...den där ångesten som börjar i mellangärdet o sen arbetar sig uppåt till yrsel o illamående o allmän svaghet, det slog mig att att att det kan vara själen som vill lämna kroppen. därav den konstiga lättheten på fötterna. Som när man vadar i brösthögt vatten o fötterna inte riktigt får kontakt med botten, man är på gränsen till att flyta iväg. en känsla av att man måste försöka hålla kvar något inne i bröstkorgen. Det är inte tryck utifrån, som när man har svårt att andas, det är ett tryck inifrån/nerifrån. Instinktivt korsar jag armarna över bröstkorgen för att försöka hålla kvar det som är på väg upp och ut. Om jag inte lyckas hålla kvar själen i detta kritiska ögonblick, så kanske den sliter sig loss o poppar ut genom skallbenet, , där fontanellen har öppnat sig, varefter kroppen sjunker ihop som en säck gammal potatis. En tom skrynklig människokostym...Eller själen kanske stöts ut genom munnen som en spya. Eh, kan jag stoppa en uppvällande spya när den väl en gång är på väg. Om jag spyr dör jag. Jag vet inte, jag spekulerar bara. Och inbillar mig. Men det är inte "bara" inbillning som kan botas med utbildning, som vissa personer säkert kan tycka om mig och alla mina inbillningar. Men det är VÄRRE om det är inbillning, för då finns ju ingen fysisk hjälp. Eller ja, kanske xanax. Som riskerar att orsaka andra problem. Du ser; jag är inne i en labyrint. Och.hittar.inte.ut. En säck potatis har inte precis någon framstående orienteringsförmåga.
PS, gick in på min journal, det skulle jag inte ha gjort. Nu mår jag sämre. Läkaren skrev: Diagnos (Observation för ospecificerad misstänkt sjukdom eller ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits och avskrivits).
The story of me life, dat. Ett ospecificerat misstänkt tillstånd som uteslutits o avskrivits. Jag i ett nötskal. Utesluten o avskriven. Tack för mig. Hur ska jag nu kunna göra mig själv bra igen. Har jag någon annan människokostym i garderoben. En kostym som inte lider av yrsel, hjärtklappning, illamående. Allmän trötthet o svaga muskler. Nausea.
Vadå "göra mig själv bra igen" förresten.. har jag nånsin varit "bra". Jag kommer aldrig att bli "bra". Ibland har jag haft perioder där jag åtminstone hade hopp om att slippa vara rädd hela tiden. Det är tillstånd som jag nu väl får slutgiltigt utesluta o avskriva. Ett tag försökte jag göra rädslan till en välmenande vän som ville mig väl, en trogen livskamrat vid min sida. Men rädslan kan bara vara en tillfällig allierad i svåra situationer. Umgås man för mycket med rädslan äter den upp din själ. Och spottar ut kärnorna.
Är det här FPP. First Person Poetry.. A non-shooting aftermath.
Hälsningar från en säck potatis...i fritt fall,
(Men animationen misslyckades tydligen, ser jag nu...Säcken skulle ju röra på sig.. Aja det är som vanligt alltså. Om säcken inte rör sig får du väl röra på ditt huvud istället..om du orkar.. Om du inte är jag..en potatis i pyamas..)
NTS: Jag arbetar på animationen..De e ett mödosamt arbete...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar