Necromancing and a pair of pants.

The nekros. 

  Hej, mitt skållsår på låret såg ut så här ett tag. Svartheten indikerar nekros, vilket är livsfarligt. Vävnadsdöd, som kan SPRIDA sig. Ångest. Have I been necromanced!? think; not. det mörka var nog bara koagulerat blod. Hoppas jag. (Ånej, när jag skrev det där om necromance-ing fick jag en yrselattack, just som jag trodde att den mardrömmen var över..  Jag tar en paus o försöker trycka ner ångesten med ett par piller)..
   Men häromdagen dårå, (försök att distrahera mig):
  I lost a pair of pants the other day. How can you lose a pair o pants, just like that? A pair of pants is a pretty big object, that. Pair of pants; if you read this; please come back. I'm not mad at you anymore. And why is it called "a pair", when it's only a question of one. single. piece. of clothing? Yes it has two legs, but they are not separate, they are attached to each other. A shirt has two sleeves, but you don't say "a pair of shirts".. A piece of shit, yes, can be. Like me and my shadow; a pair of.... something else.

"Sometimes living, only not to die"
Lacy J Dalton.

Filmen leder direkt till denna bok:

I nedstigande led.

And the boogie blogger bought book:

Elis Monteverde Burrau: Ironi för änglar.

  Jag slog upp en sida på måfå. Ordet "jag" fanns 30 gånger på den sidan. Boken är nästan 400 sidor lång. 400 x 30  är 12 000. Så det är i så fall en ganska självcentrerad litania. (så kallad lit-lit)
  Men jag vet inte; jag spekulerar ju bara på mitt fördomsfulla vanliga sätt. Kanske är han en necromancer, vilket vore mycket romantiskt om det inte vore för att han nog stal ett par byxor av mig. Men om så vore ville jag inte ha dem tillbaka. Om dom är stulna är dom förstörda för mig, för evig tid. Om dom har promenerat iväg av sig själva, är det en helt annan sak. Ifall dom (paret) ringer på dörren o vill komma tillbaka ska jag välkomna dom. Båda benen. Nota bene. Om byxorna sitter på nån, till exempel Elis Monteverde Burrau, då får det bli en förhandlingssak. Maybe we can settle, out of court..
  OBS, det här är inte en recension. Kanske är det inte "inte en recension." Eller inte inte inte en recension. Då skulle två "inte" ta ut varann, men jag vet ju inte vilka två. Och om två av dem skulle vara ett par byxor så skulle det bli fyra ben. Som en hund. en långsam, upphunnen hund. Med en ironisk hulling fortfarande kvar i läppen. Klapprande mot ena huggtanden, när hunden försöker skratta åt sina egna skämt. Vilket gör ont.
  Eh, en kunde trott att ironin dog med killing-gänget, vilket hade varit höjden av ironi. Killed by the killing-gang, så att säga. Get it? Goat it. Nä men; ironin lever, i skuggan av sarkasmen. I ett obskyrt tv-pogrom kallat Cyklopernas Land.  Dagens ungdom och medelålders verkar tro att ironi är att säga precis vad man tycker, fast överdriva. In absurdum. Nä, ironi är en skön konst för känsliga andar, eller en känslig konst för skön-andar. Det är ingenting för flåbusar. Vissa av dom kan inte skilja på dearre och ejukalation. That's a dead give-away. (Note to anti-self)
 I am like a dead give-away, anyway, the whole of me. 

Men jag tänker inte ta på mig ansvar

 ...

**///~

elää elämää, surkeasti.

Där fick jag allt till det.
Här en bild på skållningen 18/8. 
Är det inte det ena så är det... nåt annat.
Ytterhuden lossnar om man spiller kokande vatten på den.
Snacka om surkart, kompis.

 

en säck potatis (i pyjamas)

...den där ångesten som börjar i mellangärdet o sen arbetar sig uppåt till yrsel o illamående o allmän svaghet, det slog mig att att att det kan vara själen som vill lämna kroppen. därav den konstiga lättheten på fötterna. Som när man vadar i brösthögt vatten o fötterna inte riktigt får kontakt  med botten, man är på gränsen till att flyta iväg. en känsla av att man måste försöka hålla kvar något inne i bröstkorgen. Det är inte tryck utifrån, som när man har svårt att andas, det är ett tryck inifrån/nerifrån. Instinktivt korsar jag armarna över bröstkorgen för att försöka hålla kvar det som är på väg upp och ut. Om jag inte lyckas hålla kvar själen i detta kritiska ögonblick, så kanske den sliter sig loss o poppar ut genom skallbenet, , där fontanellen har öppnat sig, varefter kroppen sjunker ihop som en säck gammal potatis. En tom skrynklig människokostym...Eller själen kanske stöts ut genom munnen som en spya. Eh, kan jag stoppa en uppvällande spya när den väl en gång är på väg. Om jag spyr dör jag. Jag vet inte, jag spekulerar bara. Och inbillar mig. Men det är inte "bara" inbillning som kan botas med utbildning, som vissa personer säkert kan tycka om mig och alla mina inbillningar. Men det är VÄRRE om det är inbillning, för då finns ju ingen fysisk hjälp. Eller ja, kanske xanax. Som riskerar att orsaka andra problem. Du ser; jag är inne i en labyrint. Och.hittar.inte.ut. En säck potatis har inte precis någon framstående orienteringsförmåga. 
PS, gick in på min journal, det skulle jag inte ha gjort. Nu mår jag sämre. Läkaren skrev: Diagnos (Observation för ospecificerad misstänkt sjukdom eller ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits och avskrivits).

 The story of me life, dat. Ett ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits o avskrivits. Jag i ett nötskal. Utesluten o avskriven. Tack för mig. Hur ska jag nu kunna göra mig själv bra igen. Har jag någon annan människokostym i garderoben. En kostym som inte lider av yrsel, hjärtklappning, illamående. Allmän trötthet o svaga muskler. Nausea. 
Vadå "göra mig själv bra igen" förresten.. har jag nånsin varit "bra". Jag kommer aldrig att bli "bra". Ibland har jag haft perioder där jag åtminstone hade hopp om att slippa vara rädd hela tiden. Det är tillstånd som jag nu väl får slutgiltigt utesluta o avskriva. Ett tag försökte jag göra rädslan till en välmenande vän som ville mig väl, en trogen livskamrat vid min sida. Men rädslan kan bara vara en tillfällig allierad i svåra situationer. Umgås man för mycket med rädslan äter den upp din själ. Och spottar ut kärnorna.

Är det här FPP. First Person Poetry.. A non-shooting aftermath.

Hälsningar från en säck potatis...i fritt fall,
 (Men animationen misslyckades tydligen, ser jag nu...Säcken skulle ju röra på sig.. Aja det är som vanligt alltså. Om säcken inte rör sig får du väl röra på ditt huvud istället..om du orkar.. Om du inte är jag..en potatis i pyamas..)
NTS: Jag arbetar på animationen..De e ett mödosamt arbete...

Skriv nåt

 vadsomhelst.

men inga men.
Du vet känslan när du ute i solen o ser ett litet svart hål framför dig som växer sakta o du förstår att du är på väg rakt in i en tunnel. Du ser mörkret i slutet av ljuset. 

nytto-pytto installer version 4

besökte doktor på torsdag. 
prover togs. troligen ingen omedelbar fara.
men jag ligger rakt i farans riktning.
så; hjälp mig hem.
är jag döende.
eller bara... underförstådd.
kom o se, förvåning lyser i mitt ansikte.
ingenting fungerar. 
Om ändå önskningar vore hästar 
som en kunde hoppa upp o fly iväg på.
Om det ändå hade funnits 
lite system i mina galenskaper.
och inte bara ... galenskaper i mina system.
Och ett av dom är det här som du tittar på nu.
Och du vet kanske in men inte ut. Jag hittar heller inte ut ibland. Oftast hittar jag en springa, efter ett tag. Du vet där ljuset sipprar in.

