Nånting har hänt

Ehh, öh, oxdagarna redan slut. Dom inföll på tisdag-onsdag denna vecka av vissa anledningar. Men jag tyckte inte om det. Onsdag-Torsdag är betydligt bättre. Veckan får en bättre rytm då.

Ryggen har krånglat de senaste dagarna, det är en otäck tendens, som i låten av Kjell Höglund.
Som tur är så krånglar min något instabile vän och stöttepelare, ryggraden, inte när jag går mina långa promenader. Så än så länge kan jag röra på mig. Jag gav mig iväg lite extra tidigt idag för jag hade en ide om att idag skulle det kanske vara läge för en mastklättring, men jag kom aldrig så långt som upp till kullens högsta topp, innan jag gav upp och vände hemåt.

När jag passerade Rolling Stones-projektet på hemvägen så hade något hänt med stenraden.

Men nej, det var ju inte Sabotören som hade härjat, utan det var dagisbarn på utflykt, som tydligen gillade stenstaplings-idén och beslöt sig för att delta på sina egna underbart ostrukturerade sätt. Som synes har den ursprungliga stenraden lämnats orörd. Ungarna har hämtat andra stenar och arrangerat på sina sätt.. Jag älskade det.

Något annat som hänt:

(Snobbig kulturell referens) -->

Det är den här digitaliseringen och publiceringen av mina gamla bilder.

Det slog mig, som på huvudet, att jag faktiskt såg mina gamla verk, (vissa så gamla som från 60-talet, galet gamla, typ 50 år i vissa fall!) i ett nytt ljus, med tidsdistansens hjälp. Förut har jag väl varit förblindad av de tekniska bristerna, taffliga utföranden, brist på bearbetning, att många saker lämnats liksom ofullbordade och sett som värdelösa.

Lite sorgesamt är det, att fundera över om jag faktiskt gav upp för lätt, istället för att gå all-in, tekniskt sett. Men kanske inte. Jag har i ett par veckor gått igenom både ”färdiga” haha, målningar och "ofärdiga" skisser o idéer, och jag blir faktiskt tvungen att hävda att jag skapat en hel del saker, unika idéer, djärva kompositioner. Om jag hade gett mig den på att riktigt ge mig hän åt konst-tekniken, så hade jag kanske kunna komma fram till ett eget uttryck. Så småningom. Och det är inte omöjligt att jag skulle kunnat…. Eh… vadå? Blitt erkänd?
Misslyckade nästan-konstnärer finns det väl 12 på varje dussin, på ett ungefär..
Det lönar sig sällan att spana efter tid/liv som flytt. Precis som om en vore en bountyhunter, kanske. En prisjägare från ordningsverket, utsänd för att stoppa och fånga tid-livet och sen låta låsa in det och hämta sin belöning. Var är min belöning, Ulf Lundell?
Måste jag i min tur ständigt kolla över axeln om pretto-polisen är efter mig?

Aja, nänä. Nu vill jag slå fast att en del av det jag skapat faktiskt är konst. Inte stor, Bengt Lindström-typ-stor dyrbar konst, men konst är det. Utförandet må vara amatörmässigt taffligt och simpelt, men idéerna är det inte. Inte alltid.

Gul vålnad,

 

 Handtag:

Sen hittade jag också den här bilden. Den har jag inte gjort, men eftersom jag sparat den måste den betyda något. Troligen gjord av någon av mina signifikanta andra. (Militärpolisen eller Balsam?)

Jag kallar den Vinblom, ;)
*** 

Jag sätter på nåt sätt mitt hopp till Googles fantasieggande projekt att digitalisera "all" kultur och kunskap, i en gigantisk databas för framtida generationer, om nu mänskligheten kan överleva hotet från barbariet och miljöförstöring.

Jorden kan i bästa fall vara beboelig i ett fåtal miljarder år till, sen måste mänskligheten faktiskt emigrera till andra galaxer, i warpspeed, no less.

Och nåja, precis som man kan spela på Eurojackpot och hoppas på högsta vinsten, på samma sätt (med ojämförbara odds) hoppas jag genom detta blogg- projekt att något av det jag skapat ska leva vidare efter min hädanfärd, som närmar sig, kanske inte i warp-speed, men impuls-speed (sublight) är välan illa nog.

För evigt, eller inte för evigt-evigt, men så länge mänskligheten består, så att säga, så länge en digital kunskapsbank kan upprätthållas..i nån form.

Men världen ser ju brutalare ut än på länge. Våld och krig och vapen o förtryck, reaktionära värderingar…

All skit galore.

**

Dagens återblick:

(Tid som flytt, fångats och flytt på nytt)

Utsikt från ett a-a-a-anstaltsfönster.

Dagens äpple: Jona Gold, schwenskt.

Dagens dialog:

Pot: “Hey, kettle!”

Kettle: “What?!”

Pot: ”You’re black!”
Kettle:”Well, so are you, knitwit!”

Dagens tokhyllning: Harry Brandelius.

https://www.youtube.com/watch?v=D2TyPzCXAe8

Hörde den här på gamla ångradion häromdagen.  Harry Brandelius i en inspelning från 1959. Gamla Nordsjön, gamla tider..1959…

Jag slås nu av vilken underbar, klar och artikulerande röst han hade. Mjuk och gungande lätt men ändå knivskarp. Lyssna bara på hans fantastiska ”r”-ljud som rullar så lätt och rent och vackert fram mellan tunga och tandkött, långt fram i munnen. Jag älskar dom där rrrr:en. Och hans ”ö”:n och ”å”:n är inte sämre dom. Suveränt rena och även dom elegant formade långt fram i munnen. 

They don’t make ’em like that any more..

Idag är det tydligen fula och tjocka å, ä, ö som gäller. 

Klumpigt grötigt formade långt bak i munnen.

Fy för den lede, vilken språklig slum som breder ut sig..

*shaking my stick, again*

Co-co-contrary to popular belief

När det är dags att betala månadens räkningar, är det som att balansera på kanten till the Pit of Dispair. (POD).. Men jag lyckades undvika att ramla ner i den gropen. Det var väl för ljust ute. Solen sket även på liten virtuell stuga.
När jag passerade Högen av Bekymmer passade jag på att bända upp en lagom sten ur marken och lägga den på högen för att ”fira” min lyckade girering. Den är den mörka, fortfarande fuktiga sten, som ligger högst upp på bilden. Imorron har den torkat och bleknat och är bara en i mängden. Av den tunga samlade massan av bekymmer som ligger där.

Och apropå sten, här är en bild av ett verk från cirka 2005,

Stonehearthead.  

Men månadsskiften är hemska. I all allmänhet. Inte fullt lika ångestladdade som årsskiften, vilka komma obegripligt tätt numera, men dock ändå. Det som förut kändes som ett decennium, känns numera som år, och så vidare.
Den här dagen däremot, en sån därninga fasteda, den går lite långsamt, tack o lov. 

Den här bloggen går mot sin första månad. Det sägs, har hört, att en ny vana kräver cirka 3 månader för att riktigt vara etablerad i hjärnans infrastruktur, fysiologiskt sett. Så om vanan bara är något så när motiverad, då är det, efter 3 månader, liksom svårare att bryta vanan än att hålla fast vid den. Jag siktar på att fira månadsjubileum nästa vecka. Härifrån till evigheten. 

Dagens litteratur-tips: Kilgore Trout, Venus on the Halv-shell.. 

 Love, Lynx

Som en dikt av Baudelaire

Snart börjar det här inlägget.

..

Nu har inlägget börjat.
Oh, curses, jag har visst missat två dar, men å andra sidan blobbade jag ju två inlägg den 26. Men å tredje sidan gör jag som jag vill i min blobb.
  Jag mådde inget vidare i morse och ett tag där såg det ut som om jag inte skulle komma upp ur sängen  ö v e r h u v u d t a g e t.

Detaljer por favor; Jag hade ont i ryggen och ont i knät och magen var inte någon happy camper heller, efter en annandag påsk med ett visst mått av frosseri.

Å sen, dårå, såg jag på radarbilderna från SMHI att ett regnområde närmade sig ganska snabbt ifrån söder. Söder är det dåliga väderstrecket. Alltid. Tacka vet jag norr. Goda saker kommer från norr. Men efter en trist blåbands-blåbärs-pulver-soppe-frukost, så kom jag liksom i rörelse, troligen en slags självsvängning, trots att jag var full av spleen och leda, (som (i) en dikt av Baudelaire).

Då, på min egen slumpade melodiradio från mitt eget lokala musikarkiv, så spelades ”I’m a loser” med Beatles, från 1964. Och visserligen hävdar min egen lokala livsfilosofi att det inte är nån skam att misslyckas, inte ens nån skam att ge upp, men resonemanget fortsätter trots allt i att det är en skam att ge upp innan man faktiskt gjort ett ärligt försök.

Så då klädde jag mig i regnjacka och knästöd och knallade iväg på min dagliga runda. För ett ärligt försök, som lyckades. Sen visade det sig ju att jag inte behövde regnkläder trots allt. Det är då själva fan.
Jag tråk-traskade tröstlöst ända upp till kullens topp, där jag kastade en blick på masten, men det kändes direkt att en mastklättring skulle ha varit  en rejäl överkurs en seg dag som denna.

Nu är påsken över men det går väl att sladda in en påskbild?

Det är en lågmält suggestiv målning av Anders Olsson från femtitalet. Eh, ett minne från mitt saligen upplösta äktenskap. 

(Hej, spouse, we failed, but we gave it a shot. Unfortunately it was a kill-shot.) 

Vi köpte den här i form av en pappersbonad på en utställning långt ute på landet.

I söndags, kors i påska-taket, hälsade jag på en kär gammal vän (& son) och åt syrat bröd med proteinblandning och så fixade vi en punktering och ett tillproppat vattenlås, sicket äventyr. Jag tog med mig hem två gamla alster för att digitalisera och publicera här på mitt cybergalleri. Målade dessa på 70-talet, min ”produktiva” period.

 "Foteld" 1979...

"Mirror mc"    1975.

 - Dagens tv-referens, en bild på Giggerota, the Wicked, från en gammal favoritserie; Lexx. ”Giggerota likes to eat.”

Nån dag kanske jag anser att jag har råd att köpa dvd-boxen med alla 4 säsonger..(750 spänn)

 

Nu är det här inlägget snart slut.

…

Nu är inlägget slut.

Åh pust åh

Captains log: Supplemental
Stardate:-306765.66171448096

The Platypus of Doom!

En natt med bubblande mage efter mycket bröd (syrat). Under påskens fasta är det ju meningen att man ska använda osyrat bröd, dvs utan

jäst.. Ibland har bibeln rätt ändå. Fast av fel orsaker. Man ska väl äta osyrat bröd för att det inte smakar så gott, för att straffa sig själv, antar jag. Jag hade också halsbränna efter att jag åt så mycket liggande. Då kan  den sura magsaften rinna upp i strupen, lite grann, för under en stund där har den ingen annan stans att ta vägen liksom, när magsäcken är full. Men en tablett novalucol fixade till det. 

Konstigt förresten att inte gallblåsan orsakar besvär när jag frossar till det på det där viset. Istället kan gallan hugga till när jag ätit nåt som borde vara skonsamt för gallan, till exempel ett äpple.
Så idag blir en återställningsdag. Imorse kände jag mig rosslig i halsen och jag tar det som en förkylningsattack efter affärsbesöken igår, men det skulle också kunna vara att jag legat konstigt och därför snarkat.

Så kan det gå.

Så efter en lätt frulle, (slät mugg kaffe) tog jag min prolle i 5 plusgrader och strålande sol. Som för att späka mig efter gårdagens frosseri tog jag mitt viktbälte. Men tyngden kändes faktiskt knappt, så om jag ville straffa mig så misslyckades det. Stötte på lille Pyrenéern. Han var på gott humör och gnällde bara lite över att man måste ställa om klockorna till sommartid nu i helgen. Immer etwas.
Här är dagens målning:

Blockform, från 94. (Mest ett färgexperiment som jag nog borde ha aborterat, men ibland tänker jag att det är mitt hjärta jag målat och då blir bilden värdefull.)

Dagens återblick, anno 1976. I en norrländsk småstad står min pappa och en av mina bröder och tvättar min nyinköpta Saab V4 1968.

Snällt gjort av dom och dumt gjort av mig, som då inte visade tillräcklig uppskattning för deras osjälviska handling. Men introverta får smärta.
Idag kan jag inte ens drömma om möjligheten att nån skulle göra sig besvär med att tvätta min gamla bil.
Dagens hantverk, en viking-inspirerad kniv som jag tillverkade 1966-67.

Eh, hoppas på en bättre söndag dårå. Hallå, då, eller..

Bonusbild:

Platypus of doom  (and other nihilists)  Arthur Byron Cover, En underbart märklig bok.

Så går en dag än från vår tid…

Åh, bara ett uppvak på hela natten! Kors!

Det betyder att natten inte blev så lång. Trots att det är långa fredan.

Association:  Lång-Freddy Kreugers signatursång:

One, two, Freddy's coming for you.

Three, four, Better lock your door

Five, six, grab a crucifix.

Seven, eight, Gonna stay up late.

Nine, ten, Never sleep again....

Det blev en gråmulen dag. Jag tog min prolle utan 5kg viktbälte idag och kände mig så lätt och så pigg, trots 2 dars kalorirestriktioner, att jag nästan ville börja springa, men jag behärskade mig. Jag är ju så himla gammal, det vore inte värdigt. Mötte Stavsläparn, som minsann struntar i värdigheten, all kredd till honom.

Det är aldrig en bra idé att handla mat när en är tom i magen, och det var det inte idag heller. Men det är ju fastebrytningsdagen, för fasen. Och dessutom påsk. Jag unnade mig lite extra. Dessutom unnade jag mig en biltur i min linjesköna kupé. Det börjar bli dags för sommardäck. Min pappa sa en gång att han såg framemot att ”smyga fram på sommarsulor”. Ibland när jag tänker på det tänker jag att ”far brukade säga”,  men det är fel, för jag hörde det bara sägas en enda gång. Men det räckte för att fastna i mitt huvud för evigt. Och varje gång jag byter hjul, dyker minnet upp och pappa blir levande för ett ögonblick igen.

Ja, och sen åt jag och magen blev full och jag kollapsade i min sunkiga soffa framför teven, men det fanns INGENTING att se. Tänkte på Bruce Springsteen som sjunger om 57 channels and nothing on. Jag har fem kanaler och nothing on, haha. 

Jag plockade fram en nästan 3 timmar lång film, Interstellar, som jag sparat för en särskilt tråkig dag. Jag hade läst att den var väldigt bra, men jag blev besviken. Ljudet var superbra, specialeffekterna bra, men storyn var oväntat platt, logiken höll liksom inte ihop och slutet blev en riktig besvikelse. Fast det är ju faktiskt riktigt svårt att gestalta och beskriva fler dimensioner utöver våra 4.

Här är ett schema på handlingen i filmen..(Spoilervarning haha)

 

Men rymdscenerna fick mig i alla fall att fundera över gåtan om universums saknade massa, även kallad mörk energi. Universum expanderar ju fortare än vad vetenskapen riktigt kan förklara. Förutom en slasklösning att kalla det mörk massa och mörk energi. Nu pratar man dessutom om ”det mörka flödet” vilket ju låter extra olycksbådande. Man har på senare tid observerat att det verkar finnas hoper av galaxer som rör sig åt samma håll, (typ som flyktingar) istället för det som bigbangteorin utgår ifrån, att alla galaxer rör sig utåt, ifrån varandra. (Vi blir ohjälpligt ensammare och ensammare)

Men, jag vet inte jag. Är det en extra grej att oroa sig för?  Det mörka flödet kanske är ondskan själv som slingrar sig ondskefullt genom tid och rum, obehindrat , mellan  a l l a  kända dimensioner i  a l l a  multiversum. En slags rymdens Freddy Krueger om en så vill. Som kommer och skär upp oss i våra egna privata sömn-dimensioner.  

Eh, men en sak tar jag i alla fall med mig från den filmen: En person där som är illa ute, säger att hen inte är rädd för döden, utan för …..tiden.

Jag är ju också mer rädd för tiden än för döden. Det kanske är en slags universell grej. En jungiansk arketyp som i vissa fall, som mitt, leder till ett svårartat och sorgesamt komplex.
Nej förresten så tog jag med mig en sak till från filmen. (Det kanske kommer mer?)  I en dramatisk scen hänvisas till Newtons tredje lag uttryckt på så sätt att en måste lämna nånting bakom sig för att kunna förflytta sig. Det tycker jag var fyndigt.

  **

Men; galaxer i mina braxer. Sex glada galaxer i en lax-ask. I ett överdrivet plisserat universum.  

But; Do not go gently into that good night.

Jag känner mig…… kranio-sakral.
Och så här mot slutet kommer en osökt att tänka på Tage Danielssons saga om Tödde och Mödde:

Nästa år kom Mödde till Tödde.

"Goddag, Tödde."

"Goddag, Mödde."

"Jag skulle ha min plats i parkeringshuset på Järvafältet."

"Det bidde inget parkeringshus."

"Bidde det inget perkeringshus? Vad bidde det då då?"

"Det bidde ingenting."

"Bidde det ingenting?"

"Nä, det bidde ingenting. Ajö, Mödde."

"Dra åt helvete, Tödde."

Det bidde ingenting. Relativt sett.

Här en bild som hänger på min vägg. Neoncat. Helt orelaterad till denna text. Jag har haft den i alla mina hem sen början på 70-talet.

Så nånting betyder den.

Så går en dag än från vår tid. Och kommer icke åter.

Only just, not by far

All aboard the die-bus! I’s a crazy ride!

Eh, det känns ju en aning på sniskan att behöva stiga upp 4:30, men så är det med mina mardrömmar. Dom kan inte bara avbrytas genom att vakna till lite grann, det är nödvändigt att döda dom genom att gå in i det absolut vakna tillståndet och förankra medvetandet där en stund. Att liksom tömma drömbufferten ordentligt.

Knopparna börjar formligen explodera nu. Riktigt imponerande.
*.*

Så småningom kom jag iväg på promenaden. Tog mig ända upp till toppen, den brantaste vägen, med viktbälte och allt. Inga protester från knä eller häl. Häl-lelujah. På hemvägen stötte jag på Pyrenéern. Tänkte skriva ”tyvärr” men så illa var det väl inte. Men jag fick ju uthärda ett utbrott om att det krävs typ ”hårdare tag” mot islamisterna i europa och sådär. Han tuggade nästan fradga ett tag där. Förutsägbart och föreståeligt.

Skärseld-Torsdan är här dårå, alla goda kristna ska fram tills påskaftons morron, nu på Lördag, ha fastat i hela 40 dagar. Islam nöjer sig med blygsamma 30 dagar på sin ramadan. Själv fastar jag Onsdag och Torsdag varje vecka, av hälsoskäl, vetenskapligt väl underbyggda. Och för min egen del bevisade, genom blodvärdenas mätbara förbättring. Vetande behöver inte vara troende, som en del, så skämtsamt, brukar säga.

I judendom kallas påsken på engelska: ”passover”, vilket jag har antagit bara betyda övergång mellan två perioder, typ mellan vinter och vår. Men bakgrunden är mycket mer blodsdrypande än så. I dubbel bemärkelse. Det har nånting att göra med uttåget ur Egypten, enligt gamla mose-boken.

För att straffa egyptierna för deras ”okristliga” behandling av judarna så skulle tydligen Guds Dödsängel! gå in och döda varje förstfödd son i alla egyptiska hus. Men alla rättrogna judar behövde bara slakta ett lamm och äta upp det och smörja in dörrposterna med lammets blod och Dödsängeln skulle då passera alla dom dörrposterna så att de förstfödda i dessa hus skulle överleva. Snacka om vikten att bli överhoppad.

Det är ju väldigt mycket blod och död i alla dom där abrahamitiska religionerna. Konstigt att den modernaste av dom, den som grundades på 600-talet, verkar vara den idag mest blodiga och dödliga och mest reaktionära/auktoritära varianten. Hur det kan komma sig, kompis?

Jag föddes och kommer att dö sekulär. 

Jag har ändå hunnit se vad kul är.

Se där; jag fick ihop min pretentiösa påskbetraktelse ändå.

Jag är ju en sån viktigpetter, hörrödu. Bulan.

Mea culpa - por favor!, som spanjorerna brukar säga.

Jag ser framemot att bryta min fasta redan i morron. Det nöjet unnar jag mig varje vecka.  

True breakfast, as it were.

Thank you, Mike.

Dagens målning:

Dubbeltydning, 2010. (Egentligen bara en skiss till nånting mer *arbetat*, men den tiden verkar vara förbi)

Dagens sammetsröst: Gunnar Wiklund, vars röst var så mjuk och varm och vibrerande.

https://www.youtube.com/watch?v=xV7QQcajiOo

 

Det får räcka så.

Mera pärlor, artfränder

Jag vet inte, jag. Tog en lång runda till toppen. Det var mycket syre i luften, få människor som klafsade omkring på den leriga marken.

Den rena isen drar sig tillbaka (och blottar skitigt vatten).

Renheten blott en illusion. . Nu blir det varmt och brunt.

Jag vet inte, jag, ibland blir det som att blogga om att blogga (metabloggning). Men det är inte det sämsta en kan ta sig för. För en får/tvingas ändå att konstruera meningar och formuleringar. Och det är värdefullt i sig. Vill jag tro. Det gör mig gott att leverera nånting varje dag även om det inte är någon som läser det, just det. Helst ska det ju vara nånting nytt, nånting ”unikt” och kreativt. Eh, nånting unikt eller unket?

Men guld är guld, om än i små doser. (Dosor)

Ibland försummar jag mina torftiga hushållsplikter för att fundera och editera bilder och så. Men hushållsplikterna är försumbara. Jag är väl försumbar, hela jag. Haha.
Ein bischen bitter, nicht wahr?

Dagens tillbakablick 1:

                                  Postop Karolinska 2009

Nej, det var inte benet jag opererade, men fick ändå ha kompressionsstrumpor pga mina höga ålder o fetma.

Korridoren där en tog sin första stapplande efter 5 dar efter oprasjon.

Dagens tillbakablick 2:

Min första dator Commodore 64, mitten av 80-talet.

Det var tider, det. När en var fåvitsk.

Dagens historiska målning:

"Fågelplan" från 70-talet.:

Imorron börjar påsken. Då ska jag skriva en pretentiös påsk-betraktelse.

Heisenbergs osäkerhetsprincip revisited

Idag var det lite bu-bu-busväder, men inte stoppade det mig. Jag är en allvädersmänniska, men jag föredrar ju vinter, för då går det skydda sig bättre från giftiga blickstick genom att använda fler och tjockare lager av skyddande/kamouflerande  klädsel. Ju varmare och torrare det är desto svårare blir det att skydda/kamouflera sig. Rustning, harnesk, skottsäkra västar etc. Det allra bästa vore att kunna använda integralhjälm så fort en går ut. Nä; busväder är diebus-väder. Hey, all aboard the die-bus.

Starkt solsken är annars inte så illa, för då går det att använda långskärmad keps och stora solglasögon samtidigt, utan att väcka misstänksamhet. Det finns ett monster i alla människor. Det gäller att inte väcka det monstrets vrede, för då riskerar det sig illa blivet.

En dag som den här fylls ju alltid skärmarna av (manliga) talking heads som även om dom inte har nån nyhet överhuvudtaget, så får dom ändå full frihet att fylla upp sändningstid med att bara skitviktigt stå och rabbla upp floskel efter floskel och spekulera och anta saker med sina allra mest pretentiösa och allvarliga expert-mansplainiga ansiktsuttryck. Tröttsamt, det.

Men:

Under askan glimmar glöden

I all vilsenhet

finns vägar bort från döden

I alla nederlag

finns hopp för bittra öden

(Från Ulf Lundells ”Under askan” album ”Längre inåt landet" -1980. Uffepuffe, som en ju inte får citera för då riskerar man ett argt brev från hans advokater om upphovsrätt, men va fan. Man vill ju att det ska finnas hopp för bittra öden. Det är vackert skrivet)

^**^

Dagens, kanske veckans, låt är Kjell Höglunds “Maggi har en Macintosh” från albumet “Inkognito” från 1995. Melodin är så jävla smittande.

Maggi har en macintosh och jag har köpt en synth. 

Är inte det en oslagbar, perfekt kombination?

PS:

Dagens analysmetod är CG Jung och hans arketyp/komplex. Här är ett enkelt schema på krångliga tankar.  Jung är en sån där systematisk jävel, var system verkar jättebra och lovande vid en första titt, men så fort en försöker dyka in i det så upptäcker en snart att en är insnärjd och fastlåst och nedsjunken i dy. Genombrottet kommer aldrig. Iaf för mig. Dock kan den delen med arketyper vara ett användbart, om än grov-klumpigt verktyg.

Och apropå psykologi eller psykolali kanske, så är här en bild jag tecknade under en av mina perioder på psykatrisk klinik, typ så.
 
 

Aja, dagens gamla ordspråk, en absolut favorit:

Alltfort vuren, hellre bliven.
Captains logg, supplemental:

Warp drive malfunctional. Impuls drive only for the time beeing.
Agent B202 suspended. HBTQ-problem on cargo-deck 6b.

Mulet kulet illa vulet

i de dödas vilorum: kolon, typ.

Bröd är ju så gott men glutenen gav mig ballongmage och gaser o bubblor i magen förstås. Så det störde nattens sömn. Prutt o bubbel.

Men no; je regret rien. Det var gott igår och idag kom fakturan. Bara att betala liksom.

Eh, jag kom i alla fall upp och iväg på min runda efter en slät kopp kaffe, dårå. Åh vad det gick segt, gåendet. Men efterhand blev en ju lite piggare ändå, traskande i leran.

Jag hade tänkt klättra upp i masten på kullens topp idag, men vem stod posterad där om inte Spionen igen. Jag vill ju inte ha åskådare, särskilt inte en med kamera, när jag klättrar upp där. Defying gravity, as it were. Så den planen gick i stöpet. Den också.  Idag kändes han inte som en hemlig-agent-kollega, utan som en motståndare, en lömsk fiende som anat mina hemliga planer. Jag passerade förbi några meter bakom hans rygg och försökte skjuta honom med min mobilkamera, i flykten liksom, men jag missade. Cirklade runt och tog honom från längre håll i alla fall.

På ett rastbord i närheten stod en (tom) flaska Minttu, som enligt texten ska vara ”the legendary mint shot from the finnish Himalayas” SIC!

Det föreföll mig vara alldeles tokigt på flera sätt. För det första finns det ju ingen finsk Himalaya och för det andra måste denna vidriga likör smaka riktigt äckligt, choklad/mint/socker starklikör..

Jag hade svårt att föreställa mig det var Spionen som druckit den, dock.

Han verkar inte vara den typen.

 

 

 





.

  Dagens gamla målning, mitt bästa verk: Månskenstigern, 1974

Eh, påskveckan är redan kommen. Var fan kom den ifrån ?

“But there's things that'll knock you down you don't even see coming.

And send you crawling like a baby back home”.
Dagens Bruce: When you’re alone. Från Tunnel of love- 1987.
Får se om knopparna hinner brista på mitt lindris. Få se om jag kan undvika att brista. Vanligtvis brukar jag spara lite av julskinkan och julmusten och julvörten och juldoppet och ordna mig en dopp-i-grytan-påskfest för mig själv och jag. (Då är vi alla fall tre stycken)

Men i julas hade jag ingen julskinka eller juldopp. Och i år har jag heller ingen längtan efter det.
Jag kanske ska grilla istället.. En gång.

Att tvätta ren den mörka materian.

Sov så extra dåligt i natt. Vaknade med stress i kroppen.

Men se; det hade snöat lite i natt. Ett nästan magiskt lugn inne i den vackert pudrade skogen. Ljust och fint och mjukt. Inga revor i rumtidsväven liksom. Jag prövade att snabbt vrida huvudet och titta bakom mig, då brukar det gå att hinna uppfatta en glimt av revorna i dimensionen, men idag märkte jag ingenting (ens av den mörka materian).

Känner mig ofta väldigt postmodern numera. Konstigt, det. Jag vet ju inte ens vad det betyder. Ändå talar uttrycket till mig.

Don’t you just hate it when that happens to you..

Jag gjorde en postmodern animation för att försöka förklara, men jag fick ändå inget grepp om det.

Annars? Jo jag lyckades stoppa tvättmaskinen från att vandra iväg. Nu kan jag  sätta igång den när jag vill och till och med våga gå ut utan att behöva vara rädd för att tvättmaskinen har vandrat iväg och t.e.x stått och dunkat mot väggen och stört grannarna, så att säga..i värsta fall.
Dels finjusterade jag fötterna, så att maskinen står så exakt i våg som jag bara kunde få till det. Dels monterade jag di där vibrationsdämparna från Jula. Vad som betydde mest för det lyckade resultatet vet jag ju inte, men kunde konstatera att centrifugeringen blev lugnare även i 1400 varv.

Dvs 1400 varv var helt uteslutet förut. Då blev det ett fasligt liv. Och kiv.

Med hjälp av tejpbitar på golvet kunde jag också konstatera att maskinen inte flyttat sig en millimeter. I alla fall inte i någon av dom dimensioner som stackars primitiva jag kan uppfatta. Om man (fåfängt försöker) tillämpa strängteori, så skulle det kunna vara så att en, genom att påverka vibrationerna, kan få tvättmaskinen att vibrera sig till att uppträda på flera ställen samtidigt, men det är ju svårt att mäta sig till.

Men kanske går det nu att tvätta den mörka materian så att den blir kritvit och synlig.

Det skulle vara nåt, det.

Don’t you just love it when that happens to you.

Nu önskar jag bara att kunde fixa vänstra bildörren som numera bara går att öppna inifrån.. Men jag får välan ta itu med det problemet samtidigt med att jag servar och tvättar bilen inför besiktningen, vilket borde ha skett redan, för nu har jag tekniskt sett körförbud på skönheten. Men va fan dårå - punkt com. Det skjuter jag upp. Avoidant personality disorder typ så.
Jag menar: Hur ska lillan orka?
Hos tandläkaren i fredags fick jag veta att det skulle kunna vara så att jag borstar tänderna för ofta, dvs efter varenda en av dom 4 måltider jag äter, nästan varje dag. Det trodde man väl aldrig att man skulle få höra när man var….. barn.  Men det sliter på tänderna och sliter på tandköttet och man liksom kan borsta in bakterier in i själva tänderna, vilket ju låter liksom kontraproduktivt.. 

