Kände mig hemma här en gång

Åh, nej; redan tisdag! Det är förfärligt lessamt. Jag hinner inte med. "Vänta på mig." ville jag skrika. Hundar hugger efter mina hälar.
Här en ångestpromenadkonstvideo:

 

Här en bild från min prolle:

Parkerade bilar på reservatets parkering. Det ser ut som skumraskaffärer på gång. Laglösheten breder ut sig.

”Dom säjer att folket bygger landet

och jag antar att det är så det är

Men det är något ruttet

i det här bygget

som om hela konstruktionen

är avig och sned

Dom säger att folket bygger landet

men jag undrar

om det verkligen kan va sant

Jag kände mej som hemma här en gång

men nu verkar nästan

ingenting bekant”

Ulf Lundell, FBL II.

Jag går numera med mina fotbojor, 1 kg runt fotlederna. Det är tungt, men en vänjer sig. Livet är så tungt ändå, varför inte tynga ner det ännu mer? Det verkar vara en populär politisk filosofi. Idag.
Det är väldigt isigt på stigarna i reservatet, men marken är i alla fall frusen ännu. Det går bra att gå vid sidan av stigarna. Och rakt över åkrarna.  Men jag är ganska ensam där numera. Det är …bra.
Trots mitt olyckliga fall kan jag inte låta bli att ta risker. Balansera. Och jag känner mig vårdslös. Jag skulle gärna bli vårdad. Omvårdad. Men jag är en hemlös soldat, en hemlig agent, en krigare som blir avrättad för feghet om jag ger upp.
  Och USA leds nu av ett bortskämt, lynnigt barn. Game of Thrones got nothing on us.