Sedan jag fördes hit har jag varit övertygad om att jag är död, men att man i mitt särskilda fall har låtit mig stanna kvar i simuleringen. Jag är som en växt där allt har vissnat bort, förutom en ensam grön stickling som ännu lever, och denna stickling är min kropp och mitt medvetande, och mitt medvetande är som en hand, något som rör istället för att tänka. (Olga Ravn, 2018, De anställda]
Text 2: Förvisso är mitt öknamn. Torrheten finns vid stranden, närmare gud - till dig.
Text 3: Who dat cat? Is it I. Who dat guy? Is it I. Who dat accordian? Is it me cordial brother Jan. Am I all this and more or less? Is it I. Is it I. Is it really I.
Aj, aj jippie. Jag skriver några rader och ser vad som händer i min egen värld, här, där jag bor, ännu både vaken o talbar, som det heter. Med min alldeles egna, men inte alltid så adekvata vokabulär. Kanske är det mera vokabulimi. Typ jag sjunger "Aj, aj, jippie". (Och nej; det hände inte så mycket. Vörtbrödet blev torrt o trist, skinkan blev snyggt griljerat för en gångs skull men smaklös o allmänt trist. Jag kunde ha räddat upp det med skogsglögg, men den tog slut redan på torsdan den 20 dec. Julmusten var rent äcklig. Försökte med doritos på kvällen men det var också äckligt o chipotledippen alldeles för stark, jag fick slänga skiten i kompostpåsen. Men felet ligger nog som vanligt hos mig o mina pissdåliga smaklökar..)
I morron ska jag äta en fryst pizza, men jag har inga förhoppningar alls. Bara ont i ryggen. Bra att jag har nånting. Eller bra att jag har nånting. Jag vet inte vilket som är bäst. Det förra eller det senare.
Jag gjorde en enkel liten film, inte om kärlek, utan om att kolla stereoeffekten.
Jag har lite problem med den nya dyra receivern jag köpte på black friday.
Kanske var det ett black buy.
Filmen om kärlek kommer senare. Ock ja,(g) har man inte problem, så köper man sig det. Kosta.Vad.Det.Kosta.Vill.
En liten film om kärlek. Ock trygghet. i ett evighetsögonblick.
Men allting är just nu mycket osäkert o mycket skrämmande. Tillståndet i världen speglar mina inre, eh, "motsättningar". Ock alla mina sjukdomstillstånd har också sina värdsliga motsvarigheter. Ja, hela världen ryms ju inne i min varelse. Bevare mig, vilken ondska. Ock bevare mig väl; är det här ondskans röst som talar genom mig. Typ "Det här är vänster sida!" Ock är det jag som sprider ondskan oavsiktligt eller dolt. Eller är bloggen en maskin som dödar fascister. Men jag har den omvärld jag förtjänar, kan jag ibland... känna. Men hur i all världen kan en sådan omvärld rymmas i en människas in-värld. Gör jag allt jag kan. Svar nej. Hur skulle jag kunna det. Om jag inte kan kontrollera min invärld, hur skulle jag då kunna kontrollera min omvärld.. Vore jag religiös på ett annat, enklare sätt, så skulle jag kunna säga att det är djävulen själv som härjar runt i världen o nöja mig med det. Det är inte mitt fel. Ock om det är det, så är det i alla fall sällsynt. Jag skulle kunna göra en "simpel stereo-test-video" som handlar om min själ. Slår det mig. Du fattar: "Det här är vänster sida..!" (words to live and die by).. Å du, det är väl ändå bättre att vara pigg o nykter än slö o full, schlägt es mich.
(Other words to live and die by)
För att inte glömma det gamla social fobiska: Schau mich bitte nicht so an.
[This machine...Woodie Guthrie]
Addendum 1:
Någon påpekade fullt korrekt att det inte heter 'pigg o nykter' utan 'pigg och nyter'. Nyter betyder förnöjd o glad. Man lär så länge man har elever. Nyter är ett bra ord. Både glad o nöjd, samtidigt. Vilken sällsyn fröjd det måste vara, kompis. Detta har ord har jag nu införlivat i min vokabulära verktygslåda. Dock i facket med etiketten "pretentiösitetsvarning."
Allting e sig likt på högkvartet. Stökigt, men inte misärt.
Allting e sig likt, Birdie Technologies.Courtesies.Dept.Inc.
