Note to self

2016 04 00

*
Inlägg #50; litet jubileum. Woo-Hoo. I haven’t been.

”Titta ropar ungarna, pappa är en brud!”

Stiger inte upp som Rönnerdal alldeles precis, men upp kommer jag. Och kanske haltar jag lite mindre direkt på morronen numera. Brukar liksom vara så stel i fötterna då, på grund av hälsporren. Det verkar faktiskt som om det ¨går¨ mot bättre fotdagar, om än långsamt. Apostlahästarna. Hovar, klövar. Grisfötter. Trotting along.  Eh det finns ett skämt nånstans här men jag hittar det inte. Har väl ingen huuuuumor, numera. Jag har hu och jag har mor. Men natten är väl inte dagens hu-mor, heller.

Åh, jag vet inte, kompis, ibland…är det bara så….där.

Här i lägenhetens enda ensamma rum är det en värre röra än på flera år. SOS. Här i huvudets olika rum är det åtminstone ordning i vissa av dem. I andra… är det bara… misär. Men misär älskar åtminstone sällskap.  Det borde det gå att göra nåt av. Skicka iväg som en spartanskt utrustad trojansk apostlahäst. Dela och erövra. Live to spite another day.

**

Dagen började med regn. Inga kraftiga skurar, men lågmält ihållande. Så en bra da för promenaa. Då är det bara motionsproffsen ute. Amatörerna ger upp direkt och stannar hemma och kurar och gnäller.

Jag blev inte trött - inte blött. Mina nya kängor har ovansida av gårtex, så fötterna håller sig trevligt torra. Händerna var väl lite kalla den första halvtimmen, men efter det var det plain sailing. Vinden i ryggen.

Det är bra att regnet sköljer bort dammet från gatorna, så att det kan löna sig att tvätta sin svarta, dammkänsliga bil. Fast nog kunde det regna mera, en riktig jävla hus och gatusköljning liksom. Avskummen blir vi dock inte av med, dom flyter ovanpå. Vi kan heller inte dränka våra sorger, för dom kan ju simma.

***

Torsdagen är dock ändå en trevligt lång dag. Man hinner tänka, både före och efter. Fastare kan ingen vara.

****

För den som gillar att tänka och känna samtidigt, så rekommenderar jag denna fantastiska sång: Den ojämförbare Kjell Höglunds ”Mayas Slöjor” från albumet ”Kryptonit” år 2001 (text, lyrics)

Vid laglöshetens gräns där smärtan inte känns

står du mitt i tidens ström

all världens härlighet, en trivialitet

livet är en dröm

På ett övergivet fält har du slagit upp ditt tält

en zigenare i tidens ström

i ärlighetens namn, på drift i Köpenhamn

livet är en dröm

Minnen och drömmar är allt vi har

och allt vi någonsin kan få

Minnen och drömmar som dröjer kvar

så som en pil rakt i det blå

En stund i solens glans på väg till ingenstans

står du mitt i tidens ström

en smula arrogans som om verkligheten fanns

livet är en dröm

Det tjänar inget till, du gör ju som du vill

där du står i tidens ström

du byter position och tjänar en miljon

livet är en dröm

Minnen och drömmar är allt vi har

det är för sent att börja om

Minnen och drömmar som dröjer kvar

så som en doft eau de cologne

En tokig teolog som driver vind för våg

som en båt i tidens ström

mellan stjärna och atom, spöke och fantom

livet är en dröm

En museiintendent noterar allt som hänt

där han står i tidens ström

nu kommer syndens flod, nu badar han i blod

livet är en dröm

Minnen och drömmar är allt vi har

när vi har nått till tidens slut

Minnen och drömmar som dröjer kvar

så som en film vi sett förut

(En smula arrogans, som om verkligheten fanns.)

(The zzzound of acting!) 

(Miseria Syster)

Dolda tags, testing, testing, testickles.

Hur suger man kuk? Hur slickar man fitta?

Hur blir man en god man så att man kan lura omyndiga personer på alla deras pengar? Hur infiltrerar man som islamist snälla svenska partier?

Uppdrag chansning

2016 04 27

*
Oroli, svetti, hjärtklappi ångestnatt. Men den gråmulna morronen hälsade mig ändå välkommen, ”som en brand på tapeten”, till den alternativa dimensionen jag tycker om att kalla verklighet 1B. Brace for impact.Grensle över graven.
Pusselbitarna ordnade så småningom upp sig så att det gick att dra på sig ett visst lugn, som en overall, ungefär.

