Ny månad, ny period, nya utfyllnader.

 Eh, hither and thither, baby. Jag klarade mig över månadsgränsen även denna gång. Men det var nära. Snubblade och föll. På min egen orimlighet. Men jag reste mig raskt upp igen, på ett symboliskt sätt. Jag sa till mig själv: Jag reser väl ingenstans. Gör jag. Förutom i mitt gigantiska huvud, som rymmer allting som finns. Även dig som läser det här. Med visst besvär, inbillar jag mig. Fast inte med lika mycket besvär som jag har med att inbilla mig att du är en faktisk person. En tilltalsbar person. Kanske en billig sådan. Som köpt sin situation dyrt. Det vet jag inte, jag bara anar att tomheten fyller upp dina tomrum på ett helt annat sätt än jag försöker fylla upp mitt. Och då menar jag inte min vagina. 

Jag bygger mina luftslott av drömmar, jag.  Eller av vad det nu är som luftslott byggs av. Kan det här luftslottet vara ett fuskbygge. Döm själv. Som jag. Den här bloggen planterade jag en gång som ett frö. Samtidigt planterades fröet till dess undergång. Det kallas livets omöjliga ironi. I nyheterna den 25/6, ordagrant: "En onanerande man åker omkring på en elsparkscykel."  Jag tänkte att det var logiskt. Att det var en statsministerkandidat. Vem skulle det annars vara.
Mitt alter ego?  Åh, gud förbjude!  Jag har gjort en del crazy saker under min Sturm Und Drang period, men så lååågt har jag väl inte sjunkit. Hoppas jag.
Men än finns det ju tid. Jag e inte dö än, så att säga. Tror jag. Kanske lite grann. I utkanterna av min persona. De sexuella utkanterna. Avarterna. Anstötligheterna.