Det var väl själva

2017 01 17 tissdag.
Eh, zurück aus gestern. Länken höll.
   Och jag börjar en till mening med en konjunktion. Och nästa mening med predikatet jag avslutar. Det verkar som om jag i alla fall tillfrisknat, om än tillfälligtvis, från adjektivisis. Ute ur det predikamentet.
  Igår var en bra dag. De-de-det mesta gick min väg och jag med den.
Idag, tisdag, tog jag en lååång runda med 1-kilos vikter runt fotlederna i ett försök att öka belastning och kaloriförbrukning. Det var jobbigt, men kanske inte så jobbigt som jag hade trott. Men en tenderar att släääpa fötterna. Jag hade inte tänkt att ta en lång vandring egentligen, men så träffade jag på Pyrenéern och för att slippa gå med honom heeela vägen tillbaka (och riskera att få hål i huvet) så var jag tvungen att låtsas som om jag hade planerat att ta den extra långa rundan. Nåväl; mitt lilla skååådespel lyckades. Jag blev av med sällskapet. Jag kunde använda stavarna ganska aktivt idag. Och min inre hund är definitivt tillbaka. Fast jag blev ju riktigt trött på slutet.

Så en kan ju alltid hoppas att den ökade energiförbrukningen ger resultat i långa loppet. Och så kan jag smyga in en martyrmening i det här stycket och hoppas att ingen läser den. En fördel med den här bloggen är att folk inte behöver utsätta sig för besväret och plågan att tala direkt med mig, utan kan läsa det mesta här. Slipper hyckla, vilket måste vara lite jobbigt. Jag menar; Dessutom utanpå det här med att vara överupptagen med den realitet som hör samman med ett icke-pluralistiskt universum-dum.

**
Dagens favorit: My Secret Love Affair, med Chu Berry, 1940 

Dagens animation, ett visuellt test.
Björnungar av trä.