And I tell ’em!

Sådärja, då va fredan här. Min egen privata veckoramadan är över. Alltid nåt att se framemot på onsdagmorron. Nu går ju emellertid tiden fortare ett tag igen, så det gäller att inte köra i diket så att säga. Hej och hå.

Håll i hatten och huk er i bänkera, gubbar och käringar, för nu laddar han öm! 

Och här kommer dagen kåseri, som det hette på den gamla goda tiden.

Jodå, dagarna ramlar på. Jag, gamla människan, svamlar på. Det rullator på.

De-de-de-det regnade hela förmiddan, men inte bekom det mig. Jag tog en lång runda. Träffade Stavsläparn som lufsade fram i blötan, utan regnkläder. Men regnet bekom inte honom något heller. Han var på lika gott humör, som alltid. Själv kände jag mig sisådär. Hade i alla fall inga knä eller fotproblem på hela rundan.

 

Här grenar det sig.

Jag grenade mig igår. Dvs. Yesterday I got dilated, if I’m not delusional. I might just have been diluted. At my age it’s sometimes har-har-hard to tell the difference. I felt a grandure coming on (me). A very fat morgana it could have been. My illusion was de-illusioned. Now, t h a t  is illustrational.
People say: Hey! What’s your name?

And I tell ‘em!

Och apropå John Johnson-referensen; I morse läste jag att det ska göras en film om gamle Christer Petterson, och det är min favorit Torsten Flink som ska göra rollen. Det måste bli något extra, det!

En fantom och en bild av en fantom liksom. Vem är vem?

Jag tog bilen och åkte och handlade idag. Det låter som en enkel sak att göra, men för mig är det en komplicerad operation. Minutiösa förberedelser, som inför en invecklad commando-räd i fiendeland.
Och det blev en framgång. Det hakade bara upp sig en enda gång och jag löste det snabbt, tack vare mina grundliga förberedelserna. Ingen märkte min hjärtklappning. Be still, my heart. Bless my little heart, don’t mess with little old me. Jag erövrade allt jag ville ha. Och lite till. Chips.
Här en bild från reträtten. På bilden ser man två hemska gamla saker, men också en bra. Bakom fiendens linjer.

Här är dagens gamla bild, en vacker akvarell, haha.

Nationisten, 1968