fredag 31 mars 2017

Wenn nicht ich, wer?



2017 03 31 **///~
Sistlidna fredag. Fasteda. Nemas etwas.
Alles gekommen zuzammen gefallen.
Lebens gewillen geschwagen.

Edelstahl brunnen, sehr schön.


Fahrrad gestohlen. Der romantische dieb bekommt nahrung durch die stadtmission. Viele dank geschlagen - sie hatten. Oder was.
Wenn nicht ich, wer?

torsdag 30 mars 2017

Jag hoppas att jag skriver



till en vän i solen.  

**///~
Vissa saker, kompis, vissa saker..
Jag brottas med trenne grandes problemas just nu. Det känns en aning övermäktigt. Jag har lust att sjukskriva mig och låta problemen lösa sig själva. Jag kan alltid hoppas på skadestånd sen. Även om det inte löser nåt av problemen kanske det ger mig uppskov. Aja, ratta in den här frekvensen, så får du väl veta.
Jag har mardrömmar. Likdelar. Min själ e frostnypen..
Det hindrar inte kroppen från att växla mellan svettningar och huttringar. Jag lyckas sällan hitta ett behagligt neutralt mellanläge.
Idag tog jag bilen till apoteket för att hämta min beställda meducin.
När jag tittade på utskriften av mina recept så hittade jag, med viss förvåning, en medicin som heter Devitre, utskriven i december förra året.
Läkaren ifråga har inte sagt nånting om denna medicin och varför?
Jag googlade fram att det är en medicin mot benskörhet. Och det verkar vara denna läkares käpphäst. En kan ju tycka att en patient borde få veta sånt här. Finns jag? Om inte jag, vem?


Fader frost nöp till idag. Gubevars.
Vinden i ansiktet och solen i ryggen.

onsdag 29 mars 2017

Har du åkt BMW?



2017 03 29

  

  Eh mulet och kulet var det väl. Ingen gråtattack idag, det var väl en framgång. Men mellangärdet är knutet. Ingenting kan väl lösa upp den knopen.
  En annan framgång var att jag på gångvägen,fann ett par blöta kontantkortssimkortspaket från Lycamobile. Tjohoo, tänkte jag, something for nothing. That's the way to do it. Men när jag kom hem och kollade upp det så visade det sig att man får dom där abonnemangen gratis. Så nothing for nothing.
  Men innan jag upptäckte det så surfade jag lite på framgångsvågen och tog mig för att jogga uppför störtloppsbacken med vikter på fötterna. Och det var tungt, men jag orkade ändå nästan hela vägen upp. Men jag hade ju ingen att skryta för, så den framgången föll platt till marken och löstes upp i leran.
   Men för att citera Kjell Höglunds 70-tals klassiker ”Man vänjer sig”:
”Herrejävlar, denna pina,
man orkar inte tvätta sig,
dricker kallnat kaffe från igår
Och ute är det kallt och mörkt
och ruggigt och dimma
Men man vänjer sig..”
  Och idag drack jag faktiskt kallnat kaffe från igår och med lite 15% matgrädde från Kelda, extra lång hållbarhet, så gick det att dricka ändå. En vänjer sig.
Det går att hitta vissa bevis på min apparition fortlever. Jag håller tills vidare existensen, personan, manifestationen, jaget, i fungerande skick.
Eh, kroppen får sitt genom motionen, hjärnan får sitt genom bloggen.
  Det är mitt jobb, min plikt. Allt jag kan göra. Det minsta jag kan göra.  När som helst kan ju kungen ringa och säga att jag måste kliva in och leda landet ur krisen. Att jag är den enda som kan det. Då måste jag ju vara en fitta för fajt.
   Jag radar tillsvidare bara upp beskrivningar av fysiska och och och meta-fysiska fenomen.
Inombords och utombords. Och ibland möts de!
  Men åh. lite kallare nu. Svettdöden pressas tillbaka på slagfältet.
  Jag hade en verklighetstrogen dröm om att jag bodde i en lägenhet på nedre botten, granne med vaktmästarlägenheten. Vaktmästaren, som liknade min far, arbetade på nånting utanför min uteplats och kom sen in i lägenheten bara för att det var en genväg, och i förbigående anförtrodde han mig hemligheten om att när kyrkan som låg intill, byggdes om för några år sen, så hade klockaren tagit ur några mänskliga reliker från kyrkogömman och gömt dem uppe i innertaket till min lägenhet. Han pekade upp i ett hörn av taket.
Jag var snabb att svara: ”Mig gör det ingenting, jag är inte religiös på det viset.”  Han svarade : ”Jaha” och skyndade vidare.


