Ny månad, ny period, nya utfyllnader.

 Eh, hither and thither, baby. Jag klarade mig över månadsgränsen även denna gång. Men det var nära. Snubblade och föll. På min egen orimlighet. Men jag reste mig raskt upp igen, på ett symboliskt sätt. Jag sa till mig själv: Jag reser väl ingenstans. Gör jag. Förutom i mitt gigantiska huvud, som rymmer allting som finns. Även dig som läser det här. Med visst besvär, inbillar jag mig. Fast inte med lika mycket besvär som jag har med att inbilla mig att du är en faktisk person. En tilltalsbar person. Kanske en billig sådan. Som köpt sin situation dyrt. Det vet jag inte, jag bara anar att tomheten fyller upp dina tomrum på ett helt annat sätt än jag försöker fylla upp mitt. Och då menar jag inte min vagina. 

Jag bygger mina luftslott av drömmar, jag.  Eller av vad det nu är som luftslott byggs av. Kan det här luftslottet vara ett fuskbygge. Döm själv. Som jag. Den här bloggen planterade jag en gång som ett frö. Samtidigt planterades fröet till dess undergång. Det kallas livets omöjliga ironi. I nyheterna den 25/6, ordagrant: "En onanerande man åker omkring på en elsparkscykel."  Jag tänkte att det var logiskt. Att det var en statsministerkandidat. Vem skulle det annars vara.
Mitt alter ego?  Åh, gud förbjude!  Jag har gjort en del crazy saker under min Sturm Und Drang period, men så lååågt har jag väl inte sjunkit. Hoppas jag.
Men än finns det ju tid. Jag e inte dö än, så att säga. Tror jag. Kanske lite grann. I utkanterna av min persona. De sexuella utkanterna. Avarterna. Anstötligheterna.

The first rule.

Under konstruktion.. (på väg ner i papperskorgen)

.

Knepit värre, kompis. 

 (När en har hjärndimma, eller vad det nu heter)

Dessutom är jag inte kroppsligt frisk.

Men själsligt skarp.

Ibland svingar jag vassa ord omkring mig, ganska vårdslöst.

Jag har ärr som bevisar det. 

Det här inlägget får jag nog överge.

Ad notam. 

O sen bara inse att det som är bakom mig inte är viktigt.

Men det känns som man skulle

överge ett vanartigt barn i så fall.

O vore inte det  ... o-artigt.
(Typ ooa hela natten)

Ett exempel på den obrydda maskuliniteten. 
Jag letade efter mig själv igår kväll, bland tårarna.
Det plaskade om tårna, var det jag själv.
Var det mitt eget fostervatten, eller tårarna jag fann mig stående i. Födde jag mig själv, men blev ett vanartigt barn, som sagt, eller.
  Det är dock det enda jag har. Så jag försöker vårda det,
som i en sammets-ask.
Eh, nånting lever här i alla fall, amidst all these woes.
O ni som läser det här:
Det här är inte droiden ni letar efter. 
Mera troligt är det ni som är tröst-droiderna (synonymt)
 som jag letar efter. 
Är det inte ofta så, kamrat.
Dom enda som kan hjälpa en på riktigt är ens fiender.

O var är dom, när man som bäst behöver..

Var har jag hamnat...

 Du, som i likhet med mig har kommit hit, du frågar dig säkert, precis som jag själv; vad är det här för en plats jag hamnat på. Vilken värld är det här.. Vart är vi på väg ifrån o till. När inte ens normal meningsbyggnad stämmer. Jag försöker fria mig från ansvar genom att hävda att allting är poesi. Hur går det för mig. Sisådär, kaveri..  Sen försöker jag skylla på ironi, för då kan man komma undan med mycket i dagens medialandskap, men även det är en tunn, nästan ogiltig, undanflykt. En virtuell balansgång på en högt spänd vajer.  Notera hur jag valhänt försöker spänna upp en lina att gå på över en inbillad avgrund här. Än så länge går det bra. Men sen ska jag våga mig upp på linan också.  Just nu ser den lite fladdrig ut, mon bebe.
  Bättringsvägen, förresten, är den min adress, den. Eller bara där jag bor. Om verkligheten bara kan adresseras med abstrakta termer, betyder det att hela verkligheten, eller vissa aspekter av den, är, i sin natur, abstrakt. Men vad gör det oss. Till vedervärdiga abstraktioner. Som inte kan beskrivas, måste ses. Du uppfattar mer än vad du tror. På. Än är vi fortfarande inte hemma. Sent ska syndaren vakna. Det är för sent för dig att vara barn nu. Numera skall du tilltalas som "vederbörande".

  So: Come gather all around me, my contemporary peers, if there are any of you left. If you can't read this, turn off your mental screensaver. Care-fully.

Oönskad upplysning 1: Efter 10 års bloggande o snart 1000 tossiga inlägg har jag sammanlagt 0 st följare, 4 st kommentarer. Det är ju nästan vansinnigt roligt, kumpel. Typ Liiallinen itseuttmus, perkele, eller hur, haha. Hu-hu-hur kunde det bli så.           

Oönskad upplysning 2: Jag hade en gång en spouse, jag var en lättfångad mouse. Men den spousen var också lätt förgången. Och lite crazy. Crazierrr. More of a spout than a spouse, perhaps. One of us was.

Oönskad upplysning 3: Jag hade en gång ett hem, stort som ett hus.
Men det huset blev ett fängelse. För spouses. Typ lätt förgånget. Två fel tar inte ut varandra. Dom förstärker varandra i ond, ond spiral. Nu har jag ett litet hem, stort för en mus, such as me, myself and I.
 (The Triumphant Trio. For The Win..)

Had to laugh.

 I read the news today, oh boy. About a lucky man who made the grade. And though the news was rather sad, well, I just had to laugh. I saw the photograph. He blew his mind out in a car. He didn't notice that the lights had changed. A crowd of people stood and stared. They'd seen his face before. (Beatles)
  This came to mind. And stayed there. While we counted our blessings. For.a.while. Mais: Certains d'entre nous, au contraire, comptent nos blessés..et nos blessures, bien sur.
   Spöken dyker upp då o då. I mitt flöde. 
  
nn

..

Faran över, huvudlösa huvudlöss.

   

Ett tecken i tiden.
Från en tom tröja.
Så att säga.
More than just a tad askew.
The three-legged asshole sign.

   Huvudtext: (version 3F)

  Men; så sjuuk jag har varit. Höll på att hosta sönder mina lungor. Idag verkar det dock ha vänt. Hostar mindre. Febern har gett med sig. Men magmusklerna värker efter host-konvulsionerna de senaste 5 dagarna. Så även om jag hostar mindre så gör det ändå ont. På fler sätt än ett.  Samtidigt nåddes jag av ett besked om att gammal kollega o bekant numera måste bo på ett demens-boende. Orättvist kan jag tycka. En smart, rolig, vänlig, generös, modig o stark människa. Det borde ha varit jag, som ju är självupptagen, introvert o ovänlig o allmänt rädd o ängslig inför allt o alla. Till ringa värde i världen. Men olika falla ödets lotter. För när mörkret faller, faller det på mig. När gryningen bryter in, ligger jag i bitar. Än så länge har jag varje dag lyckats få ihop bitarna till en fungerande varelse. Men jag vet inte. Det blir svårare. Är det rätt åt mig. Nja. I och för sig. Men som tur är så är mina illgotten gains värdelösa för alla andra, men ingen har ställt mig till svars ännu. Lucky me. Sänk you and höj me som jag på svengelska brukade skämta för länge sen. Bara alltför väl medveten om att ingen insåg det traaagiska däri. Inte ens jag. Jag är full av mig själv. Därav all varmluft. Som jag måste fisa ut nånstans. Du känner väl lukten, kompis. (host-host)

Infösning: Boskapen, brödraboskapen... Dom tuggar sina tvivel här.
Tvivlet är första steget till upplysning. Eller till revolution. I min ungdom beundrade jag folk som aldrig tvivlade. Sen beundrade jag folk som alltid tvivlade. På allting. De extrema sökarna. Nu beundrar jag folk som tvivlar på det allra mest grundläggande. Dom har det inte lätt. Här i världen. Där jag bor. Med en fot i icke-världen och den andra i dag-drömmen. Jag har viss förståelse för hur jag själv rör mig i verkligheten, som på ett spindelnät, som en utomjordisk fluga, alltid på väg ut från centrumet. En dagsutflykt från spindelmannens kokong.
><

They shoot arses, don't they?

Sjukdomsbild 0608B

   Ja, ja, det hände att jag fick en förkylning (på halsen, haha), vilket borde kunna tolkas såsom rättvist. Eller om det är influenser-influensa, så är det väl mig väl ändå serverat såsom rättvist. Det tar jag på mig, bebe. Det tar jag på mig. Jag knäpper min slitna offerkofta utanpå denna ordkropp. Mina ambitioner är måhända små men i övrigt mycket anspråksfulla. Med denna hära bloggen liksom med mitt liv i övrigt. Förutom med bilen min, där har ambitionerna sjunkit de senaste 3 åren. Men vem vet semikolon ambitionerna kanske får mer flytkraft om något positivt händer. Vill jag hemskt gärna tro.
Fotnot: Den här texten behövde jag inte brottas med. Det säger något om mig. Men exakt vad vill jag ännu inte veta. Om du råkar veta vad det säger, så håll det för dig själv, är du snäll.

Om du inte ser det så är det här en bild av stämbanden.
Hos mig är dom i skick som nya. Ty jag har sannerligen inte använt dem som så mycket.. Är det sorgligt. Kanske. Men för vem.

The Asshole Association, spottstyver, pungslå.

   Det här är kanske ett kommande inlägg. Men just nu är jag sjuk o orkar inte tänka klart. Fick i alla fall en idé om en idé. Mitt i feberdimman. Kanske blir jag lurad av febern, eller är bara allmänt förvirrad. Mer eller mindre än vanligt. Tja; sådant kunna hända den bästa. Men alltså även mig. Det kanske bara blir en distraktion, men det  (atjoo!) vore väl inte la première fois, mon pote.
  O om det skulle visa sig vara det sämsta som.. så må det vara hänt.
    Jag menar väl (i överförd mening) att just nu så har det väl i historisk kontext aldrig varit så många länder samtidigt som styrts av The Asshole Association, som nu. Flåbusarnas förening, eller hur. Vänster eller höger verkar heller inte spela nån större roll. I stort som smått. Lokalt som globalt. Rektalt som oralt.
   Dom verkar vara ute efter vår allra sista spottstyver, (rolig svensk historisk synonym) o dom går över lik för att få den. För att fullfölja tankespåret så pungslår dom oss, så att våra.allra.sista.spottstyvers. ska trilla ur vår symboliska/anakronistiska penga-pung. Aj, aj, jippie, baby. Samtidigt så har dom mage att låtsas vara förnärmade när dom anklagas för att sko sig på samhällets fattigaste o svagaste. När deras slemmiga händer ju avslöjar var dom har varit o snott åt sig.
   Å, det är inte bara jag som tycker så. Eller är det, det punkt punkt punkt. O sen kommer vi till det värsta; när di väl har skott sig på våra allra sista spottstyvers, så vill dom ändå ha våra själar genom att försöka tvinga oss (o ibland lyckas) att hylla dom som våra hjältar..
Mycket förnedrande, detta.
   Men kanske jag bara drömde om att jag skulle skriva en text som den här, det vet jag inte. Tiden får väl utvisa det. Jag tror inte att det var meningen att (texten) skulle se ut just så här. Men bättre här än ingen stans alls. Det är väl ofta min paroll i mitt blogg-arbeit. Som jag ju inte sköter inne på rinken utan här, inifrån utvisningsbåset. Som jag inte har byggt själv, bara inrett. Vilket skulle bevisas, baby. Det finns ett VAR-system här inne också, som jag ärvde, men det har jag inte lärt mig sköta än. Men när jag väl har lärt mig, då jävlar ska ni få se på gnistor. Då kommer inläggen att glöda.