..
Var inte det fint, så säg. "..visade att det inte fanns blod i avföringen (bajset)"
Words to live by. Det låter som om det finns en sång här nånstans.
..
Protokoll:
Å va fan, nog kan en skratta åt mycket. So I'm telling meself: there IS a chance. Optimismen är hopplös ibland. Precis som om ingenting ont finns i världen, förutom gudar o människor o ibland katter som leker med sitt byte, eller jag själv som säger sarkastiska saker på ett elakt sätt som jag själv föraktar hos andra. Som hos dig. Men elakhet o ensamhet har samma rötter. Det ser jag hos mig själv oftare än hos andra. Det säger nånting om kärnvärdenas ... flyktighet.. Det som händer i hjärtat är eteriskt. Klump-i-halsen-eteriskt. En slags virtuell strupcancer, kanske.
I en esoterisk kropp. Som knappt hänger ihop. Ett gigantiskt fuskverk, som den här bloggen. Vi skriver den första juni, innan den andra är inom synhåll. Så nära att det känns som en avgrund mellan det förra o det senare. Mellan mig o allting annat. En tillbaka-blick mot framtiden missar målet. Förväxlar livet med halveringstiden av detsamma. Har insett, men försent. Är det inte alltid så, kompis. Vi är som en "halveringstid", hela vi. I vårt varande.
Inblick: 1A. Mitt liv i balans. Åtminstone kroppsligt. Ej själsligt. Det ena utesluter inte alltid det andra, men åtminstone o-ofta, så att säga.
O-oftare än inte. Välkommens till koftornas värld. Men släpp det där mörkret först. Innan I inträden..
Lördag morgon 8:17. Det mulnar på. Ska det regna idag. Fråga. Ska jag kolla på bilen idag. Eller är jag inkapaciterad. Nej, men inkapslad. Vilket är värst. Så länge jag hittar, eller åtminstone skymtar, guldkorn, så fortsätter jag framåt, skyddad bakifrån men inte framifrån. Månn ädlare, det.
Mais, trop vieux pour ces betise, bebe. Trrrrop, trop vieux.
Den här skogen. Full av förtrytsamhet. Ett faktiskt nät har ju bara två dimensioner, hur mycket det än viks åt alla möjliga håll. Ett inter-nät har också bara två dimensioner, egentligen. O ingen av dem är skalbar. Det är vad det är. Vem är fiskaren. Vem. Man kan hitta på mycket, men ingenting är värt nåt, men är fritt. Itsumo nanika, som japanerna säger.
Igår kände jag mig lite som en pistol. Obetslad. Oladdad, men lite redo ändå. En av sex. Så att säga. Sådär lite putslustigt, kamrat. En i kammaren. The old sissy, and that there. comme ca, bebe.
Insert kort-video ("vem är det som kör egentligen") inte jag.
Victor Malm, betyg F, för "försök". Jag börjar gilla den här express-muppen. Han har hittat en position som han försöker hålla, oavsett vad som händer. Det är lite gulligt, faktiskt. Kanske är han på rätt sida av historien, trots allt. (Font Verdana, mellanstorlek)..
.
Immer etwas, kumpel. Ingen tecken på bröstcancer. Nu måste jag fundera på vad jag ska göra för positivt efter den informationen. Säga "Tjohoo!?"
Säga "jaha, det va väl bra.." ? Ha sex? Dricka alkohol? Köpa en ny behå?
Jag vet inte, kompis. Saker händer. Jag kom nyss hem från en cykeltur i hård blåst. På hemvägen medvind. Samt alltså även i brevlådan lite medvind.
Typ, men jag är inte ute ur skogen än, är jag. Kära nån...
Hör här: Jag ville hellre sjunga en annan sång än den här. (Har den här har blivit gammal o bitter?) Jag menar: Ou suis-je? Mais; ici, avec moi. C'est comme ca, copain. Åh, nyss-nazisterna kräver hälften av ministerposterna. Gud så hemskt. Sjung svenska folk. Sluta slicka Trump i röven. Är alla blinda. Är 30-talet tillbaka igen, som om ingenting hade hänt sen dess. Jag sköljer mina irriterade ögon med Lamudal, men världen ser likadan ut ändå. Hur mycket jag än sköljer.