  Jag kom att tänka på det här med att måla fan på väggen. Och kände att vi var kollektivt bekymrade. Eller borde vara det.
**///~
..::..::..::

tisdag 28 mars 2017

Random ramblings del 14.



2017 03 28
Det glänste över sjö och strand, men åh, allt är inte guld som glimmar.
Park fermenté.


Det var lite kallare idag, trotz sol. Det var inte litelätt för mig. Ansträngningen var nästan övermänsklig. Men jag lyckades upprätthålla min apparition. För den utmätta tiden. På reservatets parkering har nya migranter migrerat in. En dyster bild. Det sociala kontraktet knakar i sömmarna.

Mina egna sömmar har det också svårt. I dag brast en:


::
 
Therese Palmkvist, en vänlig själ mördad av denne Björn Ohlsen.
Oerhörd sorg. Hennes vänlighet belönad med döden.

Så som man sår man skörda får,
efter många långa år,
i vanskött ingenmansland.
I vanskött ingenmansland vill ingen riskera sina värdefullaste
plantor.
Plantor är sårbara och ensamma.
Ensamma frön är lättare att
riskera.
Att riskera livet på plantor som behöver sår att planteras i,
det är ett svårt dilemma.
Ett svårt dilemma riskerar att slita upp såret ännu mer.

En del
säger att livet är som
-dimma,
skingras i lätta slingor i solljuset
omöjliga
att samla ihop igen.
En del säger att livet är som en sång
som du en gång hört
och glömde ladda ner.
Man står kvar med fragmenten och söker fåfängt
både rimmen och resonerna.

★★




Även på mig ser någon.

måndag 27 mars 2017

Mångestdagarna staplar upp sig


::
2017 03 27 Homeland **///~

::::
Måndag ångestdag. Ny vecka. En stridsvagn.
När livet är som närmast är döden som en handgranat. (Kjell Höglund)
  Och avundsjukt noterar jag att eumigranternas vagnar blir bara nyare och blankare:
  Idag, tack gode gud, kom jag iväg på en tidig runda i reservatet. Det börjar torka upp, tack så mycket. En av mina reservatbekanta mötte mig på väg uppför den brantaste backen och sa, kanske vänligt, kanske ironiskt:
”Är det hårdkörning?”  Jag hade ju inget svar då utan kunde bara humma så där allmänt så att det inte skulle märkas att jag inte visste om det var ironiskt eller vänligt sagt.
  Eh, men min Extensa verkar funka, tack för det. Men det är nog bara ett uppskov. Men vad är ett liv om inte ett enda stort uppskov inför döööden?
  I Uppsala slogs det nyss ett värmerekord. Typ några o tjugo grader. Varmaste Mars-dagen sedan det har kunnats mätats, efter termometerns uppfinnande. (Be mig inte ta ut alla satsdelar och tempus ur den meningen)  Dvs sisådär sen 1739,  278-årigt rekord.
Och tänk bara för en vecka sen såg det ut så här:

Snöyra.
Di goda råden äro alltför dyra.


söndag 26 mars 2017

Utdrag ur en apatikers dagbok



2017 03 26 Utdrag:
Söndag, ont i magen igen. Ingen motion, är det början till slutet?..
Sense fail. Did naught. Felt bought. Can I settle, out of court? 
Lagerda

