Sjukdomsbild 0608B

   Ja, ja, det hände att jag fick en förkylning (på halsen, haha), vilket borde kunna tolkas såsom rättvist. Eller om det är influenser-influensa, så är det väl mig väl ändå serverat såsom rättvist. Det tar jag på mig, bebe. Det tar jag på mig. Jag knäpper min slitna offerkofta utanpå denna ordkropp. Mina ambitioner är måhända små men i övrigt mycket anspråksfulla. Med denna hära bloggen liksom med mitt liv i övrigt. Förutom med bilen min, där har ambitionerna sjunkit de senaste 3 åren. Men vem vet semikolon ambitionerna kanske får mer flytkraft om något positivt händer. Vill jag hemskt gärna tro.
Fotnot: Den här texten behövde jag inte brottas med. Det säger något om mig. Men exakt vad vill jag ännu inte veta. Om du råkar veta vad det säger, så håll det för dig själv, är du snäll.

The Asshole Association, spottstyver, pungslå.

   Det här är kanske ett kommande inlägg. Men just nu är jag sjuk o orkar inte tänka klart. Fick i alla fall en idé om en idé. Mitt i feberdimman. Kanske blir jag lurad av febern, eller är bara allmänt förvirrad. Mer eller mindre än vanligt. Tja; sådant kunna hända den bästa. Men alltså även mig. Det kanske bara blir en distraktion, men det  (atjoo!) vore väl inte la première fois, mon pote.
  O om det skulle visa sig vara det sämsta som.. så må det vara hänt.
    Jag menar väl (i överförd mening) att just nu så har det väl i historisk kontext aldrig varit så många länder samtidigt som styrts av The Asshole Association, som nu. Flåbusarnas förening, eller hur. Vänster eller höger verkar heller inte spela nån större roll. I stort som smått. Lokalt som globalt. Rektalt som oralt.
   Dom verkar vara ute efter vår allra sista spottstyver, (rolig svensk historisk synonym) o dom går över lik för att få den. För att fullfölja tankespåret så pungslår dom oss, så att våra allra sista spottstyvers ska trilla ur vår symboliska/anakronistiska penga-pung. Aj, aj, jippie, baby. Samtidigt så har dom mage att låtsas vara förnärmade när dom anklagas för att sko sig på samhällets fattigaste o svagaste. När deras slemmiga händer ju avslöjar vart dom har varit o snott åt sig.
   Å, det är inte bara jag som tycker så. Eller är det, det punkt punkt punkt. O sen kommer vi till det värsta; när di väl har skott sig på våra allra sista spottstyvers, så vill dom ändå ha våra själar genom att försöka tvinga oss (o ibland lyckas) att hylla dom som våra hjältar..
Mycket förnedrande, detta.
   Men kanske jag bara drömde om att jag skulle skriva en text som den här, det vet jag inte. Tiden får väl utvisa det. Jag tror inte att det var meningen att (texten) skulle se ut just så här. Men bättre här än ingen stans alls. Det är väl ofta min paroll i mitt blogg-arbeit. Som jag ju inte sköter inne på rinken utan här, inifrån utvisningsbåset. Som jag inte har byggt själv, bara inrett. Vilket skulle bevisas, baby. Det finns ett VAR-system här inne också, som jag ärvde, men det har jag inte lärt mig sköta än. Men när jag väl har lärt mig, då jävlar ska ni få se på gnistor. Då kommer inläggen att glöda.


 
   

Avföringsprov Del 2 av 2.

..

 

Var inte det fint, så säg. "..visade att det inte fanns blod i avföringen (bajset)"
Words to live by. Det låter som om det finns en sång här nånstans.

Refrängen kanske går så här:

"Det fanns inte blod i bajset, baby.
 Det fanns inte blod i bajset här."

Inte för att korvkatten bryr sig. 

Söndagssyndarnas riksförbund sammanträdde.

Hälsningar från en offer-kofta..

Protokoll:

Å va fan, nog kan en skratta åt mycket. So I'm telling meself: there IS a chance. Optimismen är hopplös ibland. Precis som om ingenting ont finns i världen, förutom gudar o människor o ibland katter som leker med sitt byte, eller jag själv som säger sarkastiska saker på ett elakt sätt som jag själv föraktar hos andra. Som hos dig. Men elakhet o ensamhet har samma rötter. Det ser jag hos mig själv oftare än hos andra. Det säger nånting om kärnvärdenas ... flyktighet.. Det som händer i hjärtat är eteriskt. Klump-i-halsen-eteriskt. En slags virtuell strupcancer, kanske. 
I en esoterisk kropp. Som knappt hänger ihop. Ett gigantiskt fuskverk, som den här bloggen. Vi skriver den första juni, innan den andra är inom synhåll. Så nära att det känns som en avgrund mellan det förra o det senare. Mellan mig o allting annat. En tillbaka-blick mot framtiden missar målet. Förväxlar livet med halveringstiden av detsamma. Har insett, men försent. Är det inte alltid så, kompis. Vi är som en "halveringstid", hela vi. I vårt varande.

