Imperfekt. Um.

Åh, 

det blev en jobbig dag igår fredag. Jag är utmattad än, men några rader, typ livstecken, ska jag väl orka klämma iväg iaf. Lite onanimani, om man så får säga.

Redan på tidiga gårdagsmorronen, kl nio noll noll, hade jag tid hos tandläkaren, den sista lagningen av fem på ett år. Bara tidpunkten i sig innebar ju en svår störning i mina dagliga rutiner.

Själva lagningen gick ju bra rent tekniskt och så, med uthärdliga fysiska obehag, för tandläkaren är den bästa jag träffat. Min hantverkarsjäl är full av beundran för hens skickliga handlag. Det arbetsamma består ju att utsätta sig för att ha folk, vilt främmande människor, alldeles upp i ansiktet, med händer och instrument instuckna i ens mun.

Jag som har svårt nog med att bli berörd över huvud taget. Att ens utsätta sig för andras blickar är en stor ansträngning för mig. Som jag helst undviker.

Nåja nu är jag klar, för den här gången. Återstår bara att betala skiten.

När jag nu ändå var igång så passade jag på att uträtta ett par andra ärenden, inte fullt så besvärliga som tandläkarärendet, men ändå jobbiga nog. Och tillsammans så blev det tydligen för överväldigande för jag kollapsade när jag kom hem.

Den hära dagen, lördagen, gick ju bättre. Jag kom iväg på min dagliga motionsrunda, som visserligen var oinspirerat grå, men ändå. Det var nollgradigt o mulet. Nollgradigt är ju den allra tråkigaste temperaturen.. Noll och ingenting. Varken varmt eller kallt. Varken hackat eller malet. Dock både hugget och stucket.

Det blev lång runda på 1 tim 30 minuter för att i någon liten mån kompensera för gårdagens överhoppade motion.

Fast vänta; jag motionerade lite ändå; jag hoppade ju över motionsrundan, haha, och den motionen var jobbig nog.

Igår firade jag att jag bloggat i två veckor, (jubilaren jublar över sitt jubileum) och att jag blev klar med tandvårdsprojektet. Jag åt god mat allt jag bara orkade. Dvs mjuk, lättuggad mat pga ömheten i munnen. Lite grann fick jag betala för det idag eftersom magen protesterar.
Men nu på kvällen har det rättat till sig.

Dagens titel syftar på mitt förra favorittempus (imperfekt) som innebär ett fullbordat tillstånd eller handling. Och det som var fullbordat var alltså mina tandläkarbehandlingar. Jag blev inte glad när jag blev medveten om att imperfekt numera är omdöpt till preterium, i nån slags global språkvetenskaplig anpassning, antar jag. Jag gillade ju verkligen den roliga språkliga motsägelsefulla grejen att imperfekt (nästan) betyder det motsatta än vad man skulle tro. Typ icke-perfekt=fullbordat.
Numera är mitt favorit-tempus pluskvamperfekt, dvs  det tempus man använder för att beskriva att handlingar eller tillstånd var fullbordade, innan något annat ...

Typ ”I herredagsmän resen icke så fort, vad göras skall är redan gjort.”

Kom att tänka på Edvard Perssons ”Låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”.

Kom sen att inse att hela min existens går att beskriva som min autism:

På gränsen mellan möjlig och trolig...

Det är ju såå  icke-existensialistiskt.  Denna beskrivning lägger jag i min varukorg och går direkt till kassan och checkar ut med. Och sen står jag på gatan med min beskrivning i en plastkasse och skakar min käpp åt folk och fnyser: "Adjektivism? Fy för den lede!"