..  
De blues.

lördag 25 mars 2017

Om man inte jämför



2017 03 25... 
  Allmän reflektion:
  Livet går ifrån mig. Jag försöker åtminstone hålla jämna steeeg, men det verkar omöjligt. Mina ben är för korta. Om man inte jämför, så går det väl nästan att hålla uppe en illusion av raska steg och full kontroll. Om man inte jämför.
(Insert ball n chain animation)


  Der Öl-teufel reflektion:
Imorse kom jag till stenraden och fann att den hade blivit grundligt rensad. På ett psykopatiskt energiskt sätt. Varenda sten var kastad eller rullad långt bort från stigen. Jag gissar att det finns ett samband mellan den ma-ma-maniska rensningen och oljefläcken häromdan. Den, eller de personer som brukar sabotera stenraden är kanske samma personer som tycker om att köra sina bilar där. Och det är därför personen/personerna har retat sig så förbannat på stenarna. Och särskilt nu när någon av dem kört sönder sin motor, åtminstone oljetråget. Hehe. Det gav mig i alla fall nånting att skratta invärtes åt. Ich bin der öl-teufel. (Stein-teufel)
   Laptop reflektion.
Min dator krånglar. Den här gamla Acer Extensan, alltså. Batteriet håller ju inte längre än 5 minuter numera, men jag kör ju ändå aldrig på batteri eftersom jag bara använder den hemma, mest i fåtöljen liksom. Men nu har strömadaptern, eller kabeln, eller i värsta fall själva kontakten i datorn börjat glappa. Typ kontaktens fastlödning på moderkortet..
 Nu har jag ju en annan, en stationär dator också, men jag använder ju laptopen mest, särskilt när sysslar med något känslomässigt och intuitivt, kreativt, så det skulle vara hämmande för till exempel den hära bloggen om jag skulle vara tvungen att skriva på den stationära, mer kontorsmässiga datorn, vid ett kontorsmässigt skrivbord, sittande på en kontorsmässig stol och så vidare. Aja, tillsvidare har jag lyckats lösa det genom att tejpa fast kabeln på datorn så att det inte glappar. Åtminstone inte om jag är försiktig. Visserligen har jag råd att köpa en ny, för di är ganska billiga numera typ 2000 kr. Men då måste jag ju lära mig nya windows och kanske mina gamla nyttoprogram för ljud och bild och inte minst ordbehandling, kanske inte fungerar på windows 10. Så problem skulle torna upp sig och kasta skuggor över mitt liv. Den skuggan kanske skulle drunkna i alla di övriga skuggorna, till exempel ångest och depression och ensamhet och krämpor och så, men i alla fall!
  I alla fall har jag med hjälp av tejp och ståltråd, lyckats skjuta upp ett eventuellt dödförklarande av Extensan. Eller som jag så träffande brukar travestera namnet; Acer Existensa 5230 (ett magiskt nummer). Datorn inköptes vid ett dramatiskt och magiskt tillfälle för 7 år sedan.
  Så jag vill ju ha kvar…….existensen. Visserligen kanske jag kan flytta över essensen av existensen till en ny, inte lika magisk laptop, men jag oroar mig ändå. Det är det jag gör här i livet, ju. Puh!
Puh. Puh.

fredag 24 mars 2017

Oh, ye of little faith



.

.
2017 03 24
   Nä jag har inte dött. Även om jag luktar lite illa. Det är bara vanlig motorolja.
 