Allting e sig likt; Be-be-besudlingar på O-dagen. Typ syndens lön skördad i förväg. Nu återstår bara (åter)spår. Och när man korsar sina egna spår är man vilse. Oftast. Ibland bara allmänt ivägen, för sig själv. Ahimsa, Johnny, ahimsa.
Allting e sig likt. Dagens bilister vet inte hur man tänder bilens bakljus. Enkla tips. Kan ingen ge mig enkla tips om livet istället. Jag vet redan hur man tänder ljusen på bilen. Både fram o bak. Samtidigt.
"Live music is better"-bumpersticker should be issued!
Ok, så jag har en titel på inlägget. Nu återstår bara utfyllnaden, no pun intended. Och hur! Hur ska jag beskriva det otroligt oväntade som hände den 4 december. Det visade sig att jag inte var fullt så död o kall som jag har trott och som jag i ärlighetens namn faktiskt hade förlikat mig med. Typ: sad zombie. Typ: "Ho aj aj aj aj muff." istället för "aj aj dippie". - Och och och hur i all världen kunde jag undermedvetet förutsäga det när jag skrev Survival of the fitta: Del 1? - Dat fo me to kno and u to find out..
Note to self: Gå igenom alla inlägg från början o leta efter tecken på att detta skulle hända. Ibland skickar det undermedvetna ut signaler som man ignorerar eller missar.
(Förslag till musik: Sjung din hela längtan ut - Jussi Björling. )
(Förslag till bild: Apanage, återställ våtmark) (Förslag till video: Knall och fall)
Notering: Det hela är jättemärkligt. En dörr har öppnats, om än till krypgrunden.
Upprop: Kom tillbaka, din bandit, allt är förlåtet. Din svans ska aldrig bindas fast igen. Säger trollmor. Ho aj aj aj aj buff...
Notering 2: Det kan ha varit en engångsföreteelse. Jag vet inte. Dagarna ha gått vidare, precis som jag själv. Jag erinrar mig Ulf Lundell, 1980 citat: "Under askan, glimmar glöden I all vilsenhet finns vägar bort från döden I alla nederlag finns hopp för bittra öden.."
Och jag har försökt gå tillbaka i mina egna spår och hitta nånting, men spåren säger mig ingenting, bara att nånting hände. Dans-steg mitt i vardags-lunken. Aj aj jippie, sayeth the keyboard-cowgirl and writes and moves on. As one does.
Notering 3: Händelsen (i sig, inte som den ter sig) bleknar i gårdagens obarmhärtiga ljus.
Är det den vilde jägarn, Som sätter af i sträck? Ur stugan tittar bonden Med undran och med skräck. (Nä; det var bara en vanlig snöstorm. Här i status-symbol-land; Hey hey we're the monkees. Just monkeying around)
Här bär ingen älgskinnskyller numera. Förutom jag, under min påhittade.... rustning. Men det är ändå nånting som skaver. Så ända in i helvete, bröder o systrar. Så skyll ej på mej. Culpa tutti. Culpa tutti.
Aren't we all just: Trying to get to heaven before they close the door. That would be some knock-knock-joke if there ever was one. Who's there. Not mine.
En vemodig utflykt med mig, the last of the late brakers.
Är den här bloggen mitt SMS; Save My Soul. Ja, Nej, Avstå... Och på förekommen anledning; Det här med det militära; är det egentligen så lyckat. Pang och bom och dunder; det skapar ju bara otrivsel. Själv ramlade jag för två veckor sedan. Det blev en revbenssmäll. Det var ju onödigt. Skapade ju bara otrivsel. Jag utövade lite pensionärs-parkour. Visserligen hade jag mina stavar, men vem trodde jag att jag var; Duplantis?.
Besten får aldrig nog, dess huliganer har hullingar. (Juling-hullingar) Du vet; när ondskans axelmakter formar en ohelig allians med dumskallarnas sammansvärjning. I ditt eget land, var du än bor. Då är vi alla illa ute. Från höger till vänster. Från ateister till ...djävulsdyrkare. Förr i världen, på kalles-kaviar-tiden, då visste folk att om man inleder förhandling med djävulen så sätter man i sin egen själ i pant. Nu för tiden står folk i kö utanför den ondes flashiga butiker. Oder so was.
