Deseize-ished day

2017 03 10 
Blod.

::

Xavantebarn, nakna, långa bågar, inga smycken, ingen gud, ingen nåd.

 

Armbrytning, hegemoni.

  

Det ljusnar i slutet av undergången.
  

Look up here, man, I'm in heaven.

Redan fredag igen. Veckorna smattrar på som från en kulspruta. Jag försöker klä mina känslor i ord, men den klädseln skaver i skarvarna. Beskrivningen är ju inte verkligheten. Lappverk. Glappvärk. Det sägs att ljuset kommer in mellan springor och sprickor, men det är nog inget riktigt ljus. Hade inte mörkret varit så kompakt, som från ett svart hål, hade jag nog inte ens kunna inbilla mig detta relativistiska skenljus. Eh, enligt postmodernismen slår verkligheten alltid oss i medierad, förenklad, förljugen version, rakt i ansiktet.   Idag har bilden av verkligheten liksom blivit verkligare än verkligheten själv. Och klokhet som aldrig kan skiljas ifrån makt och dumhet. Sanningen är bara indirekt åtkomlig. Den som äger beskrivningen äger ofta makten.

Och kungen är full av stock och sten

Skogen är full av lingonben

Pär är full av tomtar

Hur ska Lillan orka?

Finns det liv under den här blogg-askan?

Går det att blåsa liv i glöden ännu en gång?

Eller är det bara aska som virvlar upp och kväver andningen? Finns där ännu torra grenar som skulle kunna skänka ljus och värme?

Syreskuld.

Haverirapport:

Jag tog den långa rundan i reservatet idag. Det var grått och slaskigt, även på toppen av den högsta kullen. Och väl däruppe var jag nära kollaps. Det verkade omöjligt att orka tillbaka till mitt tillhåll bakom plåtdörr och betong. Trött och förtvivlad hasade jag tillbaka. Aldrig har fotbojorna känts så tunga. När jag till slut gav upp var jag redan där. Det var som om jag mötte mitt utgående jag och bytte plats med hen.

My dearly departed self. You know; the one that deceased the day.

The one that declined the invitation to meet the nemesis.
It’s all interconnected. All be it via several bounces off.

Även Vandalen har kontaktat mig med en kallelse. Ohörsamhet.

Krävd ansträngning oerhörd. Det hörde ihop, både det tunga och det lätta.
***

Kalle Anka Ranelid. Författare.
:::::::::::
Trött och en ½.