En för mycket...
Pliktskyldigheter.
Och varför är onsdagar puckeldagar. (Över puckeln - halva veckan gått)
Eh, jag får idéer o skriver ner dem. Efteråt minns jag inte vad jag menade. Det är som om mitt gamla jag försöker kommunicera med en komplett idiot, dvs jag själv, typ dagen efter.. Jag modifierar texten efter mina missbildningar, precis som jag gör med mina, eh, tröjor. Hälsningar från någon annan. Etwas Anders. Ingen vill veta var jag köpt mina symboliska tröjor. Ingen kommer att prata vid min grav. Jag missade den bussen, Såg den inte komma. Såg den inte gå.
Oh, var god vandra vidare...
Am I stuck in a proverbial rut. Or a postverbial one. A postmodern one. Åh, suck; Jag glömmer fort. Det är som att försöka komma ihåg en dröm, en dröm som verkar såå glasklar precis när man vaknar, men som försvinner så snbt när man försöker gripa tag i den. En finner sig famla i luften. Allt blir bara svammel. Svammel o fammel. Can you be more specific. Can I be more sharp. No and yes.
Jag famnar enbart luften. Ney, blott lukten av luften. Och kanske ett par gamla bortgångna byxor. Väl ingångna en andra gång av Elis Monteverde Byrå.
Att glömma fort kan väl vara en superkraft. Om än en konsonant sådan. Tag notis: Jag måste sluta skriva om byxor. Det är inte roligt längre. Varför måste jag överdriva o tröska gamla idéer om o om igen. Skriver jag om byxor en gång till riskerar jag böter från skrivpolisen. Aj, aj, jippie, det blir en självuppfyllande profetia. Sanna mina ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar