Mamma, är det solen?

  Sista november. Ipso facto.

Det är dunkelt och skumt. Fullt av skumraskfigurer.

Vissa dagar kan man få syn på sin skugga i otakt, om man vänder sig om sådär riktigt snabbt. Ibland är det som om skuggan lever sitt eget liv, och liksom hälsar tillbaka ifall man vinkar åt den. Ifall man är snabb.

  

  Och ibland önskar jag att jag kunde byta plats med min skugga. (Och tänk om det är skuggan som är levande och styrande och att det i själva verket är kroppen som följer skuggan?)
   Eh, det vore bra häftigt att som skugga kunna flyta fram över marken, tunn och platt. Att glida över husväggarna och inte lämna spår nånstans, en flyende skugga, med en själlös, viljelös kropp i släptåg.
Att utplånas på natten och uppslukas av det Stora Mörkret. Och som skugga födas i skenet av en Kungslampa:

 

  Ett levande mörker som sprider sig och är som skarpast i starkt ljus.  Igår slocknade t.ex. lampan inne i min mikrovågsugn. Mörkret erövrade det utrymmet också.  Men förbanna inte ljuset. Släck lampan.

Stämningsbild.
  Vi går mot döden var vi går, i gångglädje mot gånggriften. Kalla vindar sveper snön över isig asfalt.

Survivalmode activated.

Missnöjets våldsamma vinter

  Åh pappa, jag drömmer så konstigt numera.

Mardrömmarna den senaste tiden har varit så … våldsamma. Eller närmare bestämt; det är jag som varit våldsam, vilket är högst ovanligt. Vanligen är det ju jag som utsätts för våld i mina mardrömmar.

Jag känner mig ju skyldig när jag vaknar. Överväldigad av ursinne eller förtvivlan har jag inne i drömvärlden slagit sönder saker och pucklat på folk.

  Och idag var jag på apoteket och blev dåligt behandlad på grund av min bakgrund, och det var nästan som om jag drömde och att jag snart skulle bli vå-vå-våldsam därinne på apoteket, men lyckligtvis blev det inte så. Kanske var det en dröm, kanske var drömmen på väg att brista ut i verkligheten, men jag skyndade mig därifrån hur som helst. Vilket skulle bevisas.

  Missnöjets vinter är visst här. Det blir en bitter, bitter kamp att överleva kylan bland spökena efter alla fallna hjältar. Förebilder som visade sig vara cardboard cutouts. Eller cardboard Castros, både gud och djävul på samma gång.

 Men, ack o veh. Jag köpte epoxylim på biltema för att försöka laga dammsugarens hjul. Få väl se hur det blir med det. Aluminium-armerad epoxy, det låter ju förfärligt starkt. Men om det inte fäster på underlaget av plast - så hjälper varken armering eller super-epoxy. Precis som i verkliga livet. Jag är stark och armerad men ensam och bräcklig. Och tjock och ful. Livet är rättvist trots allt. Otack är världens lön, men otack kan man kanske odla upp och leva på. Eller åtminstone animera.
  Jag besökte en klinik idag. Trodde nästan jag skulle behöva stanna bilen och spy på gatan, så illa mådde jag. Men jag klarade skivan. Och strax befann jag mig på plats: (Jag gillar inte pekskärmar, det verkar så barnsligt)
 

Malplacerad, men mindre ovälkommen än jag brukar vara, så det var ju bra det.
Anyhow, I’m still able to walk the line. Sinister Sister Sinner.

 

Miss & hits

 Åh, nej  jag missade en dag! Men jag hittade nånting annat den dagen, nånting värdefullt. Och solen lös. Och Fidel Castro dog, bara 90 år.
  Idag kom det lite yrsnö och en visshet, en påminnelse, om att jag borde byta till vinterhjul. Men den dagen den sorgen.
  Här balanserade jag idag på bassängkanten. Och klarade mig.

Eh, det får räcka så idag.

Da ist eine!

2016 11 25 Da ist eine!
Äntligen fredag. Tempus fuckit. Jag kämpade för att komma ut på åtminstone en kort prolle (i lätt regn och nollgradigt), men jag förlorade den kampen. Sen tänkte jag dammsuga men.

Jag kom inte ut ur uterus liksom. Det fick bli inne-rus.
 

