Vilket elände: Del 3 av 3. En gammal inbillad vän

 Unglaubliche Selbstphantasie bringt mich zu Fall und wird zu meinem bleichen... (Skriv inte det här)

  Jag är både tung o lätt på samma gång, en konstig o motstridande känsla. Det är nånting snub-snub-snubblande välbekant över denna gefühlungen.  
Är det en gammal inbillad vän som kommer på oväntat, eller åtminstone oinbjudet besök. Högst motbjudande. Men det är väl den/det enda i hela världen som innehar ett vårdåtagande gentemot mig. Alltid något, som jag så skämtsamt brukar säga till mig själv, samtidigt som jag grinar illa o skrattar lite i mjugg.  I nöden prövas även de inbillade vännerna. Alltså även min finska väninna Aina Jotain. (Som ju lever livet, elää elämää...)
See what I did there?
Think not. (note to self)

Nu ha ja baxat detta ända hit.
Baklänges.

Och tippat ut de å blogg.
De gjorde mig int gott, tro ja.

De kunde ja lått bli, tack så mycke.

Ibland känner jag mig som en gammal stenbro som hålls ihop enbart av gravitationskraften. Ingen cement eller klister eller andra förstärkningar. Mina olika delar är kilformade o stödjer varandra i en vacker (nåja) båge, som andra kan vandra obehindrat över haha. Men ju hårdare man trampar på mig, desto starkare blir valvet. Fram till en viss punkt. När hela bygget rasar. Är jag redan där. (Idag=0.Igår=0.)