Haven’t been read yet, woo-hoo!

Åh...äntligen kom fredan med fastebrottet och äfven med (Angela-)märkliga nyheter om annan typ av brott denna dag: Baader-Meinhof-medlemmar söks i Sverige efter misslyckat värdetransportrån i Tyskland. Spöklikt. Dom måste ju vara pensionärer idag. På 70-talet skrev jag en lång Lars Norén–inspirerad och illustrerad dikt där jag nämnde Ulrike Meinhof. Det får bli ett projekt att skanna in dikten och publicera den som bilder här i bloggen.  Visserligen en skämmigt dålig dikt, men jag är gammal nu och jag har ju gjort värre saker. Suttit i fängelse t.ex.

¨Öh, jo.¨

Redan som barn drömde jag om att ha min egen spalt. Föga anade jag… nej vänta.. en parentes: Var jag nånsin barn? Kan inte minnas någon barn-känsla. Bara barn-drömmar, lekstunder hos Stamp-Ecke. Sen stampades barndrömmen, den plantan, ner i marken. För att överleva fick jag kränga mig ut och in och bli ett glappande skal som skramlade tomt omkring. A grossly grisly undercoveted agent.

Det visade sig senare att jag föddes med min egen spalt som delvis plågade mig och delvis gav mig en biologisk rätt att kalla mig skribent.

Född skribent liksom, nej knappast. Jag har en spalt i nedersta ländkotan, den som vilar mot korskotan, also known as sakralbenet. Normalt sett ska en ryggkota ju helst vara sluten, för stabilitetens skull. Men min nedersta ländkota är alltså öppen, vilket innebär att den under belastning kan röra sig. Kotglidning. Det positiva med det är ökad rörlighet i ryggen. Det var inga problem för mig som barn, och en bit upp i tonåren, att stå med raka ben och sätta hela handflatan i golvet liksom. Men sen började nerver komma i kläm där, allt eftersom jag växte. Så det var ju ett för högt pris att betala för denna ökade rörlighet. Precis som ökad själslig känslighet ger ökad möjlighet till psykisk smärta. Kan en säga. Allt hänger ihop.

Det hade väl funnits en möjlighet att steloperera nedersta ländkotan mot sakralbenet, men det ville man på den tiden inte göra på en så ung person, då riskerna var för stora. Men ibland tror jag att det hade varit det rätta att göra, för jag hade gärna tagit minskad rörlighet ifall jag hade sluppit ryggproblemen. Men det fanns ju hela tiden ett annat medfött (congenialt) problem, eller som det så eufemistiskt uttrycks idag, ”utmaning”, som redan från min dag 1, i praktiken omöjliggjorde ett ”lyckligt” liv för undertecknad.  
Kanske hade det parallellt funnits en möjlighet att steloperera min hjärna för att slippa lidande. Lobotomi liksom. Kraniosakral, haha. Det tillhör dom saker jag aldrig får veta. Men å andra sidan, än sen. Dom saker jag aldrig får veta, dom sakerna ligger i en gigantisk gammal säck, som inte bara är synlig från låg omloppsbana, utan även från Mars, minst. A big bag of bones, so to speak. Post big bang. Post big bag.

Apropå ga-ga-ga-gamla tider; här är en sällsynt bild från 1961 eller 1962:

 I vårt vardagsrum leker katterna Nina och Sotis. Var jag barn då? Eller bara ett frö till den ben-bleka vålnad jag är idag? Lika ute borta vilse som Baader-Meinhof?  Ach, immer etwas.
Dagens 70-tals målning:

Birdbirth-blues..

Annars? Dagens prolle blev 2 timmar lång. Blev omsprungen av Stavsläparn. Dagens baje blev futtig, efter två dars fasta blir det ju så.

På eftermiddan snickrade jag på mina två ramar och dom är nu klara för lackering, and: - Woo-hoo, I haven’t been eaten yet!
 

Love, Lynx.