Visserligen kom november o den kom hårt (i sina egna byxor) åh nej; byxor igen! vad är det för fel på mig, undrar o-vän av o-ordning. (två o tar ut varann,) nota byxbene. men ändå. Lider jag av skriftlig koprolali. är jag inget annat än en kopro-lallare. vabene, signorina. må så vara, min trogna kompis, min vapendragare, mitt alterego, samt Etwas-Anders, min "alternative" älskare. 2 nollor tar ut varandra, o vi med dom. som jag o min ... bror. ser det mörkt ut på min avbytarbänk. lämnar jag efter mig en symbolisk mantel o kan nån kan nån kan nån axla den. Eller brösta den. Hur ser den ut. Är den mycket tung, eller lätt som rök från en nyss rökt cigarett. Aj aj jippie. Realisation; ingenting av det som finns att läsa här är sant, i en verklig mening. Det här är typ ett onlinespel, ett FPP, basic, First Person Poetry. Med fri navigering och en dos självupptagenhet included. The Basic Edition. Vilda o fria utsläpp ur min privata... fatabur. Pun indented. If it's hurting it's working, brukar Etwas-Anders säga. Eller brukade säga. Jag tror han är död nu... typ: Aj aj jippie. Jay.
[infoga byxbild] Det HÄR är ett PAR byxor. Två byxben.
Och varför är onsdagar puckeldagar. (Över puckeln - halva veckan gått) Eh, jag får idéer o skriver ner dem. Efteråt minns jag inte vad jag menade. Det är som om mitt gamla jag försöker kommunicera med en komplett idiot, dvs jag själv, typ dagen efter.. Jag modifierar texten efter mina missbildningar, precis som jag gör med mina, eh, tröjor. Hälsningar från någon annan. Etwas Anders. Ingen vill veta var jag köpt mina symboliska tröjor. Ingen kommer att prata vid min grav. Jag missade den bussen, Såg den inte komma. Såg den inte gå. Oh, var god vandra vidare...
Am I stuck in a proverbial rut. Or a postverbial one. A postmodern one. Åh, suck; Jag glömmer fort. Det är som att försöka komma ihåg en dröm, en dröm som verkar såå glasklar precis när man vaknar, men som försvinner så snbt när man försöker gripa tag i den. En finner sig famla i luften. Allt blir bara svammel. Svammel o fammel. Can you be more specific. Can I be more sharp. No and yes. Jag famnar enbart luften. Ney, blott lukten av luften. Och kanske ett par gamla bortgångna byxor. Väl ingångna en andra gång av Elis Monteverde Byrå. Att glömma fort kan väl vara en superkraft. Om än en konsonant sådan. Tag notis: Jag måste sluta skriva om byxor. Det är inte roligt längre. Varför måste jag överdriva o tröska gamla idéer om o om igen. Skriver jag om byxor en gång till riskerar jag böter från skrivpolisen. Aj, aj, jippie, det blir en självuppfyllande profetia. Sanna mina ord.
[infoga struntium] Eh, jag håller på med att bråka med detta inlägg. Om och om igen. Skriver skriver o sen är jag tvungen att radera när det blir alldeles fel eller obegripligt eller för personligt. Jag vet inte vart detta tar vägen.. Undra på att en blir en bister baby. Och jag har besvär med magen. Och kisseriet. Och en död tand. Jaa, och med ALLT egentligen. En försöker me att räkna in de som e bra o subtrahera eller åtminstone ignorera de som inte e bra. Det går sådär. Jag kommer ingenstans här på min ö. Jag går o går längs den öde stranden o kommer ju alltid tillbaka till samma plats. Ibland redan innan jag lämnat den. Så att jag kan se min egen böjda rygg framför mig. En evigt tröstlöst traskande figur. Vad göras skall är redan gjort, så att säga. En idé jag fick var att vända mig om o se mitt efterkommande jag i ansiktet. För att konfrontera den dumskallen. Men innan jag hinner säga något så kraschar vi in i varandra o kanske svimmar vi både lite i smällen, för sen minns jag inget mer. Är jag trött på denna dans. Är jag min egen Gal-Garadnai.
(The Incursioner, The Aggravator).
På Lars Winnerbäcks nya skiva Neutronstjärnan, som jag nyss köpt, sjunger han att på baren finns alla sorters öl men bara en sorts man. En rolig poäng, det. (Men för all del; jag kan ha (hört) fel..) Allt detta är en del av min... efterbörd. I.E.
och var skulle nöten vara om inte i ett nötskal. frågade jag mig oskrivet i det förra eller förr-förra inlägget. Är jag nöten i nötskalet. Frågar jag mig rakt ut. Och blir mig som vanligt svaret skyldig. Det vore logiskt om jag vore ett nötskal. Över en torr, stenhård gammal nöt. Kan jag knäcka mig själv med min egna tänder och visa upp mig själv, såsom jag blir i detta knäckande ögonblick.
Ola Magnell, Vällingklockan, 1977: När bängen var på stridshumör och Eddie åkte fast Och skölden var en skinnpaj och man var tie bast När det var häftig kärlek vid ett första ögonkast Och torsk att ta ett handbloss och skolka efter rast Då tänkte man i tysthet att det kommer nog en tid När man får ligga kvar i bingen utan stress och strid Och allt har sin finess och allt som sker har sin säsong Men vem kan säga: "Jag är fri från allt som hänt en gång." Det ger mig nåt att tänka på och en o annan sång.
Ursäkta mig, mitt namn är Håle. Hin Håle. Och jag skiter väl i byxorna. Det var inte dom jag ville knulla. Om jag aldrig nånsin ser dom byxorna igen, vore det ändå för tidigt. Ja, och. September kom och den kom med gåvor och hot. (Jag råkade skriva gåvor och hor, och det var det roligaste som hänt denna månad. Hittills) Och jag måste se upp med hur många "jag" jag skriver på en och samma sida. Det ser inte bra ut med (allt) för många. Detta lärde jag mig av Ironi för änglar, vilket inte var särskilt ironiskt. För övrigt mår jag riktigt jävla dåligt idag. Den dag som idag är. Dagarna är konstigt nog varken långa eller korta. Dom finns liksom inte. Ett mänskligt hjärta slår cirka 15 miljoner slag per år. Det sägs (jag har läst) att vi föds med ett visst antal hjärtslag genetiskt inbyggda i hjärtat. Give or take. När dom slagen är slut så dör vi. Detta i motsats till antal dagar. Dagarna kan vara mellan noll o 40 000. Allt kan hände o allt kan vände. Men med hjärtat kan det vara så att om vi tar det lugnt i livet, lever vi alltså längre. Och om vi försöker träna upp vårt kardiovaskulära system, så förbrukar vi i den processen samtidigt X antal hjärtslag, vilka i sin tur tas i från vårt vid födseln tilldelade antal. Så det är typ ett nollsummespel. Men å andra sidan är dagar alltså en social konstruktion och finns inte i verkligheten. Är det en tröst eller en förbannelse. Eller en dikt som är en förbannad lögn. En dag kanske kan ses som en vågrörelse, som kanske går att surfa på. Ibland. Zen. Men varje våg ebbar ut till slut. Eller krossas mot klipporna. Jag drömde i natt att chefen skrev (på baksidan av ett inbetalningskort) "Glöm att du ska bli drive-chef, du ska bli drive-student." Och det sorgliga är att jag förstår vad det betyder. Att jag skulle få jobba kvar, men utan lön. Eh, addendum: Att vi maximalt kan räkna med fyrtio tusen dagar, känns futtigt, ju. Deprimerande. Vivez l’instant présent, mon pote. Som en fransk person skulle ha sagt om hen fått tillfället. C'est tout ce que vous avez maintenant.
Hej, mitt skållsår på låret såg ut så här ett tag. Svartheten indikerar nekros, vilket är livsfarligt. Vävnadsdöd, som kan SPRIDA sig. Ångest. Have I been necromanced!? think; not. det mörka var nog bara koagulerat blod. Hoppas jag. (Ånej, när jag skrev det där om necromance-ing fick jag en yrselattack, just som jag trodde att den mardrömmen var över.. Jag tar en paus o försöker trycka ner ångesten med ett par piller).. Men häromdagen dårå, (försök att distrahera mig): I lost a pair of pants the other day. How can you lose a pair o pants, just like that? A pair of pants is a pretty big object, that. Pair of pants; if you read this; please come back. I'm not mad at you anymore. And why is it called "a pair", when it's only a question of one. single. piece. of clothing? Yes it has two legs, but they are not separate, they are attached to each other. A shirt has two sleeves, but you don't say "a pair of shirts".. A piece of shit, yes, can be. Like me and my shadow; a pair of.... something else.
"Sometimes living, only not to die" Lacy J Dalton.
Filmen leder direkt till denna bok:
I nedstigande led.
And the boogie blogger bought book:
Elis Monteverde Burrau: Ironi för änglar.