Radarbilderna som jag brukar kolla varje morgon inför prolleplaneringen, dom ljög lite. Det såg ut som om det skulle regna i flera timmar, men det kom bara nåra få stänk. Jag tog (postorder-)regnjacka i onödan. Men better safe than sorry-worry.

När jag kom upp till telemasten så var min rosa sjal borta och jag tänkte ju genast att fan också; har Sabotören varit ända upp i masten och saboterat för mig? Men sen hittade jag sjalen på marken. Den hade helt enkelt blåst ner, för jag band den inte tillräckligt hårt, jag skulle ju ändå flytta den snart och dessutom var det lite knepigt att knyta fast den med en hand.

På hemvägen såg jag en stolt gulis, som ju ser lite planterad ut.

Sen passerade jag tvärs över magiska dalen, där marktäckarna dominerar vackert och mjukt. 

**

Till lunch tog jag en rejäl kopp Hungarian Gulasch, typ hela 110 kalorier, innan jag laddade upp med verktyg och for till bilskroten för dagens uppdrag: att fixa ett nytt dörrlås till bilen.

På en parkering på vägen dit såg jag en så vacker blå bil att jag blev tvungen att stanna och fotografera. En sån skulle jag vilja ha. Tänk; ingen elektronik eller färddator eller ac eller abs eller insprutning, eller katalysator och heller ingen bilskatt. 

 

***

På bilskroten (som jag besökt sen cirka 1976) hade jag turen att hitta en bil av rätt modell. Tog mig nästan en 45 minuter att få loss dörrlåset, regnet hotade med några stänk och jag tänkte att jag blir väl tvungen att ge upp, men lyckades ändå till slut och regnet uteblev. Jag hittade även par småsaker till och som hygglig stamkund, kanske, så fick jag dom på köpet.

****

När jag kom hem väntade ett brev från sjukhuset med en kallelse till ny ultraljudsundersökning i mitten av juni. Tydligen är dom inte alldeles lugna med hur gallblåsan ser ut. Äh, va jobbigt, va? Men den dagen den sorgen. Kanske är död när den kommer, den sorgen på dagen.

På eftermiddan, sen, dårå, så kollade jag på det dörrlås jag köpt och på bilder jag tagit på insidan av dörren. Det är ju ytterst behändigt att kunna sticka in en liten mobiltelefon på trånga utrymmen för att ta tydliga bilder med blixt och allt. Jag trodde mig kunna eventuellt kanske konstatera att det borde gå att skruva loss den detalj på mitt lås som gått sönder och sen bara skruva dit den på det lås som sitter i bilen. Det vore tacknämligt att slippa ta loss hela låset. Det är jävligt trångt där inne i dörren med centrallås-el och allt. Får se om praktiken motsvarar den hoppfulla teorin.
Så här ser det ut i min dörr.

En ha int roliare än en…..gör sig. Prutt t.ex. Hoppet inte alldeles ute. Det känns bättre än igår.

Gömda tags:

Åsa Romson avgår. Gustav Fridolin är bara ett barn. Det mörka flödet strömmar genom språkrören. Framtiden. Kaplan. Turkiet. Muslimska brödraskapet. Samlag. Islamism. Game of thrones. World of fear.

God man skandal. Tjuv. Förskingring. Invandring. Tiggare kan ingen vara, än guds lilla barnaskara. Unga muslimer föreläsare.

-------------------------------------------------------------------------------

Vinterdjur

2016 04 26

  -Ett inställt inlägg är också ett inlägg. Ett lagt ägg, obefruktat.

  -Eh, öh, sköna skarpa kalla morgnar nu.. Det är välkommet, för min del.  Tids nog kommer dagarna med temperaturer uppemot 25 – 30 grader.   Plågsamma dagar för vinterdjur som oss, asociala   varelser.     Nakenhet  är  sårbarhet.

Tjernobyltat. Tjernobyliskt.

   Rustning. Ring Missing People, jag hittar inte mig själv.

Kroppen tvingade iväg mig på en tröstlös runda även idag. Själv ville jag bara ligga i sängen och äta russin. På eftermiddan skulle jag fixa bilen inför besiktning. Det gick sisådär. Borde ha planerat/vetat bättre.

Men c’est pas mieux, le monde.

Det gäller, har jag kommit på, att sluta i tid. Inte att…. Hålla tiden.

C’est tout. Pas beacoup. Typ.

Gömda tags:

Åsa Romson avgår. Gustav Fridolin är bara ett barn. Det mörka flödet strömmar genom språkrören. Framtiden. Kaplan. Turkiet. Muslimska brödraskapet. Samlag. Islamism. Game of thrones. World of fear.

The zzzzzound of acting?

2016 04 24 - Inlägg #48

*

Zöndan började med en natt, full av...uppvakningar och nerdykningar. Natten är dagens mor och kaos är granne med gud, ju. Så det var en … gudomlig natt som levererade en söndag till den här platsen.

Landningen i verkligheten på morron är lite som att sitta i ett litet flygplan och kika ner på landningsljusen som kommer närmare och närmare, medan kalla kastvindar rycker i planet.

Med mig i bagaget hade jag märkliga minnen av den senaste drömmen.  

Av någon obegriplig anledning hade jag fått ett uppdrag som skådespelare i en film, som var sponsrad av en av mina tidigare arbetsgivare, en numera gammal och kutryggig man, som smög omkring i kulisserna. Regissören talade om för mig att dom skulle börja med min svåraste scen för att allt skulle bli lättare sen. Det var en scen där jag var tvungen att ramla ordentligt och att det skulle göra ont. Jag svarade att jag nog skulle kunna ramla och slå mig så att det blev trovärdigt. Sedan visade det sig att det skulle komma betydligt värre saker. Av en händelse fick jag veta att det var meningen att jag skulle dyka ner till botten av en djup bassäng och hämta upp ett skrin av något slag. Tydligen hade jag påstått att jag både kunde simma och dyka utan problem, vilket ju inte var sant, jag har närmast vattenskräck.

Men i drömmen var jag så angelägen att behålla mitt ytterst osannolika skådespelarjobb att jag låtsades som om dykning var vardagsmat för mig.

När jag satt där vid bassängkanten och oroade mig för hur det skulle gå och att jag snart skulle bli avslöjad som oduglig, så kom jag i samspråk med manusförfattaren, som berömde mig för det skådespeleri som jag visat upp i dom första scenerna. Han sa: I don’t know how you do it, but when I see you work, I hear the zzzzzound of acting. Whatever you do, don’t lose that zzzound or I’ll sue you för destroying my movie. Jag fattade ju ingenting, men svarade käckt: Whatever you do, don’t you lose that zzzzound of writing, or I will sue you for destroying the movie..

Det är ytterst märkvärdigt hur mitt undermedvetna ständigt kan komma på nya sätt att via drömmarna peta i mina värsta sår.

**

Innesluten i en lätt doft av sköljmedel från min nytvättade träningsoutfit, gav jag mig ut på en tidig söndagsrunda. Det var ännu kyligare än i går, men idag var jag mer påklädd. Jag la en liten sten på min bekymmershög och rättade till stenraden, som nästan var orörd från igår, och sen kollade jag på telemasten där min sjal fladdrade fräckt i vindarna. Sen gick jag hem för att äta nygräddat bröd till frukost. Jag kunde nästan höra the zzzound of baking där jag traskade och gick och gick.

***

Dagens politiska hyllning ger jag till Ann Charlott Altstadt för hennes debattartikel om invandringen. Jag tyckte liksom; Äntligen en ståndpunkt jag kan känna mig något så när bekväm med, ur vänstersynpunkt.

****

Här en bild av mitt kärleksliv från 2007. Vagnen har inte rört sig sen dess.

 

Är det kappsegling?

*

Kors, vad det vimlar.

Comebackday.

Prollen gick bra. Jag blev inte kritiserad för min teknik och jag behövde inte heja och prata med nån. Jag klädde mig varmare än igår, men va fan, det verkar stört omöjligt att få igång svettning i dom här nordliga vindarna. Om nu det ska vara nånting att stå/gå efter/för…

Grillsäsongen inledd ändå. Grannskapet stinker.

Tvättade 2 maskiner med min numera tysta o lugna tvättmaskin.

Viss fröjd. Immer etwas. Woo-hoo, I haven't been washed yet, typ.
Sen städade jag lite, dvs plockade o plockade o plockade. Hit o dit.

**

Jag plockade upp min diktpärm, här den senaste dikten i den pärmen.

Utflykt i dess värre.

Det kunde ha börjat bättre.
Men jag vred mig åt ett annat håll

Som en överlevnadskonstnär,

fast utan konst och åskådare
hakade invant fast överdriften

i närmaste maskhål.
Och svingade mig vidare.

Högt upp, in och ut

ur döda vinkeln

uppenbar och dold

En osynlig katt,

död och levande på samma gång

Men ändå i allas åsyn.
Ah, blinda vittnen!
Vad duger dom till?
När jag föll ner i skogen

hördes ju inget

för ljudvågen var redan bruten

av Min älskade, du
som drömde upp alltihop

Medan taxin väntade nere på gatan.
med sina tunga tomgångsgaser

hängande runt hjulen
Jag lämnades (vilje-lös och) vilje-fri

fylld och tömd i samma stund

Du hade redan åkt

För någon måste ju lämna

livbåten
i dimman

Det var bara ännu en utflykt
i dess värre

***

Dagens återblick, ända från 1959, en sällsynt bild från hoppets tid. Pandoras ask ännu ej öppnad.

****

Dagens LP-omslag: Roffe Wikströms första album: Sjung svenska folk.

Från 1975. Det är en gåva från min pappa. Han köpte den efter omslaget utan att veta hur musiken lät. Säkert hade han inte väntat sig den typen av rockmusik, men skivan är fortfarande en av mina svenska rockfavoriter. Pluss att den har loads of sentimental value.

Särskilt titel-låten, lika aktuell idag. 40 år senare.

*****

Nu har snart lördan seglat bort också. Som en tungt lastad bräcklig liten skonare fångad av det mörka flödet. Self-loaded. Mörkret kommer. Dags att tända fyren, så att andra sneseglare som, liksom jag, rullat på kuttingen en gång för mycket, inte går på grund. Utan håller sig över djupen.
Fyr eh Lyse.

Love, Lynx,

Etelka Huber, kommunalråd för Miljö-  
  partiet i Nässjö, skriver i ett öppet 
  brev att MP:s språkrör Gustav Fridolin
  och Åsa Romson borde avgå i stället   
  för att skicka brev till medlemmarna  
  om jämställdhet och lika värde.       
                                        
  -För mig är det här ett lagspel, och  
  när det inte fungerar ska lagledarna  
  avgå, säger hon till Smålands Dagblad.
                                        
  I brevet nämner Huber bland annat hur 
  språkrören försvarade Mehmet Kaplan   
  "in i det sista", sättet att beskriva 
  Yasir Khans vägran att skaka hand med 
  kvinnor och att Romson kallade terror-
  dåden i New York 2001 för "olyckor".

Maalatu, perkelä

O>-`¤´-<O

Ändligen fredag. Skönt med en förhållandevis rejäl frukost förstås. En sval dag, med nordliga vindar. Det var kallare än det såg ut att vara för solen sken på morron. Min nytvättade bil glänste i solskenet. De polerade jubileums-fälgarna riktigt gnistrade.

Jag arbetade extra energiskt med stavarna, men fick ändå aldrig upp nån riktig värme i kroppen. Eller i själen för den delen. Jag gick en sväng i den magiska skogen, det är vackert där så här års när det bara är mossan som är grön.

Men när jag sen klev ut ur skogen stod ingen Stanley där med tropikhatt i hand och sa:

Doktor Livingstone, antar jag. Och jag fick inte chansen att replikera snärtigt: Du ska inte anta. När du antar gör du en åsna av både dig och mig.

Men det slog mig att ryggen var förvånansvärt snäll idag, trots att jag plågade den igår. En få va gla för de lilla.

Jag vägde mig när jag kom hem, det skulle jag inte ha gjort.Jag rotade sen runt i stian och hittade nåra haikus jag skrev på 70-talet när det var lite populärt. Här ä en som passa bra ida:

Inte ett stort liv

Inte heller ett litet

Men det räcker väl.

Här är mitt finska favoritskämt i alla fall:

Sackari, Sackari, mite sinä teet, Sackari?

Minä istun!

Mutta nyt nouset ylös!

Häh? Maalatu!

Med reservation för stavningen som nog inte är 100. Men det är inte jag heller, så det passar faktiskt riktigt bra..

Doktor Mengele, ich nehme an.

England har sin doktor Livingstone

Amerika sin doktor Phil

Tyskland sin doktor Mengele.

Österrike sin doktor Freud.

Sverige har sin doktor …..Alban.

Tosser Day 44

2016 04 21

*
Tosser-day, inlägg fyrtiofyra magnum.

Undan för hundan, nu går vi in på fyrtifjärde rundan.

Det var en orolig natt med många uppvak. Par för banan, dock. 

Jag drömde om gårdagens djärva mastklättring. Det är ovanligt att jag drömmer om en aktuell händelse, det brukar ta månader och år innan en faktiskt händelse avspeglar sig i mina drömmar. Hvad betyder det tro? Så är det kanske för alla. Att hjärnan behöver tid på sig att bearbeta händelser och det tar tid innan det är så bearbetat att det kan manifesteras i dröm.

Jag drömde att jag var högst uppe i masten, när en bult som höll fast stegpinnarna lossnade och pinnarna liksom vred sig neråt och jag höll nästan på att falla. Blev hängande i en hand, ett ögonblick, sisådär en 40 meter ovanför marken. Ytterst realistiskt liksom. Nu vet jag inte om jag vågar att klättra ända upp i toppen, haha.

Sen har jag idag också lite ”träningsvärk” i magmusklerna, kan det verkligen bero på min lilla klättring igår...?

**
På min promenad idag tog jag vägen genom en liten magisk dal, nära kullen.

Sen hittade jag ludna backsippor.

***

Dagens konst är ytterligare en servalackmålning, Stelsol, från 1994.

****

Sen efter en lätt lunch, typ 120 kalorier, plus kaffe dårå, så åkte jag till GDS-hallen för att byta till sommardäck. Det var slitsamt för ryggen, som väntat, men vem vet, det kanske är sista gången nånsin jag behövde göra detta arbete. Jag tvättade också bilen, för första gången i år faktiskt.
Trots ryggont var det trevligt att pyssla med bilen, man kan gå in i zen-stämning om man vill. Men eftersom varje minut kostar så är det svårt att koppla av och zena sig riktigt ordentligt.
Att min tinnitus har varit extra skrikig de senaste dagarna gör det ju heller inte lättare att zena.

Sen var det ju dags för veckans angry inch, som denna vecka var angrier than usual, I suspect. Men kanske inte ändå. Det är väl som förut, tror jag. No regrets, men det kunde vart bättre.

Sen, nu,  börjar denna långa dag lida mot sitt slut. Fredan är alltid nåt att se fram emot, vilket paradoxalt nog gör det svårare att sova på torsdassnatten.

Kanske ska jag köpa chips i morron.

Defying Gravity Day

2016 04 20  

*
Onsdag, oxdag nr 1.

Kall natt, nästan nollgradigt. Och det blev en vacker dag, med starka nordanvindar och kämpande sol. Fint väder att känna sig i levande kontakt med jordklotets förunderliga klimatsystem. Kyla, värme, vindar.

Fint väder att vakna till. Stenarna väntade ju på mig.

Jag lekte med tanken att hoppa över motionen och istället satsa på motionen att byta däck och tvätta bilen och fixa dörren, jag kände liksom på mig att jag inte skulle klara både motion och bilfix. Men det var ju bara mitt klena intellekt som röstade på bilfix. Vid det laget hade ju kroppens förväntningar på uppiggande motion vaknat. Så det blev kroppen som vann, den här gången. Ibland är kroppen som en hund. Det märkte jag för några år sen, när jag kämpade för hålla igång med träningen. Den intellektuella motivationen var ofta inte så stark. Det var ofta som jag inte orkade ut på min runda, särskilt om vädret var trist. Men till slut beslöt jag mig för att det minsta en kan göra för att hålla uppe en viss självrespekt, det var att åtminstone inte ge upp  i n n a n  en ens försökt. Så jag tyckte att det minsta jag kunde göra var att klä på mig och gå ut och ta några steg och verkligen känna efter hur det kändes. (Innan jag ändå gav upp, haha.) Och det här var på vintern, när det liksom var mycket kläder och skydd som skulle på kroppen innan en var redo att ge sig iväg, dårå.

Och då, när jag var inställd på att på riktigt känna efter hur det kändes med kropp och psyke och väder och allt, innan jag beslutade om jag skulle lufsa iväg eller avbryta och gå in och lägga mig igen, då började jag ju märka hur kroppen vaknade till redan när jag började plocka med motionskläder och skor och utrustning och sånt. Precis som en hund som kan ligga och slappa, men redan när ägaren börjar med de första diskreta förberedelserna för att gå ut, (och hundar kan vara väldigt känsliga för dom signalerna) så börjar det spritta i hundkroppen av förväntan och hunden hoppar omkring och kanske skäller eller gnäller för att det går så långsamt. Så jag upptäckte ju att när jag väl hade kommit ut ur huset så var redan kroppen igång och loppet redan kört, i 99 fall av 100. Det var faktiskt svårare att avbryta och gå in och lägga sig än att fortsätta att gå. Till och med när jag försökte lura mig själv och bara låtsas att gå ut och känna efter, när jag i verkligheten hade bestämt mig för inte ta min runda, till och med då så tog nästan alltid kroppen över ändå och såg till att få sin efterlängtade rörelse-endorfin-kick, så att säga. I 99 fall av 100.

**
Så det blidde som så att jag tog min runda och bilfixet fick stryka på foten. Förutom att jag efter min prolle faktiskt tog upp däcken från källarförrådet och lastade in dem i bilen, vilket är en rejäl ansträngning, ba dä.

På prollen hände det sig att jag stötte på Pyrenéern. Hans släntrande gångstil känner jag igen på långt håll. Sen passerade jag förbi husvagnarna och där såg det ut som om dom höll på att packa ihop för att flytta, vilket skam till sägandes kändes lättande.

Så det var med lätt kropp jag fortsatte upp till kullens topp. Och jag stannade inte där, utan fortsatte upp i masten. Inte ända upp, för det blåste lite o-o-otäckt, men en rejäl bit upp.
 

På bilden ser man sjalen som jag knöt fast däruppe. 
See hur den fladdrar i den starka vinden...
Jag funderade lite på om Sabotören ska reta sig på detta också, och kanske klättra upp och ta ner min sjal, haha.

***
På hemvägen såg jag en efterlysning på en saknad katt med häftig rödaktig toning i pälsen.

****
Och som sagt, när jag kom hem gick jag direkt ner i källaren och hämtade sommarhjulen och lastade dom i bilen. Samtidigt tog jag upp de sista målningarna för att digitalisera dom.

Här är en av dom, dagens konstverk, bottenskrapet, haha.

Titel: "Gravity"

Som en fortsättning på gravitations-temat som rullar idag, om det inte framgick.

*****
När jag lastat däcken in i hissen tog jag en bild på däcken i hissen, men hissen var så snabb så det blev bara en suddig, fartig bild på mig själv. Ett riktigt spöke som kämpar för att bli synlig(t), men liksom inte lyckas fullt ut.

   The grrrravity of the situation, liksom dessutom.

Och det var äfven så att veckans avsnitt av vetenskapens värd handlade om gravitationsvågor. Det ska jag titta på sen. För att få food for thoughts, kanske. Inte för att mina thoughts behöver mer food, haha, det bevisar den här bloggen om just ingenting. Jag bara svamlar, egotrippat och självupptaget, som en den introverta jävel jag är. Men jag vill ha en kontur i alla fall. Innan jag faller omkull för den allra sista gången. När sista tåget har lämnat perrongen.

Aja. Rant over.

Salig på min fason

2016 04 19 Salig på min fason

Tisdag. This day. ’tis day now. Allaredan. Är alla redo, dårå?

Igår var det gluten-party hos mig. Förutom mig själv så var ju jag där och så undertecknad, plus min projektion, så vi var ju 4 st. Ett glatt och trevligt gäng, som vet hut. Det var ju inte länge sen jag bakade, försöker hålla mig till max ett bak per månad, men det grämde mig att det misslyckades sist, så jag ville försöka igen. Och nu lyckades det (bättre). Dock är det svårt att hålla diet när man har nybakt bröd som doftar så inbjudande, så jag (och dom tre andra också) åt lite för mycket, så idag bubblar det lite jobbigt i magen. Men i morron börjar fastan, så då rättar ju magen in sig i ledet igen. Magen hit och magen dit, en kan ju får för sig att en är tjock. Och det stämmer. Relativt sett. Men det finns...

**

Idag var det en gubbfan som hade fräckheten att kritisera min stavning.

När jag stavade förbi honom frågade han: (lite nedlåtande)

”Går det bra med pinnarna?”

”Jotack, det funkar bra.” svarade jag, (lite besvärat, lite irriterad över att jag var tvungen att sakta in)

”Men du har ingen vidare teknik”, fortsatte han.

”Tja,” sa jag, ”Dom flesta tar ju ett steg för varje stavtag, men jag tar två steg för varje stavtag, det känns bäst för mig.”

”Ja, men det är inte rätt.”
”För mig är det rätt.”

”Jaha, var och en blir väl salig på sin fason.” avslutade han surt.
Hans fräckhet och besserwisserism retade mig sen resten av promenaden.

Men samtidigt roade det mig att det retade mig. Och uttrycket ”salig på sin fason”, det hör man inte varje dag just precis.

***

Was sonst dan?
Ich åt en halv Oetkers Diavola till lunch. Den va go. Och jag ha-ha-har halva kvar. Woo-hoo, säger halvan, I haven’t been eaten yet.

Hade sen tänkt att byta till sommardäck, en vill ju inte vara o l a g l i g, men jag draaaar på’t. Det brukar orsaka ryggvärk, och just nu är ryggen hyfsad. Imorron kanske.

Jag har fortfarande ett par tavlor i förrådet, men dom är  s t o r a  och dessutom inklämda bakom sommardäcken, så digitaliseringen av dom får välan vänta.
****
Dagens konstverk får bli den här bilden som är en "fotorekonstruktion" av en oljemålning som min (första) psykolog köpte av mig redan 1972. Den tavlan hittade jag ingen bild på. Men denna hära rekonstruktionen  visar ungefär hur den såg ut. Jag önskar att jag hade den tavlan kvar. Så att jag kunde ge den till den lille pojken på bilden.
 

*****

Dagens andra konstverk är ett par vackra sockor stickade av min mor på 80-talet. Nu är dom trasiga och kan ej användas längre, tyvärr. Men dom får ett andra (och längre) liv som konstverk, åtminstone så länge jag lever, eller har hälsan.Whichever comes first.

******

Sen tittade jag på dagtid-film på teve. Från 1951 - låångt innan jag blev född. Jag gillar att titta på gamla svenska filmer, enbart för att se dom gamla miljöerna, exteriörer och interiörer.

Den här filmen var en bagatell med Sickan Carlson, och han Holmsten, men miljöerna var ju läckra.

******

Igår blev jag då färdig med lackeringen av ramarna till min väns tavlor. Här är bilder på hur det såg ut inne på min badrumsverkstad. Behändigt att kunna sitta på toaletten och arbeta. Saknar min ateljé.

Bis morgen, meine besserwissers!

Na und?

*

Eh, ganska pigg. Men det gick över, prisa gud. Men först efter att jag gått över daggstänkta berg. Jopphejdi. ”Jag längtar tillbaka till fornstora dar, då en tös var en tös och en karl var en karl. Jag skulle betala en 300 spänn, om jag bara fick den tiden igen.”  (Tore Skogman). Typ när pappa Ben och mamma Knota vandrade på jorden.

Alla är döda nu. Eller kanske lever som vanligt alldeles bakom händelsehorisonten, lyckligt ovetande. Eller som man också kan uttrycka det: dom har fastnat vid gallret vid tid/rums-dammens utlopp. Flödet.

**

När jag kom hem efter prollen, redo att ta itu med dagens självpåtagna uppgifter, så drack jag kaffe och sen pang... kollapsade jag av en riktig körare till ångestattack. Det här går åt helvete, tänkte jag. Jag klarar mig inte. Men efter nån timme, nåra tårar o en dos betablockare, så fick jag luft igen och jag tänkte att jag måste ju handla i alla fall. Det var ju 10 dar sen sista shoppingen. Na, und?

***

Jag hade ju planerat att traska till affären, men det var det ju bara att glömma en dag som denna. Jag tog bilen, Svarta Faran, version 3. Och jag överlevde ju. (Allting, pappa, allting.)

En rolig sak hände på en affär, jag såg det här i hyllan och som norrbottning i förskingringen blev jag ju lite som sugen.

Men kolla priset: 109 kr/kg! Dvs 50-60 spänn för två ynka, ynkliga små paltar! Visserligen ”handrullade” haha. För lite potatis, lite mjöl och cirka 35 gram fläsk. Och som om det inte vore nog, så var det bara vetemjöl i palten, ingen kornmjöl som det ju ska vara, för att få den riktiga tyngden i palten.  Nä, med vetemjöl blir det ju bara kroppkakor liksom. Knapsu-palt, puh!

****

Sen när jag kom hem kollade jag nyheterna på nätet och fick veta att Kaplan ”avgått”. 

Jösses, det gick fort! sa jag till mig själv. Men han hade tagit fan i båten en gång för mycket, nu gick det inte att ro iland, hur mycket han än vände kaplan efter vinden. Se där en omisskännlig fingervisning om hur det kan gå när ett visst partis medlemmar säger sig stå utanför blockpolitiken och höger-vänster skalan. Då känns det tydligen naturligt att ”ha ett brett kontaktnät” som han uttryckte det. Konstigt bara att det kontaktnätet bara breder ut sig högerut. 

*****

Dagens konst, för nån konst måste det ju bli idag också, kommer inte från mina händer utan från min bäste väns händer.

En rejäl och personlig tekopp, tillverkad direkt för mig på 70-talet och ömt bevarad av mig sen dess. Ända tills…….. jag dör. Av regulaire doleur, ma chere seur. Toujours quelque chose...

******

Dagens boktips:

Quinnan och dr Dreuf, av Mare Kandre..  En stark sak.

 

Dagens centerpartist:

Annie Lööf i Indien.

Såna citat är svåra att hitta på:

”Jag är gärna en äkta kvinna. Jag fäller gärna en tår när det behövs.”

Vilken ledtrådslös broiler. Besök i slummen...

*******

På jakt efter mänsklighet inne i själen på Annie Lööf.

Arrangerade molekyler

2016 04 17  - (<

 Jag vet inte. Hade en tröttsam natt. Ingen ordning alls. Strukturella tvångströjor,  bältsängsänglar.
Sen kom verkligheten ikapp mig, som det så skämtsamt brukar heta. Hen är snabb, hen, verkligheten, ibland. Ibland går det att lyckas med att sväva lite fritt så där. Men det varar aldrig länge.

”Jag blir nog aldrig någon stjärna, jag. Nej, i botten är jag förtöjd” (Thore Skogman).
Trots en krånglande rygg linkade jag iväg på en ovanligt sen motionsrunda. När jag hade hunnit halvvägs började det regna, men det var ett lugnt och småljummet regn. Det var dis och dimma 40 meter över havet. Det passade mig.
Sen, när jag kommit hem och torkat upp och kollat på nyheterna, så retade jag upp mig på miljöpartiet och Mehmet Kaplan. Karriär-pragmatiker är det partiet fullt av. Pseudoliberaler liksom. En sorglig röra existenser.
Till middag åt jag sen en sorglig röra till fryst kebabtallrik. Den köper jag aldrig mer.

På eftermiddan slipade och grundlackade jag mina två ramar. Det är sällsamt när man ser ett resultat av flera timmars arbetande och funderande. Det hela ser ut som om det alltid funnits, så självklart tar det upp sin plats i ett universum fullt av molekyler som ibland är arrangerade på ett visst sätt en kort stund. Ingen ny materia har tillkommit (inte ens efter les Big Bang) Allt som finns har alltid funnits och kommer alltid att finnas, i någon form. Som en formfranska. Vilken sorglig röra. Egentligen.

Dagens konst är ett blygsamt litet snideri som föreställer guden Frej.Den gjorde jag på 60-talet.

Och precis innan det var dags för kvällsmålet, blev jag klar med denna animation. Jag vet inte varför jag blev så ½-besatt av det där med

”I live inside your head”. Men det finns ju ingen här som stoppar mig. Inte ens min gamle nemesis Verkligheten. The grimmest reaper.

Jag gjorde en testskanning av min hämningslösa gamla tung-dikt:

Det är bara två personer som sett den överhuvudtaget. Nu kanske det blir en till. Den som läser den här bloggen. Hej på dig, du.

Så här kan det se ut:

Kanske går det att öka storleken lite till så att det blir lite läsbarare, men va fan.

Skrivet på en skrivmaskin som hette Facit Privat. Den hängde med länge, men sen flyttade jag och liksom så överväldigad av ansträngningen och av att kämpa ensam, att jag höll på att bokstavligen dööööö, och då blev det så att jag slängde skrivmaskinen. Det ångrade jag ju sen.
Nä, man ska inte göra saker man får ångra. Gör man det får man ångra sig. Det är fåfängt. 

Dagens Bob Dylan:

”Trying to get to heaven (before they close the door)” från albumet Time out of mind, 1997. En underbart mässande tunggungande låt.

Dagens urklipp:

öh, jo

Love, Lynx  (Vulgaris)

 

Les amours imaginaires

Lördag, lugn dag det blev. Sydliga vindar svepte upp – med ingenting. Jag körde ner trynet i upptrampad dynga och bökade upp – nånting.  Inte direkt pärlor kanske, men något som passar oss kol-enheter, my dear old bipedal buddies. Något en int kan trä upp på snören.. Ett särintresse för Särimners of this world,
kan man inbilla sig.

Apropå gårdagens Baader-Meinhof-spöken, idag kom det nyheter om ett annat inbilskt spöke från 70-talet; Lars-Inge Svartenbrandt. Han omkom i en lägenhetsbrand. Svartenbrandt brann inne. Så kanske det måste gå för eldsjälar. Han tillbringade 40 av sina 70 år i fängelse. En trogen kund där. Har man en gång vaknat är det lögn att somna om.

Tiden går igen. Bort från oss – mot händelsehorisonten. Härifrån – till evigheten. Evigheten eller kärleken, som kanske inte är så långt bort som vi inbillar oss. Kanske samlas alla händelser (och all tid) i en hög, på samma plats. Som skräpet samlas vid gallret vid dammens utlopp. Tiden är en illusorisk dimension. Det finns flöden, mörka och ljusa, det finns dammar som hejdar flödet, det finns galler som hejdar saker som flyter med flödet. Eller också lever vi i ett slags vattenlås för denna verklighet.
Något som fastnat i gallret/vattenlåset är denna gamla simpla målning:
 

"Stjärnsträck". 
Andra saker som kan misstas för bevis på att tiden…> går.

QDB4

Just sifting through the old mud.

Vacker titel på en film:

Och dagens animation..

Vid mina sinnens fulla bruk tecknar,

Lynx.