Inblick: 1A. Mitt liv i balans. Åtminstone kroppsligt. Ej själsligt. Det ena utesluter inte alltid det andra, men åtminstone o-ofta, så att säga. 
O-oftare än inte. Välkommens till koftornas värld. Men släpp det där mörkret först. Innan I inträden..

                   

Hör nu; den här filmen blev inte alls så pjåkig. Lite väl mörk bara, precis som min själ. Jag ska göra en ljusare inspelning. Idén är väl värd ett bättre öde. Fick jag för mig, bara. Kanske lite musik skulle göra den proverbiala susen för idén. Själva ídén.

 Men det kanske skulle vara som "act and react". Jag vet inte vad som skulle föreställa "act" och vad som skulle föreställa "react". Det är ett kreativt dilemma där. Men det är där jag bor. En banan för paret.

Tillsvidare: 
On a sunday morning sidewalk, wishing lord, that I was stoned.
There's something about a sunday, that makes a buddy feel alone.

Is it not always so. Listneth you, speaketh I. 
 

Guldkorn 1D

 Lördag morgon 8:17. Det mulnar på. Ska det regna idag. Fråga. Ska jag kolla på bilen idag. Eller är jag inkapaciterad. Nej, men inkapslad. Vilket är värst. Så länge jag hittar, eller åtminstone skymtar, guldkorn, så fortsätter jag framåt, skyddad bakifrån men inte framifrån. Månn ädlare, det.
Mais, trop vieux pour ces betise, bebe. Trrrrop, trop vieux.
Den här skogen. Full av förtrytsamhet. Ett faktiskt nät har ju bara två dimensioner, hur mycket det än viks åt alla möjliga håll. Ett inter-nät har också bara två dimensioner, egentligen. O ingen av dem är skalbar. Det är vad det är. Vem är fiskaren. Vem. Man kan hitta på mycket, men ingenting är värt nåt, men är fritt. Itsumo nanika, som japanerna säger.

  Igår kände jag mig lite som en pistol. Obetslad. Oladdad, men lite redo ändå. En av sex. Så att säga. Sådär lite putslustigt, kamrat. En i kammaren. The old sissy, and that there. comme ca, bebe.

Insert kort-video ("vem är det som kör egentligen") inte jag.

Älgen är en symbol för mycket. En sjuk jägar-"kultur". Statusjakter. typ jag sköt en 12-taggare. 

Äh--> ntligen fredag. Die grosse knullert.

 

Det finns bara en kung i skogen. Som kan bära upp en krona.

                           Victor Malm, betyg F, för "försök". Jag börjar gilla den här express-muppen. Han har hittat en position som han försöker hålla, oavsett vad som händer. Det är lite gulligt, faktiskt. Kanske är han på rätt sida av historien, trots allt. (Font Verdana, mellanstorlek)..

...Men i motsats till mänskliga kungligheter så kastar

älgen sin krona när den fyllt sin uppgift. Sen växer

en ny krona upp om man är duktig på sitt jobb 

(att vara älg-tjur). Inte för att den här Viktor ska

jämföras med en älgtjur. Utan tvärtom; om du 

förstår vad jag menar. Om du gör det, meddela

mig, annars vet jag inte.

Noterat: Jag hade en gång en chef som mest kommunicerade via post-it lappar. Det var ju svårt att få feedback på det viset. Det slog mig att mitt sätt att driva den här bloggen liknar i stycken denna min gamla chefs sätt att kommunicera ut sin vilja på ett sätt som är svårt att besvara, när man inte besitter något "eget" post-it-block..

Mammo del 2 av 2...

 

Immer etwas, kumpel. Ingen tecken på bröstcancer. Nu måste jag fundera på vad jag ska göra för positivt efter den informationen. Säga "Tjohoo!?"
Säga "jaha, det va väl bra.." ? Ha sex? Dricka alkohol? Köpa en ny behå?
Jag vet inte, kompis. Saker händer. Jag kom nyss hem från en cykeltur i hård blåst. På hemvägen medvind. Samt alltså även i brevlådan lite medvind. 
Typ, men jag är inte ute ur skogen än, är jag. Kära nån...