Grubbel o trubbel

 [infoga struntium]
  Eh, jag håller på med att bråka med detta inlägg. Om och om igen. Skriver skriver o sen är jag tvungen att radera när det blir alldeles fel eller obegripligt eller för personligt. Jag vet inte vart detta tar vägen..
Undra på att en blir en bister baby.
  Och jag har besvär med magen. Och kisseriet. Och en död tand. Jaa, och med ALLT egentligen. En försöker me att räkna in de som e bra o subtrahera eller åtminstone ignorera de som inte e bra. Det går sådär. Jag kommer ingenstans här på min ö. Jag går o går längs den öde stranden o kommer ju alltid tillbaka till samma plats. Ibland redan innan jag lämnat den. Så att jag kan se min egen böjda rygg framför mig. En evigt tröstlöst traskande figur. Vad göras skall är redan gjort, så att säga. En idé jag fick var att vända mig om o se mitt efterkommande jag i ansiktet. För att konfrontera den dumskallen. Men innan jag hinner säga något så kraschar vi in i varandra o kanske svimmar vi både lite i smällen, för sen minns jag inget mer. Är jag trött på denna dans. Är jag min egen Gal-Garadnai. 

(The Incursioner, The Aggravator).

  På Lars Winnerbäcks nya skiva Neutronstjärnan, som jag nyss köpt, sjunger han att på baren finns alla sorters öl men bara en sorts man. En rolig poäng, det. (Men för all del; jag kan ha (hört) fel..)
  Allt detta är en del av min... efterbörd. I.E. 

...me precious possessious. as.it.were.