Jag slog upp en sida på måfå. Ordet "jag" fanns 30 gånger på den sidan. Boken är nästan 400 sidor lång. 400 x 30 är 12 000. Så det är i så fall en ganska självcentrerad litania. (så kallad lit-lit) Men jag vet inte; jag spekulerar ju bara på mitt fördomsfulla vanliga sätt. Kanske är han en necromancer, vilket vore mycket romantiskt om det inte vore för att han nog stal ett par byxor av mig. Men om så vore ville jag inte ha dem tillbaka. Om dom är stulna är dom förstörda för mig, för evig tid. Om dom har promenerat iväg av sig själva, är det en helt annan sak. Ifall dom (paret) ringer på dörren o vill komma tillbaka ska jag välkomna dom. Båda benen. Nota bene. Om byxorna sitter på nån, till exempel Elis Monteverde Burrau, då får det bli en förhandlingssak. Maybe we can settle, out of court.. OBS, det här är inte en recension. Kanske är det inte "inte en recension." Eller inte inte inte en recension. Då skulle två "inte" ta ut varann, men jag vet ju inte vilka två. Och om två av dem skulle vara ett par byxor så skulle det bli fyra ben. Som en hund. en långsam, upphunnen hund. Med en ironisk hulling fortfarande kvar i läppen. Klapprande mot ena huggtanden, när hunden försöker skratta åt sina egna skämt. Vilket gör ont. Eh, en kunde trott att ironin dog med killing-gänget, vilket hade varit höjden av ironi. Killed by the killing-gang, så att säga. Get it? Goat it. Nä men; ironin lever, i skuggan av sarkasmen. I ett obskyrt tv-pogrom kallat Cyklopernas Land. Dagens ungdom och medelålders verkar tro att ironi är att säga precis vad man tycker, fast överdriva. In absurdum. Nä, ironi är en skön konst för känsliga andar, eller en känslig konst för skön-andar. Det är ingenting för flåbusar. Vissa av dom kan inte skilja på dearre och ejukalation. That's a dead give-away. (Note to anti-self) I am like a dead give-away, anyway, the whole of me.
Där fick jag allt till det. Här en bild på skållningen 18/8. Är det inte det ena så är det... nåt annat. Ytterhuden lossnar om man spiller kokande vatten på den. Snacka om surkart, kompis.
...den där ångesten som börjar i mellangärdet o sen arbetar sig uppåt till yrsel o illamående o allmän svaghet, det slog mig att att att det kan vara själen som vill lämna kroppen. därav den konstiga lättheten på fötterna. Som när man vadar i brösthögt vatten o fötterna inte riktigt får kontakt med botten, man är på gränsen till att flyta iväg. en känsla av att man måste försöka hålla kvar något inne i bröstkorgen. Det är inte tryck utifrån, som när man har svårt att andas, det är ett tryck inifrån/nerifrån. Instinktivt korsar jag armarna över bröstkorgen för att försöka hålla kvar det som är på väg upp och ut. Om jag inte lyckas hålla kvar själen i detta kritiska ögonblick, så kanske den sliter sig loss o poppar ut genom skallbenet, , där fontanellen har öppnat sig, varefter kroppen sjunker ihop som en säck gammal potatis. En tom skrynklig människokostym...Eller själen kanske stöts ut genom munnen som en spya. Eh, kan jag stoppa en uppvällande spya när den väl en gång är på väg. Om jag spyr dör jag. Jag vet inte, jag spekulerar bara. Och inbillar mig. Men det är inte "bara" inbillning som kan botas med utbildning, som vissa personer säkert kan tycka om mig och alla mina inbillningar. Men det är VÄRRE om det är inbillning, för då finns ju ingen fysisk hjälp. Eller ja, kanske xanax. Som riskerar att orsaka andra problem. Du ser; jag är inne i en labyrint. Och.hittar.inte.ut. En säck potatis har inte precis någon framstående orienteringsförmåga. PS, gick in på min journal, det skulle jag inte ha gjort. Nu mår jag sämre. Läkaren skrev: Diagnos (Observation för ospecificerad misstänkt sjukdom eller ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits och avskrivits).
The story of me life, dat. Ett ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits o avskrivits. Jag i ett nötskal. Utesluten o avskriven. Tack för mig. Hur ska jag nu kunna göra mig själv bra igen. Har jag någon annan människokostym i garderoben. En kostym som inte lider av yrsel, hjärtklappning, illamående. Allmän trötthet o svaga muskler. Nausea. Vadå "göra mig själv bra igen" förresten.. har jag nånsin varit "bra". Jag kommer aldrig att bli "bra". Ibland har jag haft perioder där jag åtminstone hade hopp om att slippa vara rädd hela tiden. Det är tillstånd som jag nu väl får slutgiltigt utesluta o avskriva. Ett tag försökte jag göra rädslan till en välmenande vän som ville mig väl, en trogen livskamrat vid min sida. Men rädslan kan bara vara en tillfällig allierad i svåra situationer. Umgås man för mycket med rädslan äter den upp din själ. Och spottar ut kärnorna.
Är det här FPP. First Person Poetry.. A non-shooting aftermath.
Hälsningar från en säck potatis...i fritt fall, (Men animationen misslyckades tydligen, ser jag nu...Säcken skulle ju röra på sig.. Aja det är som vanligt alltså. Om säcken inte rör sig får du väl röra på ditt huvud istället..om du orkar.. Om du inte är jag..en potatis i pyamas..) NTS: Jag arbetar på animationen..De e ett mödosamt arbete...
men inga men. Du vet känslan när du ute i solen o ser ett litet svart hål framför dig som växer sakta o du förstår att du är på väg rakt in i en tunnel. Du ser mörkret i slutet av ljuset.
besökte doktor på torsdag. prover togs. troligen ingen omedelbar fara. men jag ligger rakt i farans riktning. så; hjälp mig hem. är jag döende. eller bara... underförstådd. kom o se, förvåning lyser i mitt ansikte. ingenting fungerar. Om ändå önskningar vore hästar som en kunde hoppa upp o fly iväg på. Om det ändå hade funnits lite system i mina galenskaper. och inte bara ... galenskaper i mina system. Och ett av dom är det här som du tittar på nu. Och du vet kanske in men inte ut. Jag hittar heller inte ut ibland. Oftast hittar jag en springa, efter ett tag. Du vet där ljuset sipprar in.
Bloggarbetet avslutat. Det blir inte bättre än så här, hur mycket jag än anstränger mig, har jag en obehaglig känsla av. Eller det kanske bara är ett banalt illamående. Ett resultat av ett banalt tröstätar-beteende.
[Insert Douglas rum.]
[Douglas rum successfully inserted]
Hej, här i Douglas rum samlas de mest ironiska helgonen. Och konspirerar mot dig och dina gelikar. Åh! Hello darkness, gamle vän; -Jag menar inte att du som läser detta är mörkret. Och inte jag heller, men det finns ett mörker mellan oss som du kanske-kanske, inte kan se igenom. Som om vi båda voro fast i var sin gastäta säck. I vårs egna kropp. På väg att bli ett säte för begränsad, varig bukhinneinflammation eller så. Men eh, på den här sidan mörkret är det alldeles (för) ljust, ju. :- Hallå, blända av, gamle vän. Är det här ett konstgrepp. En metafor. Arbeta vidare på den här texten; ju mer jag gräver desto mer blir jag begraven och utrymmet jag fyller förblir konstant. Flyttar jag bara metaforiska (j)ord förbi mig själv. Till illusorisk nytta. Det jag producerar är inte av större nytta på andra sidan av mig själv, än på den HÄR sidan. Är det här ett blogginlägg på fyllan. Under (j)ord. Ja, erkänner jag och dömer själv mig själv. Till döden. Och jag lyssnar på en karelsk tango. Under tiden. "Allt du tänker skall du mista." skrev Kjell Höglund, den störste av dem alla. Han är sorgligt ignorerad av en samlad nation. Sällan har väl en poet förtjänat epitetet nationalskald så mycket som Kjell Höglund. Tilde utnämnde Tomas Ledin till nationalskald, tror jag. Och varför inte, kan det bli mycket värre. Kan jag bli lite fullare. Kan allt jag tänker på bli till tankegods, rent fysiskt.
Jag är som ett tankegods, hela jag, ta mig fan. Det hjälps inte. Instängd i en gastät säck. Nära ändtarmen. Och nödutgången.
Det "här" är ingen dagbok från en verklighet. Det är poetik med benefits. Det är poo-easy.. Det är inte utan det, det är med. Kanske finns här ett testosteron-inducerat testamente, skrivet på en papperslapp. Och är det(ta) väl eller illa skrivet. (?) Av ett barfotabarn. I livet. Eh, en servett-skiss, inget mer. Men absolut inget mindre. Ett laxativ, för den som snörper ihop anus. O låtsas som ingenting. När nu berg sjunken o djup stån upp. O en väg bereds. Det skola bliva lätt att komma till ....ingenting. Så gott som något.