  Här är upphovet till en annan mörk vätska som luktar desto godare. Det är mitt nya favvo-kaffe. Tack för tipset. Mörk, behaglig & nötig. Raka motsatsen till mig själv alltså.
   Och idag, dårå, bara några månader efter min hövliga förfrågan, så fick jag till slut utskriften av resultaten från mitt blodprov den 29 november.
Mitt ”förhöjda” värde av TSH visade sig vara 8,07. Normalt intervall ligger mellan 0,4 – 4,0. Men ett enstaka värde som ligger under 10 kan vara en normal variation.  Om jag verkligen skulle ha haft Hypotyreos, dvs underfunktion av sköldkörteln, så skulle Tyroxinvärdet vara lågt samtidigt som TSH-värdet skulle vara högt. Så jag borde inte oroa mig, för mitt tyroxin-värde ligger kvar på stabila 15, men ingen regel utan undantag. Jag får väl knapra sobril och pallra mig iväg till vårdcentralen och låta dom ta nya prov.
I blodprovet kunde jag dock hitta en annan sak att oroa mig för. Det visar sig att mitt låga blodsocker (B-HbA1c) som jag varit så nöjd med, har nu sjunkit under det angivna normala intervallet på 31 – 46. Jag har nu 28.
Kan ett blodsocker bli för lågt? Jag finner detta märkligt. Jag äter ju trots allt en hel del kolhydrater, inklusive en och annan semla eller kanelbulle.
Immer etwas, oder?

torsdag 23 mars 2017

Der öl-teufel.



2017 03 23 
Tossdagen föll in. Den hade med sig frosseridjävulen och jag förlorade det slaget, men jag vinner nog kriget. Till slut. Am ende.
Valnötter och russin visade sig vara en oemotståndlig kombination dårå.
Jag hade ju tänkt använda det till att baka in i bröd, men jag åt upp det istället, vilket ändå var bättre än att äta det tillsammans med bröd och sådant där gluten.
Bättre nykter och tjock än smal och full. 
 
Jag fick nyligen fått fatt (fnatt?) i en häftig avantgardisk skiva från 71; Yoko Onos Fly.
Jag hade för mig att jag länkat till en låt från den skivan nyligen, men kanske inte. Kanske jag bara tänkte göra det. Som med så mycket annat.
Som vanligt. Comme d'habitude. Seul-soul.
Don’t worry Kyoko.
  

Ute i reservatet hade det hänt att någon kört på en av mina projektstenar och uppenbarligen slagit hål i motorn, haha.
Den här gången var jag som var der teufel. :)
---

Ah, but fortunately
I have the key
To escape reality.
It don’t cost very much
But it lasts a long while

::
:::
 
En dubbel trästam har fallit vackert och tungt över stigen. Sådärja, det var inte mitt fall i alla fall, som Fälldin sa.

onsdag 22 mars 2017

Jetzt zu hölle gegangen



2017 03 22
  Åh nej; Sven-Erik Magnusson död? En gammal pophjälte med distinkt värmländsk röst. Lyckospridande melodier. Ton-sprinklers i gemensam verklighet. Börja om från början.
  Under tiden; Te och terror i London.
Hjältar och skurkar så långt kan man se.
Någon hade målat fan på väggen igen. Och förr eller senare slipper han loss, den jäveln. Världen är mer abstrakt (och mer konstrukt) än vi nånsin kan tro.
För min del krånglar magen. Som om man hade någon. Typ hur har du bara mage att: …..
  

  Här fångade jag en annan spion på bild. Den här pratade engelska och verkade försöka pejla in nån slags signal med sin handhållna apparat som såg alldeles för tjock ut för att bara vara en vanlig mobiltelefon.
  Ja, mitt spännande liv fortsätter. Intre..sant.

tisdag 21 mars 2017

En bortkastad tisdag till.





2017 03 21
...
Kung Bore ger sig inte så lätt. Även idag huffade och puffade han. Vill inte gå godvilligt. Men jag gick ju godvilligt. Fast bara en mellanlång runda på en dryg timme. De va vitt och slaskigt och mina billiga jula-kängor släpper in vatten i hälen. De höll inte ens en säsong. Jetzt zu hölle gegangen. Aja.

Här en bild av en hund och en katt. Vem är vackrast?
 

