde ett av elementen. Risken räknas som förhöjd. Arvet då, kanske du frågar mig. Arvet i titeln. Kanske jag frågar mig själv. När väggarna rasar  samman och det är två saker som står oberörda kvar i de smutsiga spillrorna, som skorstensstockar av murad natursten; Ensamheten och Envisheten. Är det sociala eller genetiska arv… Tillsammans och var för sig.  Troligen både/och. De två gifte sig med varann och jag blev produkten av äktenskapet.

  Var de alltså fyra i ett incestuöst äktenskap. Eller bara främlingar som möttes och inte var medvetna om ättelägget som lämnades ensam kvar i världen. Det andades ju av sig själv. Di har stöttat varandra genom åren, en helig allians. Ett oheligt, nästan insinuant äktenskap. Nu verkar Envisheten blekna, tröttna. Ska alliansen spricka. Jag har tröttnat på frågetecken. Och emojis. Di känns onödiga, vulgära rentav. Ett enda ord kan säga mer än 1000 generiska bilder.
   (Jag) önskar att jag var detta enda ord nån enstaka gång.. dårå. En dag ska jag försöka ta reda på hur mycket jag har kvar av återstoden. Den håller på att sippra bort, ett diskret ofärgat nästan luktlöst slem. Är det livsviljan. Eller livsorken. Vad är ordet.
   Men du vet; det är väl en dag i morgon också. Precis som det var en dag igår. Och ingenting där emellan. Inte ens nuet. Men något hände däremellan.. Var det nuets diminutiva minutlånga dag. Ögonblixt-dag..
Är dagarna sömlösa eller sömnlösa.
Väntar på ”Gå då!”

  Mitt kära arma barn, du frågade inte efter mycket eftersom du inte visste att det fanns. Du var aldrig så utelämnad åt dig själv som du trodde. Du barfota barn i livet. Du var ensam i andras skuggor. Det var bara skuggorna som berörde varandra… Nu har allt bleknat ihop till en liten luktlös lort; du själv. Inkluderad. Shit in a cupboard.

   Men hör här: Jag förvaltar mitt arv av ensamhet och envishet. Ostolt. Och mitt arv har tjänat mig väl. Jag lever än. I så måtto. Borde jag inte ha förtjänat lite skryträttigheter än/då.Jag försöker upprätthålla min strukturella integritet.The cracks are not where the light comes in, they are where the life escapes. Hull breach, baby. Warning. 

Ska jag bli en av 400 lyckliga?

Och jag skrattade sen rått och romantiskt åt att Instagram föreslog att jag skulle följa följande personer:

Fyra stycken plutmunsbimbos, en man i kostym, o en medelålders strandsnubbe med kepsen bakåfram...

Låter som intressanta människor att "följa". Haha.
Jo tjenare på dig du....
Och var står du i..... allt det här.  Upp till knäna i skiten känns det som. Vart man än sig i världen vänder... du vet.