Ögonen har redan badat.

2017 02 08

  Hypokondri eller hypotyreus?

Lyckades äntligen skriva till gynekologen, (numera befordrad till överläkare), åh det var ett utmattande jobb, det, författandet av ett lagom ödmjukt trevligt brev, som jag skjutit upp i typ en dryger månad. Så här är det; På grund av ett annat hormonproblem så tvingas jag lämna ett antal rör blod varje år för att få min medicin.  En fördel med detta är att jag kunde gå tillbaka och kolla hur de där jäkla tsh-värdena har legat de senaste åren.(När jag till slut vågade konfrontera min ångest) Och jag kunde då se att det legat mellan 2,79 och 3,26. (Normalvärden är 0,4 till 4,0).  Jag antar att när hen nu meddelade att det var förhöjt, så har det gått upp över 4,0, men med hur mycket, det hoppas jag få reda på småningom.
  Goda nyheter är att det finns bra mediciner typ: Levotyroxin och liotyronin. Dåliga nyheter är att man sannolikt måste medicinera resten av livet, för sköldkörteln är svår att reparera om den går sönder alltså dårå.

  Biverkningar: oro, hjärtklappning, skakningar, svettningar och värmekänsla. Inget nytt således. Jag är liksom redan välbekant med dessa symptom. Jag menar; är det inte det ena så är det andra. Jag kan, vid vissa filosofiska tillfällen, se alla mina krämpor som gamla vänner. Jaha, i brist på mänskliga vänner, kanske du tänker. Kanske du tänker rätt.

  Men nej, jag känner mig inte hyperkondrisk. Bara lite lagom kondrisk just nu. Jag är ingen främling för krämpor. Krympande krämpor för en amputerad krympling, typ så. Men skulle det inte vara trevligt med en fysiologisk förklaring till att min viktnedgång avbröts förra sommaren och sen blev uppgång? Den andra förklaringen är ju en nedärvd svag karaktär och brist på självdisciplin.  Den förklaringen brukar jag slå mig själv i huvudet med. Det hjälper inte. Fö-fö-för förbränningen har liksom inte velat ta sig. Trots ökad motion och ökad belastning och flera fastedagar. Det är en jävligt elak cirkel. En får brottas intill och förbi svettbrytningens gräns. Resistance is futile. Och futtigt är kanske adjektivet för dagen.
**

Det här är sista sidan i Inger Edelfeldts poetiska roman ”Konsten att dö”.
Det var verkligen trist att boken var så kort. Just som en börjat få grepp om personerna och saker börjar hända, kanske nån slags befrielse, så var boken slut. Nåja, ögonen har badat. Man får se vad de ser. Senare. Boken gjort sitt jobb. Som en målsökande missil. Om det är en blindgångare visar sig snart.

***
 

 Här en väldigt tidig anteckning om mig. Mitt första blogginlägg, ifall jag kunnat skriva vid den tiden. Mamma gjorde det åt mig:

Jag var 2670 gram tung, ganska litet ju. Längd 47 cm. Inte så lång ju. Jag ammades i 4 månader, knappt, ju. Satt själv vid 6 månader. Reste mig upp vid samma tid. Snabbt, ju. Fast jag dröjde en månad till innan jag började krypa. Hmm. Så jag satte mig upp och ställde mig upp på samma gång? Innan jag ens började krypa?  Jag gick med stöd vid 10 månader. Tultade fram utan stöd vid 12 ½ månad. Talade ”ganska rent” vid 1 ½ år.
,,

Här talar jag ganska rent, samtidigt som jag uppenbarligen laddar för att ge min bror en rejäl högerkrok. Och han vet att slaget kommer, för han har redan börja blunda inför smällen. Boxarbabe.
*****

En mystisk sak hände igår på min promenad.

Se, här står jag med en stav i varje hand och tittar på min skugga. Men vem tog bilden?  En skugga ka-ka-kan väl inte hålla i en kamera? Åh, nu börjar dimensionerna överlappa varandra. Det är början till slutet, samla mina ord. Dels mina lodjurstimmar, dels mina borttappade timmar och nu detta; en skugga som betraktar mig och som till och med tar bilder, eh via mig. Mayas slöja. Hinnan. Fågel fenix, mitt i vintern.