Abbans, fru Svensson, abbans!

  Du kanske undrar var(t) texten tog vägen. Jag med, höll jag på att skriva. Men nog vet jag var texten tog vägen. Den bråkade med mig, så jag ryckte loss den och låste in den i valvet så länge. Jag vara chef. Mamma mia, hundar prata mat/text! 
  Kanske besinnar den sig, texten/hunden och beslutar att uppföra sig. Jag känner ofta att texterna har ett eget liv så fort dom fötts. En egen vilja. Och ibland vilja dom bara ont. Då har jag ett ansvar att sätta ner foten och hytta med staven och säga:
-Abbans, fru Svensson, abbans!
Uppför sig eller upphör sig! Det ena eller det andra.

  (Fan också, den här texten började också bråka, jag verkar ha tappat min diktatoriska auktoritet. Det behöver inte vara så dikotomiskt, jag vet. Och jag försöker verkligen vara mer inkluderande och förstående, men det finns ju så mycket skit. Och jag är rädd att skiten vinner till slut. Inte bara i bloggen utan i hela världen, tycker du inte, fru Svensson?)

 
Rent förbannat,
Du kan se dig om men du hittar inget annat.
Skiten vinner.
Skiten vinner.
Skiten vinner.
Skiten vinner.

De puke-sick week

:.:

.. Vinter i reservatet. 

  Jag tog min första promenad på nästan en vecka, sen jag blev drabbad av kräksjukan. En riktig elaking. Spydde i 2 dar, hade dearré i 4. Och dearren var den vattnigaste jag haft, och jobbigaste. Den såg ut som vanligt vatten, blandat med lite fett-bitar. Om jag hulkade, krampade, hostade, nös, eller skrattade, så gjorde jag i byxorna. Som tur var så hade jag inte så mycket att skratta åt, men ändå. Allt det andra.
  Du kanske tycker att jag var pjoskig eller till och med knapsu, som inte kunde ta min dagliga promenad ändå, ? Lite kaskaduppkastningar eller blöta pruttar i brallan är väl inget. Hört talas om vuxenblöjor och spypåsar? Nordman skulle ha gått ändå, hen.
  Aja, nu har det i alla fall släppt och jag är relativt torr, både bak och fram. Lite svag kanske. Dock ej i huvet. Kroppen är darrig, inte jag själv.
  Det slog mig att mina yrselanfall kan vara själen som vill lämna kroppen. Det är därför som det känns som om fötterna liksom inte riktigt når ner till marken. Eller ja; dom når ner till marken men utan den vanliga tyngden, det är liksom svårt att få nån kraft i stegen. Det där får jag väl se upp med. Om själen min lämnar kroppen så får jag nog svårt att komma tillbaka till den sen. 

Jag har ju mest legat still och väntat på utbrotten dom här dagarna, med spyhinken redo vid sidan. Så jag har haft gott om tid att lyssna till mina senaste skiv-förvärv.  

Not: Mina inlägg här är heller inga skulpturer. Jag går ofta in och ändrar, ibland långt långt efteråt. Tar bort och lägger till. 

 Japp, det handlar om den egensinniga rockkonstnären Anders F Rönnblom. Som fascinerar mig mer och mer. Hämningslöst poetiska texter.
Slipade ackord och supersnygga riff och arr.
Att inte han är underbar och älskad av alla säger allt om musiksmaken i det här lilla la-la-landet.

Dépression et pas d'potes....

Telefonen laddad till 100%.
Mottagning: 5 staplar. 
Meddelanden: 0.
Missade samtal: 0.
Ursäkter: 0.
.. 
 Ja, friheten vi ger upp är svååår att vinna tillbaka. 
Och friheten vi delar ut är lika svår att ta tillbaka.
Så: rädda hjärtat medan tid finns. Boosta tarmfloran och få pengarna att räcka längre. Ett symptomatiskt urklipp ur vår vulgära verklighet. Alltihop en vrångbild, designad för att få oss att tro att vi har makten att kunna få det bättre, påverka vår egen situation, göra världen trevligare att leva i genom att göra genomtänkta konsumtionsval och all den sortens nyliberalt romantiska skit. Det fanns dock inget sätt att hindra förgiftningen när den väl hade börjat. Vad vi än gör, är vi hjälplösa passagerare på det materiella kapitalistiska civilisationståget, som bara har enkelbiljetter till Fördärvet och Slutet.
.

..
Välkommen alla nypåstigna. Visst är tåget blankt och vackert och snabbt och bekvämt. Men mörkret är snabbare än ljuset. Mörkret är obevekligt och ostoppbart och evigt och oändligt. Allt ljus är kortvarigt. En tändsticka i en evig natt.
Därför: Eh;
Gläds, ovän, och sjung i bedrövelsens mörker.
Havd glädje är ju det enda dom inte kan ta ifrån dig.
Min älskade vän.

Om du funnits.

Människans tendens till patologisk humle, Del 4

:

  ”Det är lätt att vara dystopist nuförtiden. Vi lever i en tid av krig, terrorism, folkvandringar, klimatförsämring, arbetslöshet och ekonomisk kris, vi blickar ut över världen och ser demokratiska system stadda på reträtt eller satta under press från starka män och populister.

   Som vore detta 30-talet version 2.0 – med den skillnaden att denna gång har mörkerkrafterna långt mer kraftfulla vapen och, inte minst, det mest perfekta system för propaganda, lögner och manipulation som världen någonsin skådat: sociala medier.”
Peter Englund. 2017.  Den dystopiske Dysterkvisten.

::

”Ty en pärla var hon på krigets stråt,

Och en äkta pärla också,

Och något tålte hon skrattas åt,

Men mera hedras ändå.”
Johan Ludvig Runeberg, 1860.

:::

  Och förresten; Den hemska julen närmar sig. Just som jag trodde att den var på väg att skalas ner, och bli anständig o hanterbar, så började den växa igen. Men jag ska fira på det bästa sätt jag kan. Jag plågar mig med ångest i förväg om hur hemskt det ska bli, sen befriar jag mig i sista ögonblicket, och deserterar utan ära in i min håla tillsammans med mina tres compadres; Yo, Mi Mismo y Yo. 
Och Brunte förstås, om han nu inte överger mig i sistlidna ögonblicket.
 Och ju större ångest, desto större lättnad. Typ: 
-Varför slår du dig själv i huvudet med en tegelsten?
 -Därför att det är så skönt när jag slutar! 
  -Jag ska bli full - av lättnad, inte av patologisk humle om du undrar.
Firandet ska delvis bestå av installerandet av vår nya router, en Dovado Pro AC, vår egen julklapp. 

Gigabit ethernet o NAS! Dual band wifi, 300 mbit/s.

..

 Realisation #67: Jag har aldrig nånsin njutit av social samvaro.

  Glada vänners lag, där satt jag alltid på bänken.

    Med enstaka personer har jag väl haft enstaka moment av samhörighet. Men det har inte varit många. Och inte en endaste gång har jag inte varit lättad när det sociala umgänget äntligen varit slut. Det kan väl se ut som om den sociala fobin blivit värre med åren, men det är nog bara så att jag tröttnat, åldrats, försvagats i största allmänhet, och tappat hoppet om att det ska bli bättre.   Så att jag numera helt enkelt inte orkar kämpa emot flodvågen. Jag kan lika gärna låta mig spolas bort.  Jag har nu ingenting att vinna på att anstränga mig. Jag får ändå aldrig nånting tillbaka, någonsin, förutom lättnaden när jag slipper undan. 
  Jag minns hur ont det gjorde när min far kallade mig ”folkskygg”. Jag såg bara föraktet och besvikelsen då. Och jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli ett barn att vara stolt över.
  Nånstans visste jag ju redan då att den skyggheten skulle jag ju aldrig kunna göra nåt åt, den sitter i kroppen, i själen planterad, fastväxt med gripklor i varje cellkärna. Och Rädslan urholkar själen. Den svage och fege föraktas av alla. Fan-flykt, arkebusering.

  Alla mina vuxna försök att besegra den har naturligtvis ynkligen misslyckats. Detta eftersom den är genetisk, och inte bara (men även) generaliserad, så kan den inte pratas eller övas bort. Hade jag, eller någon utomstående, sett detta i tid, så hade det varit en mer framgångsrik strategi att lära sig hantera det, att leva med det, inte att bekämpa det. Tror jag idag.
   Och sorgligt nog, först alldeles för långt, långt in vuxenlivet förstod jag att det jag, okänsligt och klumpigt, tolkade som förakt och besvikelse, egentligen bara var en fars oro för sitt barns framtid. Troligen kände han igen sig själv alltför mycket och var förtvivlad över att veta att han inte kunde hjälpa mig. Han var lika hjälplös som jag. Hade jag kunnat fråga honom vad jag skulle göra för att klara mig i livet hade han bara haft ett svar: Bli hårdare. Först på de senare åren, när demensen börjat, kunde jag se den vilsne pojken i honom. Och med det orsaken till den hårda, slutna ytan. Vid det laget hade jag hittat ett språk, men han hade tappat sitt. Och aldrig möttes vi. 

Nåja..

3 månader utan regering.
jejejingen

Puder i skogen.

En räv i trä.

Den despotiska depressionen

Hör nu här.

Vi dväljs i en tunn, tunn hinna av bräcklig biosfär. Balanserar på tunna kontinentalplattor som flyter omkring runt en kärna av glödande sten. Om solen hostar till kan atmosfären blåsa bort och allt liv dö ut. Livet i haven kanske klarar sig en stund. Sen dunstar vattnet bort, för att aldrig återkomma. Hur kan vi nånsin känna oss säkra?

Som barn kan vi övermodigt hoppa från isflak till isflak. Men med varje dödsföraktande skutt lämnar vi själen bakom oss, en kort sekund, innan den hinner i kapp. Det är enbart frånvaron av själens tyngd som gör att vi klarar hoppet. Vi leker med döden utan att veta det. Själen kan man både ha och mista.   Tyngden drar oss ner i djupet, till sist. 
Själen klarar sig utan oss. 

  Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:

Ah, but I was so much older then

I'm younger than that now.

Be the first one on your block

To have your boy come home in a box. 

When he was too young to be where we are going.

Bäst att flytta till balkongen.

..

Friheten vi ger upp är svår att vinna tillbaka. Och friheten vi delar ut är lika svår att ta tillbaka.
Så: rädda hjärtat medan tid finns. Boosta tarmfloran och få pengarna att räcka längre. Ett symptomatiskt urklipp ur vår vulgära verklighet. Alltihop en vrångbild, designad för att få oss att tro att vi har makten att kunna få det bättre, påverka vår egen situation, göra världen trevligare att leva i genom att göra genomtänkta konsumtionsval och all den sortens nyliberalt romantiska skit. Det fanns dock inget sätt att hindra förgiftningen när den väl hade börjat. Vad vi än gör, är vi hjälplösa passagerare på det materiella kapitalistiska civilisationståget, som bara har enkelbiljetter till Fördärvet och Slutet.
Välkommen alla nypåstigna. Visst är tåget blankt och vackert och snabbt och bekvämt. Men mörkret är snabbare än ljuset. Mörkret är obevekligt och ostoppbart och evigt och oändligt. Allt ljus är kortvarigt. En tändsticka i en evig natt.
Därför:
Gläds, ovän, och sjung i bedrövelsens mörker.
Havd glädje är ju det enda dom inte kan ta ifrån dig.
Min älskade vän.

Folk är lite psykiskt sjuka

Ur Ulf Lundells Vardagar:

::

:::

  Jag menar: Förfäras ej du lilla hop, den här boken går mycket väl att läsa, trots att vissa stycken har ojämn högermarginal. (Men) Tack vare det fria formatet blir det riktigt bra flyt i texten, om du skulle fråga mig. (Vilket ingen gör, nånsin, jag vet; poäng)  Men riktigt samma ty-ty-tyngd som i Lars Noréns "En dramatikers dagbok", de e de ju inte.

  Men läsvärt är det. Ulf stavar i sitt reservat och jag stavar i mitt. 

  Jag tog mig äntligen samman och bytte till vinterhjul igår. Jag har skjutit upp det i en månad eller mer, för ryggen har bråkat med mig och däckbyte brukar inte vara så hälsosamt för min glappande ryggkota, min dna-fiende spondylosisen. Men det gick bättre än jag fruktade. Var beredd på att bli sängliggande ett tag, men jag behövde inte avstå från en enda stav-promenad. Ryggen gjorde sig påmind förstås. Men jag är sällan helt smärtfri numera, ändå. Jag framhärdar. Jag reder mig.

Men:

"Christ I'm so mixed up and lonely

I can't even make friends with my brain

I'm too young to be where I'm going

But I'm too old to go back again"

John Prines Rocky Mountain Time, 1972.
**

**
Too old to go back again, 
when i was so much older, 
I am younger than that now.
Too young to be where I'm going.
Only the tired hunger to rest.

Random ramblings, Part 15

  För öh-vrigt tillverkade jag igår en söt liten kaffesked av eneträ, som jag hämtade från en torr, död enbuske i reservatet. Därvid kan jag ha gjort mig skyldig till ett gräsligt brott mot natur(vårds)lagen.

 Men då jag är rädd om mina dyrbara koppar som jag vill undvika att repa emaljen på, med mina hårda skedar i rostfritt stååååål....så...
Die köpfe som, till skillnad från mig, äro värda att vårda.  Ma précieuse porcelaine, comme tu le dis. 
A la tête, comme ca.

  Det var -10 Cell-cius när jag gick förbi det lokala fängelset och där; upptäckte jag att min skugga skakade sina gångpinnar åt mig. Eller åt fängelset, arbeit macht frei, zo zu zagen. Was weiss Ich...

Mysterier Del 1:

Vilka är dessa "oönskade händelser"? 

Har det nåt samband med Mysterier Del 2:?

Åh nej; är vi inte säkra längre?!

Och är lösningen verkligen att flytta till Balkongen? Alltså vi människor, alltså...

Eller är det bara jag, den proverbiala sollipsisten?

Mysterier Del 2:

Från Afrika till Torne Träsk:

  En mystisk, en-tonig, ihållande vibration. Det kan vara ett förebud för jordens undergång. Våran svanesång.

  Ett urtida jordiskt monster som vaknat ur sin törnrosasömn på havets botten. Och som vredgas över hur vi har förstört och plågat planeten.

Comme tu le dissss. 

  Det kan vara början på en serie apokalyptiska jordbävningar som raserar hela vår civilisation, kanske allt liv på jorden, av en slump, helt plötsligt.    Vår tillvaro här är ju oändligt mycket bräckligare än vi nånsin kan förstå, tror jag. Och i det samman-hanget är min medfödda plåga, den sociala ångesten, en jordnöt, i jämförelse. Alltid nåt att glädjas åt.
Toujours quelque chose, mon coupain.
  De e-e-e nog bäst att flytta till balkongen i alla fall. Vi är inte säkra längre.
..

Danskheter Del 1 (TV4):

..

Danskheter Del 2 (TV6):

..Men inte danska 
- det är ett skitspråk för skitfolk.

Comme tu le dis.
Postapokalops: Breakfast for winners.
Immer etwas.

Hier endet die zufälliges tiraden, teil 15.

Danke sehr für die 'reinschauen. 
Komm bitte bald zurück.