Ok, så jag har en titel på inlägget. Nu återstår bara utfyllnaden, no pun intended. Och hur! Hur ska jag beskriva det otroligt oväntade som hände den 4 december. Det visade sig att jag inte var fullt så död o kall som jag har trott och som jag i ärlighetens namn faktiskt hade förlikat mig med.
Typ: sad zombie.
Typ: "Ho aj aj aj aj muff." istället för "aj aj dippie".
- Och och och hur i all världen kunde jag undermedvetet förutsäga det när jag skrev Survival of the fitta: Del 1?
- Dat fo me to kno and u to find out..
Note to self: Gå igenom alla inlägg från början o leta efter tecken på att detta skulle hända. Ibland skickar det undermedvetna ut signaler som man ignorerar eller missar.
(Förslag till musik: Sjung din hela längtan ut - Jussi Björling. )
(Förslag till bild: Apanage, återställ våtmark)
(Förslag till video: Knall och fall)
Notering: Det hela är jättemärkligt. En dörr har öppnats, om än till krypgrunden.
Upprop: Kom tillbaka, din bandit, allt är förlåtet. Din svans ska aldrig bindas fast igen. Säger trollmor. Ho aj aj aj aj buff...
Notering 2: Det kan ha varit en engångsföreteelse. Jag vet inte. Dagarna ha gått vidare, precis som jag själv. Jag erinrar mig Ulf Lundell, 1980 citat:
"Under askan, glimmar glöden
I all vilsenhet finns vägar bort från döden
I alla nederlag finns hopp för bittra öden.."
Och jag har försökt gå tillbaka i mina egna spår och hitta nånting, men spåren säger mig ingenting, bara att nånting hände. Dans-steg mitt i vardags-lunken.
Aj aj jippie, sayeth the keyboard-cowgirl and writes and moves on. As one does.
Notering 3: Händelsen (i sig, inte som den ter sig) bleknar i gårdagens obarmhärtiga ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar