Hallå mörker

::

Hallå mörker, gamle vän, jag kommer och pratar med dig igen.
::

Vad ska vi ha för skor, när till och med strumperna klämmer?

Söndag:

  Prollehunden drog iväg mig på en full runda, 1 ½ timmes, trots att jag på förväg hade bestämt mig för en kort en, en 45 minutare. Temperaturen var lagom. Marken frusen och hård. Det var sol först och jag tog tacksamt emot förevändningen att dölja ögonen bakom solglasögon. En  b e h ö v e r   ju sällan solglasögon för det går ju att kisa med ögonen. Eskimåerna brukade göra solglasögon av ben eller trä. Jag läste om det som barn och gjorde egna eskimå-ögon. Förvånansvärt effektiva. Synd att jag inte har dem kvar. Supercoola.
 

  Sen svepte molntäcket in från norr tyvärr. Aja men det var ändå inte så mycket folk ute på morron. Det tog jag tackesamt emot.

Uppe på toppen fann jag en bekant figur, Spionen. Med sin stora teleobjektivkamera och rejäla stativ. Troligen en rysk spion, han ger det intrycket. Fyrkantig, grå, hiding in plain sight, ser allmänt olycklig ut, som ryssar ofta gör, inte utan anledning, kanske jag ska tillägga.

Men jag, som en annan slags själslig hemlig agent, kan väl ändå känna ett slags kollegial sympati med den här ensamme figuren.
 

  Nu ska jag säga vad man måste. Man måste bjuda till. I förra veckan var jag bjuden till affektiva mottagningen. Det var de ensammas daaag och vi skulle leka baaarnlekar med Lilian Ruuunestam.