The constant sorrow sparrow speaks. Pille-kvitt-kvitt. Detta är mina spelevinkfasoner. Spelar jag på ett inbillat medie-piano som ej går att höras av andra olycksfåglar. Kan så vara, coupain. men ett inbillat piano är också ett piano. Jag tänker på det, alltså finns det. Det är alltid skönt att kunna bekräfta en existens. Ordligen. Observerat. Noterat.
Bild 1: Ännu obekräftat.
Allt är mycket osäkert nu för tiden. Allt är ingenting. Jag är kanske allt som finns. (Solipsist, much?) men gör det mig, just mig, just den process som åstadkommer dessa rader på ett oläst forum, till någon eller någonting? Tveksamt. Och om jag är allt som finns, varför kan jag då inte bestämma hur allting ska va. Är jag mitt eget ättelägg. Eller bara ett vanligt suicidalt äckel, fullt av, du vet, sån där förtvivlan som blir värre i efterhand. När du tänker på det. Och växer inuti själen som en kvävande cancel-cancer.
Film 1: Ingen vet. (Min gamla filmklassiker håller än.)
Slutkläm.
Oh no, it wasn't the airplanes. It was beauty that killed the beast.
Life just goes on and on. I am trying. Or dying. Who can tell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar