Hjärtnupet, gubevars

2016 10 29  Hjärtnupet, gubevars

  

I förrgår dök det upp en dikt i en tidning som jag råkade öppna oförhappandes. Återblick av Eva Hallor. Henne ”kände” jag en gång i tiden. Det nöp till i hjärtat. En vacker dikt. Typisk henne. Aj. Skulle ha behandlat dig bättre (om jag hade varit mer ”mogen”).
Det skulle ha varit roligt att kunna skriva ”just som jag trodde att jag hade klarat mig undan” , typ.  Men jag klarade mig nog. Tror jag. Fast inte utan välsignade blessyrer.
**
Promenaden var seg idag. Trots va-va-vackert väder. Jag kände mig illavarslande kraftlös. För att inte säga menlös.

I reservatet var det märklig fläckvis frost på morron.

 

            
Prövade att göra en gifanimation av stenraden. Bilderna blev lite för komprimerade i upplösningen, men jag ids int göra om’et. Vi säger att det var meningen att det skulle se ut precis så, av konstnääääärliga skäl.
Det ger i alla fall en känsla av mitt meningslösa projekt. Typisk jag. 

***

Hemma igen lagade jag backspegel, lite provisoriskt så länge tänkte jag, men det blir troligen inte läge att byta ut den.

 
   
Jag lyssnade på Jussi Björling i Helga Natt.
”Hoppets stråle går nu genom världen
Och skimrar över land och hav”
Vackra rader, tårframkallande vackert sjunget av en gudomlig röst.
En skulle ju önska att den där strålen av hopp skulle skimra på mig.
Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur, strålande, det hade väl inte många trott. Han blev visst lite mållös, gubbstrutten. Visste inte riktigt hur det skulle påverka hans image. Han är ingen direkt ”husgud” hos mig, men väl en kär favorit som jag lyssnat mycket på genom åren. Och märkligt nog gör han fortfarande intressant musik, om än lite enformig. Men vem är inte lite enformig i ”vår” ålder.
Igår hade jag den första gallattacken på flera månader, ännu ett exempel på en mördare som tog en genväg och hoppade ut framför mig..

Hälsningar från ett predikament

2016 10 28

  Äntligen fredag. Eller är det: Ånej, redan fredag igen ?
Det är nog dikotomiskt, det dära. Varken både och liksom. Suspended animation galore.
*

 

  Här befinner jag mig på randen till avgrunden och tittar ner. Fast jag vet inte, kanske är det avgrunden som tittar upp på mig där jag står i mina Lundhags-byxor och North Face Terra Mid GTX skor. Dojorna håller fortfarande ihop efter mer än 200 mil, inte illa för ett par 600 kronors.). Lundbladsbyxorna har hål i grenen nu, efter 3 år, inte heller illa. Dom är slitstarkare än jag.

**
 

  En av veckans händelser, eller icke-händelser - ibland är det svårt att avgöra vilket, är den här bilens misstänkta parkering högst upp på en av kullarna i reservatet. Jag gick närmare och märkte att bilen stod med motorn igång. Oroväckande. Ingen person i närheten. Jag gick runt bilen för att se om det möjligen fanns en slang från avgasröret in i bilen, men det fanns det inte. Ytterst försiktig och flyktberedd gick jag fram och kikade in i bilen. Det låg en person där, han rörde på sig och jag gick vidare. Borde väl ha knackat på och kollat om han behövde hjälp, men det vågade jag inte. När jag en halvtimme senare passerade platsen var bilen i alla fall borta och jag upplevde en viss lättnad.
  För några år sen var jag i samma situation och när jag då knackade på rutan så kom det en vildögd man uthoppande, skrikande, viftande med en kniv. Och jag sprang och sprang och sprang. Och en vet ju. Från alla skräckfilmer, att galna mördare alltid lyckas hitta en genväg och plötsligt stå alldeles framför den flyende, just som en tror en är säker.

Ja, så här i halloween-tider med Trumps och onda clowner och sånt dånt dära som plågar mänskligheten dessa dagar.
Eh, otack är världens lön. Unthanks is the world’s salary.
***
Men igår fick jag bevittna en bromance:
  

Kroppsspråket männen emellan var omisskännligt gulligt. Jag har märkt att när jag står och talar med någon är jag oftast halvt bortvänd. Kan inte hjälpa det. När jag märker att jag står bortvänd från den som talar så försöker jag justera min kroppshållning, men det tar inte lång stund innan kroppen har vridit sig och vill bort därifrån.
****
Imorse, imorse dårå; upptäckte jag att någon.
Inte för att jag.
Det är jag. Som är mördaren. Det var därför jag hänvisade till Leila K:s Murderer häromsistens. Den här bloggen är faktiskt full av sådana hemligheter och koder och antydningar och illa dolda sanningar mellan rader av banaliteter och icke-händelser och rent ljug.
 Aja. (God save the queen)
Hål i mörkret.
Annars är jag mest förtvivlad. Hopplöst förlorad. Föraktad och hatad. På flykt. Ett permanent predikament. Vart jag än vänder mig väntar ett monster. När jag startar min bil kommer monstret ur avgasröret. Och mumlar delvist obegripliga saker som:
  " Nej till den moderna fotbollen."

  "Adjektivism, fy för den lede."
En bil på tomgång i duggregn. Stilla och hotande.
Jag staplar stenar och staplar ord. Bara för att se dem nersparkade och kringkastade nästa dag.

Otäck är världens lön. Mödan är ingenting värd.

Men än senare: Det visar sig att bloggen har lika många (få) besökare, oavsett om jag skriver eller inte. Oavsett vad jag producerar, eller kanske inte producerar så mycket som (k)analiserar.
Ständig tillväxt? Skulle inte tro det. I andra sammanhang betyder det tumör, varför skulle mänsklighetens tillväxt vara nåt annat?

 

Blod i byxan, boys

   Eh, äntligen lördag. My grandeur is diluted : ok.
Tog trots allt en sväng i reservatet. Det var mulet och lite mörkt. Det blir ju lite dunklare för varje dag, både externt och internt. En får försöka ta vara på dagarna. Ta tag i timmarna liksom.
   För om det här nu visar sig vara min sista sommar är det ju lite sorgligt att jag inte varit riktigt frisk sen i våras. Jag hade ju den där långvariga lågintensiva halsflussen och på den kom en häftig kräksjuka. När jag tillfrisknade från kräksjukan verkade först halsflussen försvinna åsse. Men nu flussjäveln kommit tillbaka. Lite halvjobbigt, men det är väl bara att finna sig i den irriterade halsen och sväljsvårigheterna.  Tydligen är det inget att göra nåt åt. Och så länge som jag kan svälja maten är det synd att klaga. Det är en värdslig sak.
(Sorgligt, men inte lika sorgligt som resten av mitt liv. Men passande, nånstans.)

 

***

   Men veckans fasta avklarades med glans, typ back in business. Magen hälsar och tackar. Jag är min egen frère capable.

   Igår hade jag som en jobbig dag dårå. Det var dags för veckohandling och rustningen jag måste krångla på mig blir aldrig lättare. Men skyddet funkade ju, jag kom hem utan en skråma. (Behövde inte ens gå på skrå)

   Sen när jag kom hem lagade jag mat och delade upp i enkla frys-portioner.  Hushållning (med resurserna)

Typ så här:

 

   Isterbandsfärs och potatismos med smör och fetmjölk. Inte särskilt gott, men det duger som bukfylla. Proteiner o fett. Hujeda mig.
****
   Nu förtiden har jag fastnat i patiensträsket lite grann. 
Men vad gör man? Man kan ju inte bara läsa Lars Norén hela dagarna.

           Patiensläggning är en metafor för livet.  

Du har inga fler möjliga drag. Vad vill du göra nu?

***************************

Kan en fråga sig...............

**///~

Acceleration Fallback.

2016 10 20

Att leva med förhoppningar kvar är alltid bättre än att leva med infriade förhoppningar. Ty de första alltid större än de andra.

Den här bloggen är inte hä-hä och hepp-hepp. Och varken Tödde eller Mödde. Mest Mödde kanske.
**

Jag kämpar lite med den dagliga motionen. Det tar emot att gå ut. Ibland blir jag panisk och tänker att jag aldrig mer kommer att kunna gå utanför dörren. Men idag gick det att gå. För att kompensera för en missad dag tog jag en 2 timmars runda i ett gråmulet re-re-reservat.
Tränade fot- och andra leder genom att gå på skrå. Det slog mig att det kunde vara en metafor för något. Kanske inte något bra. En snedseglare.
*** 
  

Här går vägen norrut. Här kommer jag inte att åka igen.

****

Träden släpper löven i vattnet. Lugnt. Här dränkte sig en olycklig kvinna för 5 år sen. Det syns inte.

*****

 

Avast varnar i onödan. Acceleration Fallback. (Ja e som en acceleration fallback hela ja)
****** 

  
En alternativ perception.

Välkommen till personkrets 3

Pop quiz:

”Vi går på våra minnen, som på glödande kol.

Närsomhelst kan vi börja brinna.”

(NTS: hvem skrefv dheta?)

Svar: Kjell Höglund, Magdalenas Hemlighet, Tidens Tecken 1984. Så vackert att det gör ont i själen.

Just nu är det många som ringer. Du behåller din plats i kön.


Här ett dagboksklipp från 1969  (!>!)

(Försökte lägga in det under rätt datum, men Blogger accepterar inte inlägg från före 1970 haha, så gammal e ja, haha.
 

Här huset som gud glömde. Ingen vill bo där, trots ett vackert läge vid en litet träsk.
 **
Variationer på ett tema:

Det är en viss fördel att ha fristående säng. Då kan man alltid skylla på att man klivit upp på fel sida.
***
"There is a crack in everything,
That's how the light comes in."
 Leonard Cohen, Anthem, 1992. (Knivhuggs-vackert)

****

"De e alltid nån debatt i gång och jag kan inte se dom

Jag blir full av mörka tankar flera dar.

Jag önskar att jag deltog lite mer i det sociala

Men jag behöver ha det mesta av mig kvar."

Winnerbäck, En vän i solen., 2016.
Kanske inte så vackert att det gör ont, men nog nyper det i hjärtat.

****
Rivning av ett vackert skolhus. Gud glömde inte huset, men här dög jag inte och nog dog jag lite i huvudet. Raseringen av min själ påbörjades.
  

Käre utspädde vän

2016 10 16 

Att göra eller inte göra, det är plågan.

Hjälper det att rulla på kuttingen en gång till?
Jag vet inte vad som hände. Jag skriver fortfarande, men det tar såå emot att lägga ut det på bloggen. Me style got a wee bit cramped, as it were.

Positiva saker händer visserligen, men det uppväger inte det som ligger i andra vågskålen. Ödets nyckfulla finger är tungt.
”Och vi går på våra minnen, som på en bädd av glödande kol.

Närsomhelst kan vi börja brinna.”

(NTS: hvem skrefv dheta?)(Orka googla)

Orcha:Killer whale.

Som vi intellektuella brukar säga:

Ångest, ångest är min Arve Opsahl.

Flickorna i Lissabon har inget mer än vad flickorna i Oslo har.

Nej, jag vet det. Men det de har, det har de här i Lissabon...

Dagens låt: Murderer, Leila K.  (1996)
 

https://www.youtube.com/watch?v=jDeR6KuIQ3o

              Dagens albums: 

Instaffinggram oder was...

I brist på annars.
Men txt is king.

I swore to boogie ’til the cows come home.

Now I hear they're here...

What to do?

Bunkrat...

            Vådan av slarv med nagelvård-en.

**///~

Första frosten igår. Har du socker på din gröt?

Joråsatte..