Abort retry ignore

   Ja, o i går kväll blev jag lite sådär kt. Men jag visste inte vad jag skulle göra av den känslan. Gick igenom mina räkenskaper, men fann ingen användbar formel. Försökte göra som jag brukar, men det gick så där. Sen prövade jag både abort, retry o ignore. Inget funkade. Inte ens med "muscovadorörsocker" på. Sen tänkte jag på Albert Einstein. O på Rorschach. Men det kunde jag inte ens stava till. Fattar du? Stava, haha.
  Åh, men du vet; vill man vara "glad", nog går det. Den här gången också. Men jag vet inte om jag vill vara så glad. Men bättre glad än död. Jag försöker nå upp till nivån  "vaken o talbar". Det kan jag "arbeta" med. Å andra med mig.
  När jag var barn skapade jag en figur vid namn Oirall Ock. Den hade jag glömt bort ända till förra veckan. Då dök den upp o sa nånting som jag inte längre förstod. Kanske har jag växt ifrån den dialekten.  Det vore ju lite sorgligt. Som att växa ifrån sig själv. Inifrån o ut. Då blir man som jag. En inversion. (Två punkt noll).
  När jag vaknade i morse var jag kall. Så kall. 36,0 grader. Aja, över rumstemperatur i alla fall. Den ena dagen levande, den andra dagen lik.
..

Munkar o nunnor.

Frågetecken..

Eh.. semikolon, mänsklighetens hjältar är inte krigshjältarna. 
De verkliga hjältarna är munkarna o nunnorna.
Är de inte... Men hallå! Prisa gud. Mörda inte.
Åtminstone inte i guds namn. Hallå. 

Bida inte din tid. Det blir aldrig ett bättre tillfälle än det här.
Att göra vadå. Att be om mer tid. Från vem då.
Från Den Stora Tidsutdelaren.

Att sörja innan förlusten är ett faktum...
Hur bra är det. På en richter skala. 
Då är det bättre fira innan vinsten är ett faktum.
Varför är det bättre. 
Därför att en upplevd glädje aldrig kan upphävas. 

I en nyss svunnen tid, eller i en för länge sedan svunnen tid.
Som den här. Som är här. Som både du o jag. Samtidigt.

Men bara en av oss lever i Luffar-Lasse-Land. 6, 7. 24, 7.

Ny månad, ny period, nya utfyllnader.

 Eh, hither and thither, baby. Jag klarade mig över månadsgränsen även denna gång. Men det var nära. Snubblade och föll. På min egen orimlighet. Men jag reste mig raskt upp igen, på ett symboliskt sätt. Jag sa till mig själv: Jag reser väl ingenstans. Gör jag. Förutom i mitt gigantiska huvud, som rymmer allting som finns. Även dig som läser det här. Med visst besvär, inbillar jag mig. Fast inte med lika mycket besvär som jag har med att inbilla mig att du är en faktisk person. En tilltalsbar person. Kanske en billig sådan. Som köpt sin situation dyrt. Det vet jag inte, jag bara anar att tomheten fyller upp dina tomrum på ett helt annat sätt än jag försöker fylla upp mitt. (Och då menar jag inte min vagina.) 

Jag bygger mina luftslott av drömmar, jag.  Eller av vad det nu är som luftslott byggs av. Kan det här luftslottet vara ett fuskbygge. Döm själv. Som jag. Den här bloggen planterade jag en gång som ett frö. Samtidigt planterades fröet till dess undergång. Det kallas livets omöjliga ironi. I nyheterna den 25/6, ordagrant: "En onanerande man åker omkring på en elsparkscykel."  Jag tänkte att det var logiskt. Att det var en statsministerkandidat. Vem skulle det annars vara.
Mitt alter ego?  Åh, gud förbjude!  Jag har gjort en del crazy saker under min Sturm Und Drang period, men så lååågt har jag väl inte sjunkit. Hoppas jag.
Men än finns det ju tid. Jag e inte dö än, så att säga. Tror jag. Kanske lite grann. I utkanterna av min persona. De sexuella utkanterna. Avarterna. Anstötligheterna.