Så jag får väl försöka minska på borstandet dårå.
Här är dagens historiska målningar ”Carcats”  från 70-talets mitt, och "Bikerocket" från 70-talets början

Dagens exempel på gamla psykiatriker (den ändlösa raden) som var helt fel ute:  Ernst Kretschmer..
Dagens söndagsmiddag ska bli en Oettkers Diavola. Fast jag anar att den inte kommer att bli lika god som jag föreställt mig under några dagars tid nu. Men det gör ingenting, för min inbillade föreställning om hur gott det ska bli, den upplevelsen är ju minst lika verklig som den upplevelse jag kommer att få i eftermiddag när jag faktiskt smakar den.. Och framför allt, även om smaken blir en besvikelse så kan ingen ta ifrån mig min upplevelse om att det smakar himmelskt.. 

Åh, jag är på väg in i ett meningslöst cirkelresonemang här, hjälp! Dessutom finns det ett pretentiöst skämt här nånstans, jag känner det tydligt, men jag hittar det inte. Det måste vara Tyler Durden som ligger bakom. Eller Keyzer Söze kanske.

Imperfekt. Um.

Åh, 

det blev en jobbig dag igår fredag. Jag är utmattad än, men några rader, typ livstecken, ska jag väl orka klämma iväg iaf. Lite onanimani, om man så får säga.

Redan på tidiga gårdagsmorronen, kl nio noll noll, hade jag tid hos tandläkaren, den sista lagningen av fem på ett år. Bara tidpunkten i sig innebar ju en svår störning i mina dagliga rutiner.

Själva lagningen gick ju bra rent tekniskt och så, med uthärdliga fysiska obehag, för tandläkaren är den bästa jag träffat. Min hantverkarsjäl är full av beundran för hens skickliga handlag. Det arbetsamma består ju att utsätta sig för att ha folk, vilt främmande människor, alldeles upp i ansiktet, med händer och instrument instuckna i ens mun.

Jag som har svårt nog med att bli berörd över huvud taget. Att ens utsätta sig för andras blickar är en stor ansträngning för mig. Som jag helst undviker.

Nåja nu är jag klar, för den här gången. Återstår bara att betala skiten.

När jag nu ändå var igång så passade jag på att uträtta ett par andra ärenden, inte fullt så besvärliga som tandläkarärendet, men ändå jobbiga nog. Och tillsammans så blev det tydligen för överväldigande för jag kollapsade när jag kom hem.

Den hära dagen, lördagen, gick ju bättre. Jag kom iväg på min dagliga motionsrunda, som visserligen var oinspirerat grå, men ändå. Det var nollgradigt o mulet. Nollgradigt är ju den allra tråkigaste temperaturen.. Noll och ingenting. Varken varmt eller kallt. Varken hackat eller malet. Dock både hugget och stucket.

Det blev lång runda på 1 tim 30 minuter för att i någon liten mån kompensera för gårdagens överhoppade motion.

Fast vänta; jag motionerade lite ändå; jag hoppade ju över motionsrundan, haha, och den motionen var jobbig nog.

Igår firade jag att jag bloggat i två veckor, (jubilaren jublar över sitt jubileum) och att jag blev klar med tandvårdsprojektet. Jag åt god mat allt jag bara orkade. Dvs mjuk, lättuggad mat pga ömheten i munnen. Lite grann fick jag betala för det idag eftersom magen protesterar.
Men nu på kvällen har det rättat till sig.

Dagens titel syftar på mitt förra favorittempus (imperfekt) som innebär ett fullbordat tillstånd eller handling. Och det som var fullbordat var alltså mina tandläkarbehandlingar. Jag blev inte glad när jag blev medveten om att imperfekt numera är omdöpt till preterium, i nån slags global språkvetenskaplig anpassning, antar jag. Jag gillade ju verkligen den roliga språkliga motsägelsefulla grejen att imperfekt (nästan) betyder det motsatta än vad man skulle tro. Typ icke-perfekt=fullbordat.
Numera är mitt favorit-tempus pluskvamperfekt, dvs  det tempus man använder för att beskriva att handlingar eller tillstånd var fullbordade, innan något annat ...

Typ ”I herredagsmän resen icke så fort, vad göras skall är redan gjort.”

Kom att tänka på Edvard Perssons ”Låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”.

Kom sen att inse att hela min existens går att beskriva som min autism:

På gränsen mellan möjlig och trolig...

Det är ju såå  icke-existensialistiskt.  Denna beskrivning lägger jag i min varukorg och går direkt till kassan och checkar ut med. Och sen står jag på gatan med min beskrivning i en plastkasse och skakar min käpp åt folk och fnyser: "Adjektivism? Fy för den lede!"