Duttu il reduction

2017 02 06 .
Kallare och mer adjektivistiskt nu.

Jag fryser lite. Känner mig inte hemma här.

Och kanske är det psykiskt, men jag har svårt att bli varm numera. Jag har inte ens vallningar. Typiskt, det. Jag hade ju just börjat vänja mig vid dem. Som att bli besökt av en varm vän då och då. Ibland spontant, impulsivt och plöt  -   sligt. Och genant. Minsannt.

Men jag är i alla fall kontinent. An entire of myself, as it were.
*-_-*

  Pratkopierade idag. Ett tradigt hantverk med filhantering. Men jag älskar filhantering. Det är ett svårt hantverk.

Sidney Bechet. Hans sopransaxande ger mig gåshud hur lätt som helst.

Immer etwas, das.

---------------------

Jag fö-fö-föreställer mig gärna att jag är en erkänd konstnäär ur vars mun allt som komma är guld, och inte bara dregel, vilket ger mening även till dessa mina futtiga futila banaliteter… eländigt neplitade med mycken möda och halvt besvär.

Ja, allt det hära, ordstaplandet, målningar, pretto/krypto-dikter, filmer, animationer, mobilkamerabilderna och allt. Allt har sitt konst-ärliga värde, sitt avgrundsdjupa allvar och mening kommande från konstens scen, äpplen från ett jätteträd, blandat med sura rönnbär, precis utom räckhåll. Utvalt, arrangerat, poserat.
Och det är den inbillningen som krafsar på dörren och vill ut.

Men, vänta, det här har jag kanske skrivit förut?

Nevermind, upprepning är väl ingen dödssynd, säg? Jag är gammal och senil. Sällan tittar jag på gamla inlägg. Sällan tittar jag på framtida inlägg. Jag lever inte i nuet, men strax efteråt, alltid lite för sen. Alltid lite för ensam. I min egen facebookgrupp, kemiskt fri från gillare.

Tala om för mig vars Beda är, och jag ska tala om vem du är.