Dort drüben

   Och tisdagen kom snabbt inridande i hasorna på den där rudimentära måndagen. Jag tappade flera timmar på morgonen, jag vet inte vart och varför dom tog vägen. Men timmarna saknades när jag vaknades. Om det hade varit lodjurstimmar så hade jag inte saknat dom, så mycket vet jag ju. När detta hära händer blir jag smått stressad och lite förvirrad. Särskilt om jag har planer för dagen, hur blygsamma dom än må vara.

  Jag kämpar för att återerövra den obestridliga vanan att ta en rask promenad varje förmiddag på minst en timme. Och idag lyckades jag också, det är 2 dagar i rad. En bra början. På en eftertankes krankes blekhet.
 

(Den här semi-hd animationen blev faktiskt inte så dum ändå.)

   Nå, jag kom ut och iväg i alla fall. Det gick sannerligen inte av sig själv. Dagen var grå och plusgraderna få. Blöta snöflingor föll glest och tungt.

På plus-sidan kunde jag notera att jag inte hade några problem med knän eller hälsporre. Uppe på en kulle började en annan vandrare helt överraskande prata till mig.  Jag möter honom ibland där i reservatet där han går med sin stora terrier. Av någon anledning började han heja på mig för ett år sen eller mer. Det är en man i 60-års åldern kanske, spänstig, välklädd utan att se snobbig ut. Hans inledning var lite aggressiv, han började med ”En fråga!…” .  Och folk som inleder en konversation på det viset brukar ofta ha något negativt och kritiskt att säga och oftast bara nödtorftigt maskerad till fråga, så jag tog liksom ett steg tillbaka och svarade lite avvaktande: ”Jaaa?”
Sen säger han, med huvudet lite på sned: ”Är det du som brukar stapla stenar här?  Jag har fått för mig det.”
Fortfarande kändes det lite negativt, som om ett verbalt angrepp hängde i luften, så jag drog lite på det (och på sanningen) och sa nånting om att jag brukade hjälpa till men att jag inte var ensam och att det inte var jag som började. (Bevakade instinktivt min hemlighet)
Men det visade sig då att han var en av dom som brukar hjälpa till att återställa när stenar blivit bortsparkade. Så det var ju värmande att finna en stenradsvän, som uppskattade min idé med stenarna och som ogillade att folk så ofta sparkade bort dom.
  Se där, dort drüben, vad som kan hända när man ger sig ut i den fysiska världen, utanför bu-bu-bubblan, du vet där tiden räknas. För att citera den kända svenska barnvisan Mors Lilla Olle;

”Åh, en kamrat, det var bra, se god dag!”

För att inte säga: ”Mor lilla bed honom komma igen”.
 

***
Sen har jag klippt ihop en liten video-kommentar och lagt ut på Youtube:
Rubotrumps.

Moi adres...