Schau mich bitte nicht so an. Themesong for phobia-phobics.
This day, too, shall pass. With me in it. Sökte tröst, fann ensamhetens enbarmliga...ovärdighet.. Fast i mina avskyvärda dagar. Vari ligger trösten. På botten är det lättare att orientera sig. Det finns bara en möjlig riktning; uppåt, uppåt. Är det en tröst. Har mitt skal redan imploderat. Hörde någon smällen. Ens. Det var kanske inte så mycket som en smäll, som en reva i rumtidsväven. Typ rrritsch! Åh nej; där rök hela livskontraktet, klausul för klausul. Det räcker med att en enda liten tråd brister. Sen rivs hela skiten upp. Jag visste inte att det var så skört.
Jag vet inte vad rumtidsväven är för något. Men det är där jag är. I gravitationens... grav. Därnere är trycket är olidligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar