Defying Gravity Day

2016 04 20  

*
Onsdag, oxdag nr 1.

Kall natt, nästan nollgradigt. Och det blev en vacker dag, med starka nordanvindar och kämpande sol. Fint väder att känna sig i levande kontakt med jordklotets förunderliga klimatsystem. Kyla, värme, vindar.

Fint väder att vakna till. Stenarna väntade ju på mig.

Jag lekte med tanken att hoppa över motionen och istället satsa på motionen att byta däck och tvätta bilen och fixa dörren, jag kände liksom på mig att jag inte skulle klara både motion och bilfix. Men det var ju bara mitt klena intellekt som röstade på bilfix. Vid det laget hade ju kroppens förväntningar på uppiggande motion vaknat. Så det blev kroppen som vann, den här gången. Ibland är kroppen som en hund. Det märkte jag för några år sen, när jag kämpade för hålla igång med träningen. Den intellektuella motivationen var ofta inte så stark. Det var ofta som jag inte orkade ut på min runda, särskilt om vädret var trist. Men till slut beslöt jag mig för att det minsta en kan göra för att hålla uppe en viss självrespekt, det var att åtminstone inte ge upp  i n n a n  en ens försökt. Så jag tyckte att det minsta jag kunde göra var att klä på mig och gå ut och ta några steg och verkligen känna efter hur det kändes. (Innan jag ändå gav upp, haha.) Och det här var på vintern, när det liksom var mycket kläder och skydd som skulle på kroppen innan en var redo att ge sig iväg, dårå.

Och då, när jag var inställd på att på riktigt känna efter hur det kändes med kropp och psyke och väder och allt, innan jag beslutade om jag skulle lufsa iväg eller avbryta och gå in och lägga mig igen, då började jag ju märka hur kroppen vaknade till redan när jag började plocka med motionskläder och skor och utrustning och sånt. Precis som en hund som kan ligga och slappa, men redan när ägaren börjar med de första diskreta förberedelserna för att gå ut, (och hundar kan vara väldigt känsliga för dom signalerna) så börjar det spritta i hundkroppen av förväntan och hunden hoppar omkring och kanske skäller eller gnäller för att det går så långsamt. Så jag upptäckte ju att när jag väl hade kommit ut ur huset så var redan kroppen igång och loppet redan kört, i 99 fall av 100. Det var faktiskt svårare att avbryta och gå in och lägga sig än att fortsätta att gå. Till och med när jag försökte lura mig själv och bara låtsas att gå ut och känna efter, när jag i verkligheten hade bestämt mig för inte ta min runda, till och med då så tog nästan alltid kroppen över ändå och såg till att få sin efterlängtade rörelse-endorfin-kick, så att säga. I 99 fall av 100.

**
Så det blidde som så att jag tog min runda och bilfixet fick stryka på foten. Förutom att jag efter min prolle faktiskt tog upp däcken från källarförrådet och lastade in dem i bilen, vilket är en rejäl ansträngning, ba dä.

På prollen hände det sig att jag stötte på Pyrenéern. Hans släntrande gångstil känner jag igen på långt håll. Sen passerade jag förbi husvagnarna och där såg det ut som om dom höll på att packa ihop för att flytta, vilket skam till sägandes kändes lättande.

Så det var med lätt kropp jag fortsatte upp till kullens topp. Och jag stannade inte där, utan fortsatte upp i masten. Inte ända upp, för det blåste lite o-o-otäckt, men en rejäl bit upp.
 

På bilden ser man sjalen som jag knöt fast däruppe. 
See hur den fladdrar i den starka vinden...
Jag funderade lite på om Sabotören ska reta sig på detta också, och kanske klättra upp och ta ner min sjal, haha.

***
På hemvägen såg jag en efterlysning på en saknad katt med häftig rödaktig toning i pälsen.

****
Och som sagt, när jag kom hem gick jag direkt ner i källaren och hämtade sommarhjulen och lastade dom i bilen. Samtidigt tog jag upp de sista målningarna för att digitalisera dom.

Här är en av dom, dagens konstverk, bottenskrapet, haha.

Titel: "Gravity"

Som en fortsättning på gravitations-temat som rullar idag, om det inte framgick.

*****
När jag lastat däcken in i hissen tog jag en bild på däcken i hissen, men hissen var så snabb så det blev bara en suddig, fartig bild på mig själv. Ett riktigt spöke som kämpar för att bli synlig(t), men liksom inte lyckas fullt ut.

   The grrrravity of the situation, liksom dessutom.

Och det var äfven så att veckans avsnitt av vetenskapens värd handlade om gravitationsvågor. Det ska jag titta på sen. För att få food for thoughts, kanske. Inte för att mina thoughts behöver mer food, haha, det bevisar den här bloggen om just ingenting. Jag bara svamlar, egotrippat och självupptaget, som en den introverta jävel jag är. Men jag vill ha en kontur i alla fall. Innan jag faller omkull för den allra sista gången. När sista tåget har lämnat perrongen.

Aja. Rant over.