Nånting har hänt

Ehh, öh, oxdagarna redan slut. Dom inföll på tisdag-onsdag denna vecka av vissa anledningar. Men jag tyckte inte om det. Onsdag-Torsdag är betydligt bättre. Veckan får en bättre rytm då.

Ryggen har krånglat de senaste dagarna, det är en otäck tendens, som i låten av Kjell Höglund.
Som tur är så krånglar min något instabile vän och stöttepelare, ryggraden, inte när jag går mina långa promenader. Så än så länge kan jag röra på mig. Jag gav mig iväg lite extra tidigt idag för jag hade en ide om att idag skulle det kanske vara läge för en mastklättring, men jag kom aldrig så långt som upp till kullens högsta topp, innan jag gav upp och vände hemåt.

När jag passerade Rolling Stones-projektet på hemvägen så hade något hänt med stenraden.

Men nej, det var ju inte Sabotören som hade härjat, utan det var dagisbarn på utflykt, som tydligen gillade stenstaplings-idén och beslöt sig för att delta på sina egna underbart ostrukturerade sätt. Som synes har den ursprungliga stenraden lämnats orörd. Ungarna har hämtat andra stenar och arrangerat på sina sätt.. Jag älskade det.

Något annat som hänt:

(Snobbig kulturell referens) -->

Det är den här digitaliseringen och publiceringen av mina gamla bilder.

Det slog mig, som på huvudet, att jag faktiskt såg mina gamla verk, (vissa så gamla som från 60-talet, galet gamla, typ 50 år i vissa fall!) i ett nytt ljus, med tidsdistansens hjälp. Förut har jag väl varit förblindad av de tekniska bristerna, taffliga utföranden, brist på bearbetning, att många saker lämnats liksom ofullbordade och sett som värdelösa.

Lite sorgesamt är det, att fundera över om jag faktiskt gav upp för lätt, istället för att gå all-in, tekniskt sett. Men kanske inte. Jag har i ett par veckor gått igenom både ”färdiga” haha, målningar och "ofärdiga" skisser o idéer, och jag blir faktiskt tvungen att hävda att jag skapat en hel del saker, unika idéer, djärva kompositioner. Om jag hade gett mig den på att riktigt ge mig hän åt konst-tekniken, så hade jag kanske kunna komma fram till ett eget uttryck. Så småningom. Och det är inte omöjligt att jag skulle kunnat…. Eh… vadå? Blitt erkänd?
Misslyckade nästan-konstnärer finns det väl 12 på varje dussin, på ett ungefär..
Det lönar sig sällan att spana efter tid/liv som flytt. Precis som om en vore en bountyhunter, kanske. En prisjägare från ordningsverket, utsänd för att stoppa och fånga tid-livet och sen låta låsa in det och hämta sin belöning. Var är min belöning, Ulf Lundell?
Måste jag i min tur ständigt kolla över axeln om pretto-polisen är efter mig?

Aja, nänä. Nu vill jag slå fast att en del av det jag skapat faktiskt är konst. Inte stor, Bengt Lindström-typ-stor dyrbar konst, men konst är det. Utförandet må vara amatörmässigt taffligt och simpelt, men idéerna är det inte. Inte alltid.

Gul vålnad,

 

 Handtag:

Sen hittade jag också den här bilden. Den har jag inte gjort, men eftersom jag sparat den måste den betyda något. Troligen gjord av någon av mina signifikanta andra. (Militärpolisen eller Balsam?)

Jag kallar den Vinblom, ;)
*** 

Jag sätter på nåt sätt mitt hopp till Googles fantasieggande projekt att digitalisera "all" kultur och kunskap, i en gigantisk databas för framtida generationer, om nu mänskligheten kan överleva hotet från barbariet och miljöförstöring.

Jorden kan i bästa fall vara beboelig i ett fåtal miljarder år till, sen måste mänskligheten faktiskt emigrera till andra galaxer, i warpspeed, no less.

Och nåja, precis som man kan spela på Eurojackpot och hoppas på högsta vinsten, på samma sätt (med ojämförbara odds) hoppas jag genom detta blogg- projekt att något av det jag skapat ska leva vidare efter min hädanfärd, som närmar sig, kanske inte i warp-speed, men impuls-speed (sublight) är välan illa nog.

För evigt, eller inte för evigt-evigt, men så länge mänskligheten består, så att säga, så länge en digital kunskapsbank kan upprätthållas..i nån form.

Men världen ser ju brutalare ut än på länge. Våld och krig och vapen o förtryck, reaktionära värderingar…

All skit galore.

**

Dagens återblick:

(Tid som flytt, fångats och flytt på nytt)

Utsikt från ett a-a-a-anstaltsfönster.

Dagens äpple: Jona Gold, schwenskt.

Dagens dialog:

Pot: “Hey, kettle!”

Kettle: “What?!”

Pot: ”You’re black!”
Kettle:”Well, so are you, knitwit!”

Dagens tokhyllning: Harry Brandelius.

https://www.youtube.com/watch?v=D2TyPzCXAe8

Hörde den här på gamla ångradion häromdagen.  Harry Brandelius i en inspelning från 1959. Gamla Nordsjön, gamla tider..1959…

Jag slås nu av vilken underbar, klar och artikulerande röst han hade. Mjuk och gungande lätt men ändå knivskarp. Lyssna bara på hans fantastiska ”r”-ljud som rullar så lätt och rent och vackert fram mellan tunga och tandkött, långt fram i munnen. Jag älskar dom där rrrr:en. Och hans ”ö”:n och ”å”:n är inte sämre dom. Suveränt rena och även dom elegant formade långt fram i munnen. 

They don’t make ’em like that any more..

Idag är det tydligen fula och tjocka å, ä, ö som gäller. 

Klumpigt grötigt formade långt bak i munnen.

Fy för den lede, vilken språklig slum som breder ut sig..

*shaking my stick, again*