Man at the top or piggy in the middle?

Pop quiz ->

( En reflektion eller en reflux. Ibland är det svårt att skilja dem åt.
B-båda två kan vara bittra o frätande. Kan dom.)

Au eh; är trumpigubbi på väg att bli grisi i mitti...
Är det ett kort avstånd mellan top-man o middle-piggy.

Svar=ja, kan vara. Gäller dock inte mig. jag spelar i en helt annan dimension. gör jag. Det märks på att mitt perspektiv ibland är ganska mycket förskjutet. Om du är uppmärksam.

Har jag exempel..  svar=ja.  ett hejdundrande exempel. 
(eh, men får jag ihop det..)
Är jag lite bakfull idag.. Svar=ja. lite, eller inte alls.

(A-Arbete pågår på granntomten, ock i mitt huvud. Det kändes ett tag som om mitt huvud var uppsvullet, men det syntes inte i spegeln. Jag provade då min keps, o den passade bra. Då tänkte jag att den var uttänjd, van vid tjockskalle. Du ser; jag kan inte vinna över mig själv en gång till. sans larmes)

Signed and singed, a woman at the bottom. Dit dom tunga tankarna sjunker, en efter en. Dom bygger en ruin, under ytan. Osynlig för det flytande folket. Au peu pres, ca.

 Åh; alla dessa (och mina) innehållslösa fraser. Det som behöver sägas i dag är dock så tungt att det sällan orkar ända upp i munnen. tydligen. Vi går mot en hänsynslös gryning. Ljusen är få o fladdrande svaga.

So; they call me Concentration-Camp-Erhardt?

 Eh;

Det fanns ett skämt här nånstans, men jag tappade det. Jag låter inlägget ligga kvar så länge, kanske jag hittar skämtet nån gång. (Knappast troligt) Men hoppet är det sista som överger människan, som Duplantis skulle kunna ha skämtat om han hade haft humor.
---

Det tappade SSkämtet:

(Såå, dom kallar mig "barnfängslare Strömmer!?")

                           

                                                             MIG?

                     (Med min fina en-knapps-kavaj?)

(Orelaterat, nästan, till ovanstående, enligt undertecknad...Detta här är "Lord Humungus", spelad av svenske Kjell Nilsson. 

Mad Max 2. Hommage to Kjelle, nyligen bortgången.
Shout-in.)

Abort retry ignore

   Ja, o i går kväll blev jag lite sådär kt. Men jag visste kanske inte vad jag skulle göra av den där känslan. Gick igenom mina räkenskaper, men fann ingen användbar formel. Försökte göra som jag brukar, men det gick så där. Sen prövade jag både abort, retry o ignore. Inget funkade. Inte ens med "muscovadorörsocker" på. Sen tänkte jag på Albert Einstein. O på Rorschach. Men det kunde jag inte ens stava till. Fattar du? Stava, haha.
  Åh, men du vet; vill man vara "glad", nog går det. Den här gången också. Men jag vet inte om jag vill vara så glad. Men bättre glad än död. Jag försöker nå upp till nivån  "vaken o talbar". Det kan jag "arbeta" med. Å andra med mig.
  När jag var barn skapade jag en figur vid namn Oirall Ock. Den hade jag glömt bort ända till förra veckan. Då dök den upp o sa nånting som jag inte längre förstod. Kanske har jag växt ifrån den dialekten.  Det vore ju lite sorgligt. Som att växa ifrån sig själv. Inifrån o ut. Då blir man som jag. En inversion. (Två punkt noll).
  När jag vaknade i morse var jag kall. Så kall. 36,0 grader. Aja, över rumstemperatur i alla fall. Den ena dagen levande,(är)  den andra dagen lik.
..
  Senare försökte jag igen; att hitta den där känslan, där en surfar på vågen, framåt fram. I byxorna. Där dom står o går av sig själva en stund. av bara farten. Friktionen behaglig blott en stund. Men jag var i alla fall i närheten av nånting bättre än mig själv. Gott så, kumpel, gott så. Kanske ska jag förnya min prenumeration av Kamrat-Posten trots allt...

Munkar o nunnor.

Frågetecken..

Eh.. semikolon, mänsklighetens hjältar är inte krigshjältarna. 
De verkliga hjältarna är munkarna o nunnorna.
Är de inte... Men hallå! Prisa gud. Mörda inte.
Åtminstone inte i guds namn. Hallå. 

Bida inte din tid. Det blir aldrig ett bättre tillfälle än det här.
Att göra vadå. Att be om mer tid. Från vem då.
Från Den Stora Tidsutdelaren.

Att sörja innan förlusten är ett faktum...
Hur bra är det. På en richter skala. 
Då är det bättre fira innan vinsten är ett faktum.
Varför är det bättre. 
Därför att en upplevd glädje aldrig kan upphävas. 

I en nyss svunnen tid, eller i en för länge sedan svunnen tid.
Som den här. Som är här. Som både du o jag. Samtidigt.

Men bara en av oss lever i Luffar-Lasse-Land. 6, 7. 24, 7.

Ny månad, ny period, nya utfyllnader.

 Eh, hither and thither, baby. Jag klarade mig över månadsgränsen även denna gång. Men det var nära. Snubblade och föll. På min egen orimlighet. Men jag reste mig raskt upp igen, på ett symboliskt sätt. Jag sa till mig själv: Jag reser väl ingenstans. Gör jag. Förutom i mitt gigantiska huvud, som rymmer allting som finns. Även dig som läser det här. Med visst besvär, inbillar jag mig. Fast inte med lika mycket besvär som jag har med att inbilla mig att du är en faktisk person. En tilltalsbar person. Kanske en billig sådan. Som köpt sin situation dyrt. Det vet jag inte, jag bara anar att tomheten fyller upp dina tomrum på ett helt annat sätt än jag försöker fylla upp mitt. (Och då menar jag inte min vagina.) 

Jag bygger mina luftslott av drömmar, jag.  Eller av vad det nu är som luftslott byggs av. Kan det här luftslottet vara ett fuskbygge. Döm själv. Som jag. Den här bloggen planterade jag en gång som ett frö. Samtidigt planterades fröet till dess undergång. Det kallas livets omöjliga ironi. I nyheterna den 25/6, ordagrant: "En onanerande man åker omkring på en elsparkscykel."  Jag tänkte att det var logiskt. Att det var en statsministerkandidat. Vem skulle det annars vara.
Mitt alter ego?  Åh, gud förbjude!  Jag har gjort en del crazy saker under min Sturm Und Drang period, men så lååågt har jag väl inte sjunkit. Hoppas jag.
Men än finns det ju tid. Jag e inte dö än, så att säga. Tror jag. Kanske lite grann. I utkanterna av min persona. I de sexuella utkanterna. I avarterna. I   anstötligheterna.

The first rule.

Under konstruktion.. (på väg ner i papperskorgen)

.

Knepit värre, kompis. 

 (När en har hjärndimma, eller vad det nu heter)

Dessutom är jag inte kroppsligt frisk.

Men själsligt skarp.

Ibland svingar jag vassa ord omkring mig, ganska vårdslöst.

Jag har ärr som bevisar det. 

Det här inlägget får jag nog överge.

Ad notam. 

O sen bara inse att det som är bakom mig inte är viktigt.

Men det känns som man skulle

överge ett vanartigt barn i så fall.

O vore inte det  ... o-artigt.
(Typ ooa hela natten)

Ett exempel på den obrydda maskuliniteten. 
Jag letade efter mig själv igår kväll, bland tårarna.
Det plaskade om tårna, var det jag själv.
Var det mitt eget fostervatten, eller tårarna jag fann mig stående i. Födde jag mig själv, men blev ett vanartigt barn, som sagt, eller.
  Det är dock det enda jag har. Så jag försöker vårda det,
som i en sammets-ask.
Eh, nånting lever här i alla fall, amidst all these woes.
O ni som läser det här:
Det här är inte droiden ni letar efter. 
Mera troligt är det ni som är tröst-droiderna (synonymt)
 som jag letar efter. 
Är det inte ofta så, kamrat.
Dom enda som kan hjälpa en på riktigt är ens fiender.

O var är dom, när man som bäst behöver..

Var har jag hamnat...

 Du, som i likhet med mig har kommit hit, du frågar dig säkert, precis som jag själv; vad är det här för en plats jag hamnat på. Vilken värld är det här.. Vart är vi på väg ifrån o till. När inte ens normal meningsbyggnad stämmer. Jag försöker fria mig från ansvar genom att hävda att allting är poesi. Hur går det för mig. Sisådär, kaveri..  Sen försöker jag skylla på ironi, för då kan man komma undan med mycket i dagens medialandskap, men även det är en tunn, nästan ogiltig, undanflykt. En virtuell balansgång på en högt spänd vajer.  Notera hur jag valhänt försöker spänna upp en lina att gå på över en inbillad avgrund här. Än så länge går det bra. Men sen ska jag våga mig upp på linan också.  Just nu ser den lite fladdrig ut, mon bebe.
  Bättringsvägen, förresten, är den min adress, den. Eller bara där jag bor. Om verkligheten bara kan adresseras med abstrakta termer, betyder det att hela verkligheten, eller vissa aspekter av den, är, i sin natur, abstrakt. Men vad gör det oss. Till vedervärdiga abstraktioner. Eller dito extraktioner. Som inte kan beskrivas, måste ses. Du uppfattar mer än vad du tror. På. Än är vi fortfarande inte hemma. Sent ska syndaren vakna. Det är för sent för dig att vara barn nu. Numera skall du tilltalas som "vederbörande".

  So: Come gather all around me, my contemporary peers, if there are any of you left. If you can't read this, turn off your mental screensaver. Care-fully.

Oönskad upplysning 1: Efter 10 års bloggande o snart 1000 tossiga inlägg har jag sammanlagt 0 st följare, 4 st kommentarer. Det är ju nästan vansinnigt roligt, kumpel. Typ Liiallinen itseuttmus, perkele, eller hur, haha. Hu-hu-hur kunde det bli så.           

Oönskad upplysning 2: Jag hade en gång en spouse, jag var en lättfångad mouse. Men den spousen var också lätt förgången. Och lite crazy. Crazierrr. More of a spout than a spouse, perhaps. One of us was.
Was it me, was it me, was it really me.

Oönskad upplysning 3: Jag hade en gång ett hem, stort som ett hus.
Men det huset blev ett fängelse. För spouses. Typ lätt förgånget. Två fel tar inte ut varandra. Dom förstärker varandra i ond, ond spiral. Nu har jag ett litet hem, stort för en mus, such as me, myself and I.
 (The Triumphant Trio. For The Win..)