Hommage aux BEG.
(Bengt-Erik Grahn)                                         
  
   
  Ovanstående skylt retar mig, men jag lyckas inte få bort den för jag har windows Vista Aero och Firefox. Aja. Tips mottages tacksamt. Jag vill inte uppgradera till Windows 10 för det kostar 1500-1800 kr och så är dess GUI så fult och platt och filhanteringen stinker.
  Jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ibland önskar jag att allt var……annorlunda. Så att jag….

måndag 20 mars 2017

Bengt-Erik Grahn vs Rune Lindström



2017 03 20

.



.

Lite nostalgi för gamm-folket. Pre-Stenmark. Typ Pleistocen.
 

Apropå:

..

   Vintern drar sig tillbaka, men skjuter några snösalvor under reträtten. Det var kallt om öronen idag. Men det var ok. För di töntiga nöjesflanörerna stannar hemma såna här dagar. Det är bara vi die-hard-fanatics som e ute. Vi vet vilka vi är och vi nickar omärkligt till varandra i samförstånd. Privet, privet.
**
  Addendum :

Mes pieds se sentent lourds, tres lourds.

söndag 19 mars 2017

Jan Ersa vs Per Persa



2017 03 19
 
Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led.

Var klövern grann i Backabyn,
så var den klen i Nackabyn,
där växte blomst och bär.
Då gren och flen Per Persa,
då hyttade Jan Ersa
med näven bort åt Per.

Gick det på tok i Nackabyn,
var det kalas i Backabyn
och glädjen stod i tak.
Var mörk i håg Per Persa,
som solen sken Jan Ersa
som gjorde brygd och bak.

De trätte och processade.
Om friden prosten mässade
- det var som vått på gäss.
Ty vann en gång Jan Ersa,
så började Per Persa
en splitter ny process.

Ju mera de bedagades,
dess mer det stämdes, klagades
och tappades och vanns.
Var domen för Per Persa,
så vädjade Jan Ersa
till närmaste instans.

Så stredo de, så trätte de,
så levde de, så mätte de
varandra skäppan full.
Processen bröt Jan Ersa
och brännvinet Per Persa,
för bägge gick det kull.

Och ingen av dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
"Ve nästa ting, Jan Ersa!",
"vi möts, vi möts, Per Persa!",
var deras sista ord.

Men "trilsk som Jan i Nackabyn"
och "ilsk som Per i Backabyn"
är stäv i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.

Gustaf Fröding  1891.
Dagens politiker i ett nötskal. Och var ska nötterna vara annars?
***
Här en annan samtidskommentar från 1978 som också är aktuell idag:
The funky western civilisation. Illustrerad av undertecknad.  

Annars:

  Det har varit ett par soliga dagar nu. Även för en kronisk pessimist känns det bra med ljusa dagar. Det var också lite kul att se Spionen tillbaka på sin post. Privet, kamrat. Lite oldschool teknik. Analogt spionerande. 



(Njet, åt det där hållet ser man inga fint befjädrade flygare).
****
Hubba:

För egen del känns det som om jag är på väg mot en tipping point. Det kan tippa över på minussidan eller på plussidan.
Eller också blir jag lurad av adjektivisten i mig själv. Och allting är dömt att fortsätta som förut. Inne i ett oblivion. (Att bli obliven liksom)

torsdag 16 mars 2017

Spy vs spy (pink for the boys)



2017 03 16 .



Dobry den, schpion.
Moi adress sovetsky soyuz.
   Eller nåt sånt. En solig och lugn dag, (förutom att jag filmade en hemlig agent). Jag mötte två bekanta flanörer som var tvungna att kommentera det vackra vårvädret och jag var tvungen att le och hålla me
Idag tog jag på mina ett-kilos fotbojor igen och tog den fulla rundan, en timme och fyrtiofem minuter. Den här gången höll sig fötterna på marken. Igår var dom så lätta att jag nästan svävade fram. Eh, men det verkar som om bojorna plus min skärpta diet, typ 4-3 i stället för 5-2, till slut börjar ge effekt på midje-måttet. Idag kunde jag dra på mina lundhagsbraxer utan att knäppa upp dom. Det räknar jag som en mindre framgång. Inte lika stor framgång som dagens film, men dock en framgång.
I en artikel om formel 1 hittade jag en lustig nyhet om att det förr i världen var standard att pojkar skulle ha rosa och flickor blått:
One of the earliest references to this original color scheme appeared in a June of 1918 edition of the trade publication Earnshaw’s Infants’ Department,
"The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls. The reason is that pink , being a more decided and stronger color, is more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty, is prettier for the girl."
En undrar ju när och varför det blev tvärtom.
Agent Blue signing off.

