For every wish...

2017 01 06 
*

  *

    *

  Minus 20 på morronsidan, kunde ju valt en bättre dag att återuppta dagliga promenader. Men, som jag nu upptäckt, en behöv int trask runt för te håll vikta neer, hä gå lik bra å slut ät. Och en slipp exponerings-ångesta. Detta ska hädanefter bliva min melodi.

  Jag byltade på mig och lyssnade och lyssnade på kroppen, på den inre hunden, som oftast vill ut och röra på sig, men nu ville den inte. Med knuffar och fösningar lyckades jag i alla fall tvinga ut den.

  Solen sken på snön. Det knarrade vintrigt vackert.

,,, 

  Jag fick ju gå lite stelt med överkroppen eftersom det gör ont när jag rör vänster arm, men det verkade ju funka. Stavar var ju uteslutna. Jag väntade på att kroppen skulle svara och liksom ta över, som den brukar göra, men det gjorde den inte idag. Det var tungt och segt och arbetsamt hela jävla vägen, varje jävla steg.

  Efter en kvart gav jag upp och gick tillbaka. Jycken vaknade ju aldrig. Men mina sprillans nya 149 kronors vinterkängor från Jula funkade i alla fall bra att gå i. Immer etwas. Stabila och sköna, inga skavningar. Fast dom överlever kanske inte säsongen. Men långsiktiga investeringar är inte min grej. Med ättestupan inom synhåll.
  Visst verkar revbensskadan läka, även den, men det känns som en liten hård knöl på revbenen, ..troligen svullen vävnad, inte fraktur, men jag vet inte… Det känns inte hoppfullt, särskilt inte om hunden nu är död också.

The reservoir dog dead? Maybe just curled up in corner, huh? Licking wound and all that. What can I do, what can I say. ”I just want to fade away.”