Och sen då:

Dammsugaren fick axelbrott. Det måste ha varit ondskans axelmakter. (som orsakade att jag i fyllan och villan ramlade på dammsugaren)
  

Tunn plast, som gjort för att spricka. Precis som jag.
Men dammsugaren går väl i alla fall att reparera dårå. Garantin sedan länge utgången. Precis som med mig.
Hakka pakka lakka, typ.
_____________________________________________

When Black Friday falls

You know it's got to be

Don't let it fall on me

(Black Friday, Steely Dan, 1975)
______________________________________________   

”Say a prayer for the cowgirl, her horse ran away.”
Ballad of a runaway horse, en av Leonard Cohens allra, allra vackraste låtar som han aldrig spelade in själv, utan gav till Emmylou Harris.

 
_____________________________________________________
  

Ja,  voj voj perjantai..

Eller:

Mon bon imbecile.

Nazis och rörliga bilder

  

  En solig förmiddag fångade jag monstret på bild igen. Min onda tvilling, mitt alter ego, kanske. Nej, hen e visst död.
Men sen blev jag ändå attackerad av hen, dead or alive; det fastnade på videon:

 

 
**
  En svart dimma rullar mot mig, det är framtiden som kommer.
Min ångest har fått metastaser. Min julafton blir svart.
Mitt jubileum blir inget nostalgium.
  Och inatt blev jag jagad av nazister. Jag hade flytt från en bombad konvoj, tillsammans med några andra. En officer kom springande efter oss med en luger i högsta hugg. Jag sprang och sprang och sprang. En quisling hoppade fram, pekade på mig och skrek till officeren: ”Da ist eine!”
Skotten ven runt mig och jag försökte springa i zig-zag.
Sista striden är här. Jag ska nog köpa den där skyddsvästen i alla fall, den är på rea just nu, endast 1199:-.
Men å andra sidan; jag är friskare idag. Som det värkar.
 
  

Allt är.

*
 Allt är inte förlorat, än kan jag skrapa fram lite handlingskraft..
Mådde bättre imorse; så jag skyndade mig att skärpa till mig och rycka upp mig och knalla iväg ut med mig.
  På vägen fick jag en chans att ta en smygbild av mannen som följer sin katt så tålmodigt och kärleksfullt.. Så nu är paret förevigat. I googles databas.
  

 
** 
  Det gick ändå hyfsat att ta en kort, 45 minuters prolle. Ingen riktig gång-glädje kanske, men dock. Och idag skulle ju vara en fastedag, men jag tvekade lite. Drack bara en kopp kaffe innan jag traskade iväg och tänkte att jag känner efter hur det känns innan jag beslutar mig. Men det kändes ok, så det blir nog en fasta denna vecka i alla fall.
  Ångesten minskade.  Men jag låg mest i soffan och tittade på teve. Ett par saker blev gjorda.
.
***..  
Personalen i NCIS har snygga skyddsvästar och jag tänkte att en sån skulle jag vilja ha. Kanske är det autismen som pratar.
  Jag hittade en enkel väst på nätet som likadan ut som i NCIS.

 

 
Den stoppar inga kulor, men väl knivhugg. Men det viktiga är ju den psykologiska skyddskänslan. Och att man har ett tryck mot kroppen liksom, det har jag läst att autister tycker om. Men om man bär den ute bland allmänheten så kommer väl polisen och undrar om man är terrorist eller kriminell..
****
  Sen ägnade jag ett par timmar åt att skapa en liten film med hjälp av Windows Media Maker. Det är inte direkt HD, för jag ville ha en liten fil att exprimentera med.
  


*****

Sen har jag hittat en uppsats som jag skrev på 60-talet som barn. Attans.

... 

Bättringsvägen

Jag lämnade min sjukbädd, duschade och klädde på mig, tog bilen och körde på Bättringsvägen. Det var grådisigt dystert.
**
Kom hem och gjorde en gif-animanisk animation. En trist en.

Vem har jag berört?
  .

 

Que?

Skideballe

2016 11 21

,,

Danskar äro ett roligt folk.
Jag blir nog aldrig frisk igen.
Snart börjar maten tryta. På mer än ett sätt.
Inatt hade jag mardrömmar om likmaskar.
När jag var liten fick jag en hammare i ögonbrynet. Blodigt värre. När jag var stor fick jag fitta. Blodigt värre.
Men jag tror att folk såg mig som en osynlig materia som interagerade gravitationellt, vilket var en des-illusion. Man kunde observera mig bara genom att jag påverkade gravitationen i min omedelbara närhet. Men själv förblev jag omeddelsam. Till denna dag.
Kanske hade jag blivit hjälpt av en sån där skideballe. Eller kanske var en skideballe som tystnade mig för evigt.

Även små grodor interagerar gravitationellt.

2016 11 20

Ich bin müde. Ich bin krank..

Ich habe nichts dafür zu dank...
Men jag har bomull i huvet och slem slem slem i halsen.

Och det kom goda nyheter i veckan. Gåtan med universums saknade massa verkar vara på gång att lösas. Ända sen 70-talet har jag grubblat på den gåtan. Jag fick reda på problemet i en av Douglas Adams tidiga böcker. Ett av alternativen har varit att det är frågan om anti-materia, vilket ju är oerhört skrämmande. Då skulle allting kunna kollapsa när som helst, ifall den vanliga materian och antimateria skulle kollidera. Men nu verkar det tack och lov som om antimateria inte finns.
”– Den mörka materian syns inte, men den hindrar inte heller ljus så om man skulle resa dit skulle man se planeter och stjärnor, men kanske lite glesare än vanligt. Jag ser på mörk materia som en osynlig materia som interagerar gravitationellt,” säger astrofysikern Jessica Elevant…
Namnet antyder att hon är en upphöjd människa.   .

SVT-länk;  ..Mörk materia nära att hittas?

Men åh, att jag har så mycket mörk materia i min själ är välan inte så konstigt när det finns så mycket mer mörk energi och mörk materia än ….atomer.. Det är det mörka som är regel och det ljusa som är undantag, här i verkligheten, även om vi har blåst upp oss på den här sidan som ba-ba-ballonger. Här är beviset; vi har bara 4,6 % substans hur mycket vi än blåser upp oss. (I know I have)
Och apropå små saker och substans: Här en bild på världens minsta groda. Detta är mig också en gåta, ett naturens underverk. Här har vi ett fullt utvecklat ryggradsdjur, med skelett, hjärta, hjärna, lungor och hela baletten. Det skulle faktiskt kunna vara en liten människa med ovanligt stort huvud, inte sant? En 10 millimeter lång människa.    ..

Les Mis, ett halsband av gem

2016 11 19    

  Lördag, något bättre, men har tappat rösten, men den använder jag ju så sällan, senast för en vecka sen, så det är inget bekymmer. En viss yrsel drabbar mig understundom, men jag ligger ju mest, så det är liksom inget stort problem, det heller. Eller; vadå, vänta, va? Vad klagar jag då för?

  Jag dricker te och kaffe med honung och grädde hela dagarna. Och jag hostar och hostar och hostar. Överallt ligger det hushållspapper med snor.
  Jag spekulerar inte, jag spar pengar i min sjukdom. Eller rättare sagt; min sjukdom spar pengar i mig.

(Luca Brasi kom tillbaka, allt är förlåtet.)

Det här är inte livets gyllene final direkt.

Vi rantar runt i ringen fastän gonggongen har ljudit.

**************************************** Ögon från förr, del 1:

 

Ögon från förr, del 2: (En motvikt)
************************************
Om nån frågar vad jag gör så vill jag svara: Jag gör ett halsband av gem.

Älvor

Feberfrossa o elände. Dock ingen kräksjuka.
Regn hela dan, tur att jag gett mig själv sjukledigt från motionen. Ansökan bara en formalitet.
There is nothing to fear but you, yourself.
Vi är älvor först i elfte timmen.
Utsikt från min sjukplats.
  

 

 

Det lider mot ett slut.

2016 11 17
*
  Jag försökte gå ut, men det gick inte, för mycket riktigt; undertecknad är förkyld. Ledvärk, huvudvärk, halsvärk plus världsvärk. Det här året har varit ett riktigt skitår när det gäller hälsan. (Även när det inte gäller hälsan). 2015 var ju också ett skitår, för då hade jag ju tandvärken, gallsmärtan och hjärtsmärtan. Och en inbillade sig ju att det inte kunde bli mycket värre. Näänä, im und für sich, men det känns som om jag inte varit riktigt frisk och pigg nån gång i år. Jag ska väl inte räkna krämporna så här, det är för lessamt att tänka på det. Men va fan.  ”En vacker dag är helvetet slut”, som Ulf Lundell så käckt sjunger i ”Bättre tider” från 1980.
  We all have our crotches to bear. Some have less crotch than others. Some have 2 angry inches.
**      
   

 

Min översnöade bekymmershög, vacker flankerad av tvenne tallar, kanske bröder från samma kotte. Kanske kottar från samma bror.

Här ser man spåren av en hare som lekfullt och onödigt tog ett skutt över en av stenarna i stenraden. Jag föreställde mig att det var min själ som låg där översnöad och överhoppad.

   

 

När jag såg det här vindpinade fältet var jag bara tvungen att kämpa mig tvärs över det. Naturens krafter har ibland en förmåga att få en att känna sig riktigt levande för en stund. Men för andra är en bara en figurant, en utbytbar utfyllnad i ytterkanterna av andras panoramor..
  Det är inte alls otroligt att det här visar sig vara den vintrigaste dagen på hela säsongen. Det är aldrig för sent att ge upp.
*** https://www.youtube.com/watch?v=t0pVkHlzqjM
Björn Afzelius, farväl till släkt o vänner
****
Och ett slags moment 22-reprise:
Anima Social:

 

9 nouveaux morceaux envoutants

*

Eh, min granne Limmaren vinkade barnsligt till mig. Är han riktigt riktig, han? Men hör här; om nån vinkar till mig, finns jag? Och är detta ”jag” i så fall på väg att sugas in i ett svart hål? Det är lite utdraget bara för att jag är fast i en exponentiell virvel och det kan förefalla som om jag bara snurrar runt, runt och har en chans att klara mig, om jag kämpar riktigt hårt, men så är det ju välan inte ändårå?
**
  Usch, förkylning på väg. Immer etwas, kära bundsförvant.

Jag gick ändå ut på en energisk vandring i det grådisiga reservatet:
Delvis vackert, frusen mark, försvinnande snö.

***

   Synd att vintern kom av sig så fort, men kul för mig som inte ängsligt bytte till vinterdäck som alla andra. Ja e en rebell.
Plötsligt;  så la sig vintern över oss. Det var som att komma in i en mjölsäck, så ljust blev det. Sen vann Trump och sen dog Leonard Cohen.

Det var som att komma in en kolsäck, så mörkt blev det.
  Blir världen mörkare? Tröstlösa timmar väntar. Fråga inte vem klockan klämtar för, den klämtar för dig. You want it darker, we kill the flame.
Helvetet fryser, grisarna flyger, fördumningen har inga gränser, vi är fast mellan artificiella intelligensers algorytmiska matrixer och fascismens vulgära förenklingar. En dödlig symbios.
 

****

  Men jag köpte Cohens sista album, You want it darker. Jag var rädd att den skulle ta slut. Hade annars tänkt spara den till en oförtjänad julklapp till mig själv.    
Åh, det är en underbar skiva. Så kristallklar och kraftfull att det är svårt att begripa att det är en döende människa som åstadkommit den. Hans röst så otroligt närvarande. Det är som om han står inne i ens huvud och sjunger utåt, mycket, mycket sällsam effekt.
Nio nya fängslande låtar. (Neuf nouveaux morceaux envoutants) som en etikett på omslaget, så franskt vackert säger…
  Man associerar naturligtvis till den kände filosofen Dagobert Krikolin, som i vid ett tillfälle säger till sin chef när denne frågar vad han gör:

”Jag gör ett halsband av gem”.
*****
  Ja, du, det är lätt att känna sig en aning på skrå, en aning perp-perp-perpendikulär och en nypa bipolariserad i dessa dagar.

Den kände filosofen Carl Bildt klämmer i med påståendet :

”Detta är slutet på västvärlden som vi känner den.”
  Hey, hey, my, my, cross my heart and hope to die.
  Detta hade aldrig hänt på gamle kungens tid.
Men, men, som gamle persern Omar skrev för 1000 år sen:

    The Moving Finger writes; and, having writ,

    Moves on: nor all thy Piety nor Wit

    Shall lure it back to cancel half a Line,

    Nor all thy Tears wash out a Word of it.

 

Love, Lynx

Retro horror, del 1.

En del av ett diktverk från tidigt sjuttiotal. (Sjukdomstal)
Ett sk-sk-skakande dokument.
  

En galen amerikan, en expolis, startade på söndagen en nätt liten simtur över Atlanten, från Senegal till Brasilien. Det är 300 mil och han räknar med att simma i flera månader. Prognos: Fail.
---------------------------------------------------------------------------
En annan galen amerikan, en före detta människa, ska göra Amerika ”stort igen”. Han räknar med att klara det på mindre än 4 år. Prognos: Fail.

**///~

 

**///~

Ti-ti-tirader av en dilletant

….Perpendikulärt utmanade träd på dalsidan.
 

**

  Och det blev nalta kallt, men som tur är hängde jag ju aldrig undan vinterjackorna i våras. Där sparade jag flera minuter av min värdefulla tid. Tyvärr belånade minuter, men ändå...
  Och egentligen borde jag även byta till vinterhjul, men jag vill njuta av mina exklusiva skrytfälgar en stund till. Det kanske är sista gången jag har dom på bilen. Vem vet vad?
  Men, vad jag är trött på politiken. I Afrika och Asien är det personlig eller religiös reaktionär diktatur som gäller. I Amerika och Europa är det ohämmad kapitalism och kapital kapitulation inför marknadsliberalismen som gäller, alles, alles über alles. Inklusive det som borde styras av medborgarna, vård, skola, infrastruktur. Istället stjäl man våra skattepengar och delar ut dem till ”näringslivet”. Och det man en gång har stulit och sen delat ut till andra är förstås väldigt svårt att ta tillbaka. Det vore ju…. ”stöld”. Häleri är väl heller inget allvarligt brott.
  Det gäller flugornas herrar på skolgården lika väl som i politiken och näringslivet. Girighetens tsunami har dränkt oss alla.  Ty kakorna på den mörka sidan är ju förfärligt lockande.
  Solidaritet hånas som kommunism och förtryck av individen.

  Individen dör sen i ”fritt vårdvald” ensamhet och misär och det är ens eget fel som inte valt rätt pensionsfonder eller rätt vårdföretag. Andra av oss förtrycks av kriminella maffiaklaner med hjälp av religioner och kulturella vidskepelser och vanföreställningar i en illaluktande sorgesam soppa. Sorgesam. 

  Förändringen, som ju redan var på gång,  tog väl fart i slutet på 70-talet när liberalt indoktrinerade politiker i alla partier kom överens om att vi skulle anpassa oss till EU-marknaden. Sen ledde avregleringarna och normpolitiken oss käpprätt på den enkelriktade vägen in i 90-talets djupa ekonomiska kris.

  Dom ökande sprickorna och hålen i den svenska välfärden efter den krisen är bara alltför tydliga. Bara en blind idiot kan inbilla sig att marknaden skulle sköta välfärden bättre än staten och att man kan både äta upp kakan och ha den kvar.

  Politikerna, ”experter” i borgerliga tankesmedjor och lobbyisterna och deras handgångna journalister ger sen folket och välfärdsstaten skulden för att vi lever över våra tillgångar, på lånade pengar, på lånad tid.    Och receptet blir oundvikligt, mer nerskärningar och nedmonteringar, och skattesänkningar, ständigt nya och höjda så kallade egenavgifter och fortsatta utförsäljningar av mer och mer av skattefinansierad verksamheter. Och gamnackegenerationen fattar ingenting. Pfft!
 
   

CCP FTW ?WTF
---------------------------------------------------------------------

Efter oss; nederbörden

2016 11 03 Après nous le déluge?
  Kära uttänjda vän,
Det regnade snöblandat i nästan 2 dygn, i sträck. Ingen dramatisk storm eller oväder, men det verkade vara lite obekvämt och besvärligt och jag stannade faktiskt hemma. Jag föredrar rejäl kyla och snö framför nollgradigt snöblask och iskall blåst. Det är så obehagligt kallt i ansiktet, och den fuktiga kylan, den tränger igenom märg och ben och det är svårt att bli varm. Om en inte har vallningar, förstås.

  Idag tog jag dock undertecknad i kragen och släpade iväg hen på en lång promenad. Det är farligt att göra uppehåll. Det är risk för att uppehållet blir ett permanent tillstånd.

 

Det var molnigt och mörkt i början, men sen öppnade sig ett hål i molnmassorna i form av ett öga eller en vagina.

   

Och hålet växte och plötsligt bröt solen fram över hela meningslösheten.   
   

  Och när jag vände mig om stod mitt monster där och vinkade åt mig, solen har sina nackdelar. Belysning är ibland outhärdlig. Att kura skymning kan vara behagligare. Mjuka skuggor dämpar fallet.
****
Skogstokiga frågor:

*****

  Jag kom senare ganska osökt att tänka på Werner Herzogs bok från slutet av 70-talet;

”Att gå i kylan”. En personlig vintervandringsbetraktelse, som jag önskar läsa igen.

*****

 Och idag är det väl dags att utvidga mig. To dilate my grandeur, as it were. Det är inte outhärdligt när en väl kommit igång, men det gäller att komma igång. Som med lifvet sjelv. De-de-det gäller att komma igång.
*******
  Allt detta emedan dagarna försvinner, jag greppar förgäves efter dom, kör in naglarna djupt, som klor, men naglarna spricker och fastnar bara i mina egna handflator. Och all mat är äcklig. Äckligt oemotståndlig stundom.

  Här har en i en (o-)herrans massa år, sen skolbespisningstider, gått och trott att lappskojs hade med samer att göra. Men häromdagen råkade jag oförhappandes, utan att vilja det, förstå att ordet kommer från norskans lapskaus, som bara betyder gryta och har ingenting alls med skojiga samer att göra. Det var en besvikelse. Ibland är ju vanföreställningar bättre än trista sakliga sanningar. Ibland.

                       Åh, inte alls konstigt!

Lappskojs/Illusionsupplösningar

2016 11 01
*
  November rivstartade med råge. Det regnade så mycket och så ihållande att till och med undertecknad stannade hemma idag. Höst, höst, höst, var ska jag får tröst? Vem vill höra min röst? Vem vill röra min bröst?

”När livet är som närmast

Är döden som en handgranat”
Kjell Höglund, En av kvinnorna (vid Jesus grav) 2006.

** 
  Och sommartiden tog slut i söndags. Tack för den timmen. Ingen lodjurstimme, men jag tar vad tid jag kan få. Ah, sommartiden är över, kanske allt är över, förutom skrikandet. Så här i efterlevnadens dagar.

Debbie-Downer-days, typ en masse.
*** 
  Och det är synnerligen deprimerande att se en superreaktionär tomtegubbe i vit klänning och lustig mössa behandlas som en högre stående varelse eller rockstjärna. Han skrider fram och välsignar sina underdåniga undersåtar.

Han och offerkoftan Markus Birro kan kyssa varann därbak. Nä fy för den lede, (med råge)
****
  Och folk går flinande omkring som om det inte fanns nånting att vara rädd för. Jag förstår det aldrig. Folk lever sina ledtrådslösa liv precis som om det inte fanns nånting att vara rädd för, den är märklig, denna värld. Monstren går ju omkring fullt synliga, mitt ibland oss. Var är paniken, skriken, liken? Asociala monster som jag ser i spegeln, spegeln på väggen där. Här ser vi en bild på skuggan av ett monster, så dom finns bevisligen:

   

Salutebild

*****
  Här ser man molnstråken svepa in från norr, i gårr. Förelöparna till det massiva nederbördsmolnen som kom i natt.

 

******

 

John Holm, nu som 68-åring. Det var en värmande nyhet. Jag går ju inte på konserter, men det är i alla fall rörande och hoppingivande att få veta att John Holm sjunger igen. En slags ljusglimt i trista tider. En påminnelse om jag i alla fall tillhör en viss musikalisk/poetisk gemenskap där vi i 40 år bevarat minnen av hur berörda vi blev av John Holms sånger.
Öde strand:

https://www.youtube.com/watch?v=_RwNINy2fSg

Fönsterbord mot parken

https://www.youtube.com/watch?v=zfn6SIi3BHA

******
Och slutligen en bild på e-e-en finsmakares val av alkohol:
  

     

  Och jag vet; Inläggs-titlarna lovar mer än dom kan hålla. Men ibland, ibland, käre bipedala artfrände och kol-enhet,  så håller dom mer än dom lovar.

 Men min ork torkade ut just som jag hade tänkt breda ut mig och förklara titeln på det här inlägget, det om Lappskojs. Nå; det var ändå inget viktigt och inte särskilt roligt heller, antar jag. Jag bara inbillade mig det när jag   s k a p a d e   titeln. Staplade bokstäver, halvdant och halvskapligt.

Love, Lynx.  (Vive la France)