onsdag 15 mars 2017

Mittwoch-melancholia

2017 03 15 .
 Idag provade jag att gå utan fotvikterna. Jag blev himla lättfotad och hela prollen genomfördes utan ansträngning. Det var bitvis lerigt i reservatet. Men det torkar snabbt upp. Vårlikt. Ingenting att se fram emot. För mig fick det gärna vara vinter året om. För mig fick det gärna vara obligatoriskt att bära gevär på grund av risken att stöta på isbjörn. Efter mig syndafloden. Före mig istiden.
  Igår krånglade gallblåsan, idag inte. Jag råkade läsa att kardemumma är nyttigt på många sätt, bland annat för gallan och matsmältningen. Men då måste en få i sig mycket. Det räcker inte med en semla. Måste nog dricka kardemumma-té, starkt, varje dag. Men vem vill leva längre än sin utmätta tid? Oui, les enfants infantiles. Som min mamma brukade säga.
 

Sentent lourds.

tisdag 14 mars 2017

Tillkortakommandosoldaten



2017 03 14 Tillkortakommandet
Försöker rycka upp mig, men (det är) svårt att få grepp om kragen numera. Den liksom utsliten. Jag är inte ok. Citat:

 
Ungdomsynder.  

Idag var inte en fastedag och jag åt en halv oettkers och kom till korta.
   Muddy waters.
 

   Det lider allt emot kväll nu. Men det blir alltid värre framåt natten, som Björn Skifs sjöng en gång. Jag ska strax flytta mig över till sängen. Så snart medicinen börjar verka. Igår hade jag mardröm om att jag fick sparken, igen.
"Life is just hard", (Tonio K, 1999)
"The present isn't present anymore", (Me, 2017)  

söndag 12 mars 2017

Hallå mörker




::
Hallå mörker, gamle vän, jag kommer och pratar med dig igen.
::
Vad ska vi ha för skor, när till och med strumperna klämmer?
Söndag:
  Prollehunden drog iväg mig på en full runda, 1 ½ timmes, trots att jag på förväg hade bestämt mig för en kort en, en 45 minutare. Temperaturen var lagom. Marken frusen och hård. Det var sol först och jag tog tacksamt emot förevändningen att dölja ögonen bakom solglasögon. En  b e h ö v e r   ju sällan solglasögon för det går ju att kisa med ögonen. Eskimåerna brukade göra solglasögon av ben eller trä. Jag läste om det som barn och gjorde egna eskimå-ögon. Förvånansvärt effektiva. Synd att jag inte har dem kvar. Supercoola.
 


  Sen svepte molntäcket in från norr tyvärr. Aja men det var ändå inte så mycket folk ute på morron. Det tog jag tackesamt emot.
Uppe på toppen fann jag en bekant figur, Spionen. Med sin stora teleobjektivkamera och rejäla stativ. Troligen en rysk spion, han ger det intrycket. Fyrkantig, grå, hiding in plain sight, ser allmänt olycklig ut, som ryssar ofta gör, inte utan anledning, kanske jag ska tillägga.
Men jag, som en annan slags själslig hemlig agent, kan väl ändå känna ett slags kollegial sympati med den här ensamme figuren.
 

  Nu ska jag säga vad man måste. Man måste bjuda till. I förra veckan var jag bjuden till affektiva mottagningen. Det var de ensammas daaag och vi skulle leka baaarnlekar med Lilian Ruuunestam.