Bry dig, Brita, snyt dig, Per

2017 02 03
 Jo, jag lyckades faktiskt krångla mig förbi månadskiftet, hur det nu gick till. Vare sig jag ville. Ångest trångest mångest ballongest, vrångest, krångest, fångest, långest, tvångest.
Smärtsamma sekunder.

  Eh, Januari må ha dött, men februari kom igen. Ny månad, nya möjligheter. Livet kastade en månad till på en, som på nåder, eller kanske hånfullt.. (Right smack in the puss)
  Fler tryggt välbekanta favosar som dog med Januari 2017; Stig Grybe och Lars Erik Berenett, och dom är inte ersatta, hålen gapar i ledet.
*

   Jag har inte promenerat på några dar. Det känns lite meningslöst att plåga sig. Men idag vaknade min inre proll-hund till liv och jag tog en lång lång tur på nästan 2 timmar. Det var förrädisk halt på sin ställen, snöpudrad blankis, typ så. Jag halkade till och fick nästan ångra att jag givit mig ut på denna underkylt regniga dag.. Men en kan ju inte sluta ta risker. Jag går ändå. Rain sleet or snow, these boots are made for.. go.

(t.ex att ”Gå och se vars Beda är”.)  Med kilo-vikter på fötterna klättrade jag uppför störtloppsbacken som videon nedan konstnärligt fastän artsy fartsy visar. Så kan jag gå.

**
Opa Crackle.
***
Jag borde dilatera min själ, på det att stora tankar där må rymmas, inte bara de små banala vardagstankarna som aningslös pretentiöst nog publiceras på denna blogg. Blogg-hunden vaknade också till liv.
****
 

Aja. Allt det här, kompis, allt det här. Jag vet inte.
Epilog:
Så där nånting, dårå.