Förlupen och mossbelupen

2017 02 20   Hallå, undertecknad överlevde denna sistlidna mardrömsnatten också.  Åh, tillbaka i en måndag med x grader utomhus, x grader i själen, alltså fullständig balans på en slakare lina och i ett kallare regn och en orättvisare ekvation än du känner till. Mitt liv är ibland som en förlupen kula. I en western film.
Todos problemas, campesinos.

Ibland är man utom sig. Ibland inom sig. Autistlikt mest det senare.

En evig kamp, dö-dö-dömd att förloras. Kapitel för kapitel.**

  Men ibland, kompis, ibland har jag turen att få se en skymt av minken som lever vid ån. Minken, skygg skygg, som jag. Slinker fram i åkanten. En skugga. blott. Visar sig sällan så öppet som häromdan. Nu när ån var frusen tvingades den fram i ljuset. Taskigt för minken men roligare för mig att jag äntligen lyckades fånga den på bild. Jag har sett glimtar av den i flera år nu. Om det nu är samma gamla. Men det är en tuff liten rackare, en ensamlevande överlevare. Det är fortfarande möjligt. Hänsynslös fångad och fängslad i stinkande helveten under århundraden för sin åtråvärda päls. Av skapelsens självutnämnda krona.

Idag tog jag vägen genom magiska lilla dalen, vackert mossbelupen.

Själv är jag förlupen. Perro perdido.

***

Note to self 1: Det verkar som om jag undkommit Huffe-Puffes nitiska advokater. Always something (to be joyful about), pardner.

Hej, hej, kom hem igen.
Note to self 2: Avoid, avoid the void. APD.

****
Maggen krånglar. (Det här som man har kålsoppa i) Avföringen lösare än vanligt. Kan de va symptom på sköldkörtelrubbning? Men bättre lös än hård.
***********

Much too little, and less of it.

Vi blir äldre vi blir hårda

Förvirrade och uppslukade av oss själva

Glömska och rädda, ser vi oss omkring

Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila

När ingen vila finns ännu.

**///~
”If you bend it, you can’t mend it”  Kate & Anna McGarrigle.