 

Jag tog bilen in till stan.....

I Douglas rum

Bloggarbete pågår..

Bloggarbetet avslutat. Det blir inte bättre än så här, hur mycket jag än anstränger mig, har jag en obehaglig känsla av. Eller det kanske bara är ett banalt illamående. Ett resultat av ett banalt tröstätar-beteende.

            [Insert Douglas rum.]

[Douglas rum successfully inserted] 

 

   Hej, här i Douglas rum samlas de mest ironiska helgonen. Och konspirerar mot dig och dina gelikar. Åh! Hello darkness, gamle vän;
  -Jag menar inte att du som läser detta är mörkret. Och inte jag heller, men det finns ett mörker mellan oss som du kanske-kanske, inte kan se igenom. 
Som om vi båda voro fast i var sin gastäta säck. I vårs egna kropp. På väg att bli ett säte för begränsad, varig bukhinneinflammation eller så.  Men eh, på den här sidan mörkret är det alldeles (för) ljust, ju. 
:- Hallå,  blända av,  gamle vän. Är det här ett konstgrepp. En metafor. Arbeta vidare på den här texten; ju mer jag gräver desto mer blir jag begraven och utrymmet jag fyller förblir konstant. Flyttar jag bara metaforiska (j)ord förbi mig själv. Till illusorisk nytta. Det jag producerar är inte av större nytta på andra sidan av mig själv, än på den HÄR sidan.  Är det här ett blogginlägg på fyllan. Under (j)ord. Ja, erkänner jag och dömer själv mig själv. Till döden. Och jag lyssnar på en karelsk tango. Under tiden. "Allt du tänker skall du mista." skrev Kjell Höglund, den störste av dem alla. Han är sorgligt ignorerad av en samlad nation. Sällan har väl en poet förtjänat epitetet nationalskald så mycket som Kjell Höglund. Tilde utnämnde Tomas Ledin till nationalskald, tror jag. Och varför inte, kan det bli mycket värre. Kan jag bli lite fullare. Kan allt jag tänker på bli till tankegods, rent fysiskt. 

Jag är som ett tankegods, hela jag, ta mig fan. Det hjälps inte. Instängd i en gastät säck. Nära ändtarmen. Och nödutgången.

de.poo.easy.peacy

  Det "här" är ingen dagbok från en verklighet. Det är poetik med benefits. Det är poo-easy.. Det är inte utan det, det är med. Kanske finns här ett testosteron-inducerat testamente, skrivet på en papperslapp. Och är det(ta) väl eller illa skrivet. (?) Av ett barfotabarn. I livet. Eh, en servett-skiss, inget mer. Men absolut inget mindre.
  Ett laxativ, för den som snörper ihop anus. O låtsas som ingenting. När nu berg sjunken o djup stån upp.
O en väg bereds. Det skola bliva lätt att komma till ....ingenting. Så gott som något.

Hello daaarkness me old friend. I have come to talk to you again. In Verdana. Me favourite font..for future reference. referendum. Will me jury ever come back.
Wait.for.it.

Ingenting och allting är varandras närmaste och fjärmaste grannar.  Men det borde finnas en genväg. Finns det en lärdom i detta. Och i så fall; vad är den. Att alla lärdomar är fåniga fördomar som tjänar oss illa i jakten på den illusoriske Godot. I väntan på ofrånkomliga efterdomen. Som när allt är sagt o skrivet lämnar en sur doft efter sig. Som sockrat bajs ungefär. Och, men ifall jag skickar mina futila insikter till en annan värld, ungefär som när Strindberg skickade pengar med barnen till Finland, kommer dessa att bekräfta det som bara antyds i förordet. Vilket som ryktesvis står i min profil här till höger. I enlighet med min menighet. Jag är full av oenigheter. Eller oegentligheter. Vem e ja. Och vad vill jag egentligen mena.