Hello daaarkness me old friend. I have come to talk to you again. In Verdana. Me favourite font..for future reference. referendum. Will me jury ever come back. Wait.for.it.
Ingenting och allting är varandras närmaste och fjärmaste grannar. Men det borde finnas en genväg. Finns det en lärdom i detta. Och i så fall; vad är den. Att alla lärdomar är fåniga fördomar som tjänar oss illa i jakten på den illusoriske Godot. I väntan på ofrånkomliga efterdomen. Som när allt är sagt o skrivet lämnar en sur doft efter sig. Som sockrat bajs ungefär. Och, men ifall jag skickar mina futila insikter till en annan värld, ungefär som när Strindberg skickade pengar med barnen till Finland, kommer dessa att bekräfta det som bara antyds i förordet. Vilket som ryktesvis står i min profil här till höger. I enlighet med min menighet. Jag är full av oenigheter. Eller oegentligheter. Vem e ja. Och vad vill jag egentligen mena.
Har tydligen överlevt min hjärtskrämma. Var riktigt dålig i förra veckan, men nu verkar den värsta faran vara över. För nu. Prisa gud! Här kommer... skatteåterbäringen. Sådan eeee sparkapitalismen. Det är de riiiiikas paradis, men ingen hööööör en fattigs bön. ingen i heeéela världen. " " " " " " Le Supernatural, c'est moi!
Das Böse durchstreift die Welt, wie es ihm gefällt. Und nein, Ich bin nicht DAS BÖSE. Ich durchstreift gar nichts.
Och Juli 2023 kom, och den kom hårt. Som nazi-ryssland. Ne khorosho. En törs inte spana mot horisonten längre. Ondskan är inte målad på väggen längre. Den strövar omkring i världen som den vill. Och det är inte precis som om hen saknar villiga sängkamrater. Die Bettgenossen.. Nu snart med k-k-klusterbomber. En epok går i graven. (Och vi med den)
Und der Juli 2023 kam, und es kam hart. Wie Nazi-Russland. Ne Khorosho. Man traut sich nicht mehr, zum Horizont zu schauen. Das Böse wird nicht mehr an die Wand gemalt. Es durchstreift die Welt, wie es ihm gefällt. Und es ist nicht so, dass es an willigen Bettgenossen mangelt... Jetzt bald mit S-S-Streubomben. Eine Ära geht zu Grabe. (Und wir mit ihm) Dass Kapitän Zoom.
Es durchstreift die Welt, wie es ihm gefällt.
(Oh, de va en fin mening! Ibland får man till det, kompis.)
Schau mich bitte nicht so an. Themesong for phobia-phobics. This day, too, shall pass. With me in it. Sökte tröst, fann ensamhetens enbarmliga...ovärdighet.. Fast i mina avskyvärda dagar. Vari ligger trösten. På botten är det lättare att orientera sig. Det finns bara en möjlig riktning; uppåt, uppåt. Är det en tröst. Har mitt skal redan imploderat. Hörde någon smällen. Ens. Det var kanske inte så mycket som en smäll, som en reva i rumtidsväven. Typ rrritsch! Åh nej; där rök hela livskontraktet, klausul för klausul. Det räcker med att en enda liten tråd brister. Sen rivs hela skiten upp. Jag visste inte att det var så skört. Jag vet inte vad rumtidsväven är för något. Men det är där jag är. I gravitationens... grav. Därnere är trycket är olidligt.
Sällskapsskeppet möter Utanförskeppet. Vetenskapskeppet ligger i hamn. Om jag gör allt halvhjärtat, var är andra halvan. Blev den kvar på operationsbordet. Klarar jag mig utan. Ända hem.
Schau mich bitte nicht so an.
Det är inte dom utslagna som ska in i samhället. Det är dom inslagna som måste ut. (Var det nån som sa. Minns ej vem. Börjlind?)
Och är jag utslagen, inslagen eller bara... nedslagen?
Livlös inuti. Var är mitt rätta, gamla eller nya jag. Räck upp handen. Maj kom o gick. Vem är det som går o går men aldrig kommer till dörren. Det kanske är jag. en vålnad från ett annat liv. Fast i limbo. Null Void.
