Arrangerade molekyler

2016 04 17  - (<

 Jag vet inte. Hade en tröttsam natt. Ingen ordning alls. Strukturella tvångströjor,  bältsängsänglar.
Sen kom verkligheten ikapp mig, som det så skämtsamt brukar heta. Hen är snabb, hen, verkligheten, ibland. Ibland går det att lyckas med att sväva lite fritt så där. Men det varar aldrig länge.

”Jag blir nog aldrig någon stjärna, jag. Nej, i botten är jag förtöjd” (Thore Skogman).
Trots en krånglande rygg linkade jag iväg på en ovanligt sen motionsrunda. När jag hade hunnit halvvägs började det regna, men det var ett lugnt och småljummet regn. Det var dis och dimma 40 meter över havet. Det passade mig.
Sen, när jag kommit hem och torkat upp och kollat på nyheterna, så retade jag upp mig på miljöpartiet och Mehmet Kaplan. Karriär-pragmatiker är det partiet fullt av. Pseudoliberaler liksom. En sorglig röra existenser.
Till middag åt jag sen en sorglig röra till fryst kebabtallrik. Den köper jag aldrig mer.

På eftermiddan slipade och grundlackade jag mina två ramar. Det är sällsamt när man ser ett resultat av flera timmars arbetande och funderande. Det hela ser ut som om det alltid funnits, så självklart tar det upp sin plats i ett universum fullt av molekyler som ibland är arrangerade på ett visst sätt en kort stund. Ingen ny materia har tillkommit (inte ens efter les Big Bang) Allt som finns har alltid funnits och kommer alltid att finnas, i någon form. Som en formfranska. Vilken sorglig röra. Egentligen.

Dagens konst är ett blygsamt litet snideri som föreställer guden Frej.Den gjorde jag på 60-talet.

Och precis innan det var dags för kvällsmålet, blev jag klar med denna animation. Jag vet inte varför jag blev så ½-besatt av det där med

”I live inside your head”. Men det finns ju ingen här som stoppar mig. Inte ens min gamle nemesis Verkligheten. The grimmest reaper.

Jag gjorde en testskanning av min hämningslösa gamla tung-dikt:

Det är bara två personer som sett den överhuvudtaget. Nu kanske det blir en till. Den som läser den här bloggen. Hej på dig, du.

Så här kan det se ut:

Kanske går det att öka storleken lite till så att det blir lite läsbarare, men va fan.

Skrivet på en skrivmaskin som hette Facit Privat. Den hängde med länge, men sen flyttade jag och liksom så överväldigad av ansträngningen och av att kämpa ensam, att jag höll på att bokstavligen dööööö, och då blev det så att jag slängde skrivmaskinen. Det ångrade jag ju sen.
Nä, man ska inte göra saker man får ångra. Gör man det får man ångra sig. Det är fåfängt. 

Dagens Bob Dylan:

”Trying to get to heaven (before they close the door)” från albumet Time out of mind, 1997. En underbart mässande tunggungande låt.

Dagens urklipp:

öh, jo

Love, Lynx  (Vulgaris)