Ensimmäinen oppitunti kun olet nuori, elämä vain jatkuu ja jatkuu ja muuttuu vaikeammaksi ja vaikeammaksi. Mutta nyt!
Tackdu ja tackdu.
Eh, det är olika verkligheter som kanske gaddat ihop sig. Mot mig, MIG och ingen mindre. Det är så jävla ansträngande att ens gå ut genom dörren. Ibland känner jag mig som en tungviktstyngdlyftare som står o försöker peppa upp sig inför ett tungt lyft, stampar, slår sig för bröstet, sniffar lite ammoniak o utstöter små skrik. Är det så farligt därute, undrar aningslös vän av ordning o logik. Svar: Ja! Det är livsfarligt..typ vaikeammaksi.
Och nej; det finns ingen hjälp. Inte nu o inte då, förr. Slump o inbillning har hittills räddat mig genom alla kriser i livet. Ja, inte är det skicklighet o intelligens i alla fall. Turen måste dock ta slut nån gång. Är det nu. Jag känner mig lite som min bil där bara ettans o treans växlar fungerar ordentligt nu för tiden. Jag kan köra(s), men bara sakta o omständligt. Inbillningens krafter verkar inte bita på bilen. På mig biter den väl fortfarande, eller är inte ens den kraften inte med mig längre.
Se muuttuu vaikeammaksi ja vaikeammaksi... niin, lapsilainen.
Ska jag citera Dave Edmunds: "Underneath my shirt; my heart hurts."
men det finns voltaren gel mot värkande hjärtan. Eller heter det hjärtar, eller hjärtor. va fan e de för pluraliteter? Mångfald i hjärter. Love hurts. Hate heals.
The constant sorrow sparrow speaks. Pille-kvitt-kvitt. Detta är mina spelevinkfasoner. Spelar jag på ett inbillat medie-piano som ej går att höras av andra olycksfåglar. Kan så vara, coupain. men ett inbillat piano är också ett piano. Jag tänker på det, alltså finns det. Det är alltid skönt att kunna bekräfta en existens. Ordligen. Observerat. Noterat.
Bild 1: Ännu obekräftat.
Aron Flamm
Allt är mycket osäkert nu för tiden. Allt är ingenting. Jag är kanske allt som finns. (Solipsist, much?) men gör det mig, just mig, just den process som åstadkommer dessa rader på ett oläst forum, till någon eller någonting? Tveksamt. Och om jag är allt som finns, varför kan jag då inte bestämma hur allting ska va. Är jag mitt eget ättelägg. Eller bara ett vanligt suicidalt äckel, fullt av, du vet, sån där förtvivlan som blir värre i efterhand. När du tänker på det. Och växer inuti själen som en kvävande cancel-cancer.
Film 1: Ingen vet. (Min gamla filmklassiker håller än.)
Slutkläm.
Oh no, it wasn't the airplanes. It was beauty that killed the beast.
Life just goes on and on. I am trying. Or dying. Who can tell.
Unglaubliche Selbstphantasie bringt mich zu Fall und wird zu meinem bleichen... (Skriv inte det här)
Jag är både tung o lätt på samma gång, en konstig o motstridande känsla. Det är nånting snub-snub-snubblande välbekant över denna gefühlungen. Är det en gammal inbillad vän som kommer på oväntat, eller åtminstone oinbjudet besök. Högst motbjudande. Men det är väl den/det enda i hela världen som innehar ett vårdåtagande gentemot mig. Alltid något, som jag så skämtsamt brukar säga till mig själv, samtidigt som jag grinar illa o skrattar lite i mjugg. I nöden prövas även de inbillade vännerna. Alltså även min finska väninna Aina Jotain. (Som ju lever livet, elää elämää...) See what I did there? Think not. (note to self)
Nu ha ja baxat detta ända hit. Baklänges.
Och tippat ut de å blogg. De gjorde mig int gott, tro ja.
De kunde ja lått bli, tack så mycke.
Ibland känner jag mig som en gammal stenbro som hålls ihop enbart av gravitationskraften. Ingen cement eller klister eller andra förstärkningar. Mina olika delar är kilformade o stödjer varandra i en vacker (nåja) båge, som andra kan vandra obehindrat över haha. Men ju hårdare man trampar på mig, desto starkare blir valvet. Fram till en viss punkt. När hela bygget rasar. Är jag redan där. (Idag=0.Igår=0.)
