Perros desaparecidos

2017 02 17 .

Skepp på grund. Zobrilnätter ger zirapsdagar. Dilaterade trosor gör att fittan sticker fram.

Och förvirringen. Hakkapelitta melitta filteri, jumalauta.

 

Alltid rörande att se min skugga, 

oberoende, vinka till mig. Hallå!

                              

Död näbbmus, inte så näbbig nu, stackarn, hallå.

I närheten såg jag en katt, det var nog den troliga förövaren. Från egna katter vet jag att katter gärna fångar och leker med näbbmöss, men jag har aldrig sett en katt äta upp en. Jag har sett dom äta upp sorkar och fåglar, men just näbbmusen smakar tydligen illa. Kanske den smakar illa för att rovdjuren inte ska äta den, men det hindrar inte katterna från att fånga och leka och döda och sen lämna den. Så kan det gå. Strategin lyckades men patienten dog.

För ibland, Fredrik, ibland är botemedlet värre än sjukdomen. VSB.
  Jag hade tänkt stanna hemma idag och göra nåt nyttigt, som att städa, men det vackra vintervädret lockade och jag gick en lång, nästan 2 timmars runda i reservatet, genom dungar, över åkrar, med 1 kilo på varje fotled, beväpnad. Jag slapp i alla fall prata med nån. Alltid nåt. Immer etwas.
När jag kom hem och slappnade av så brast jag igråt. Och jag såg på mig själv utifrån och tänkte; nä, idag igen? Fittan sticker fram?
  I ett vilt anfall, som av vilda hundar, rensade jag lite i gamla ekonomipapper och slängde och slängde. Alltid nåt. Men jag råkade få syn på en siffra som var vass och den snittade upp ena ögat och ut spillde...ängslan, gelé-aktig och full av gluten och förtvivlan.

  Så skulle jag dricka löfbergs lila och råkade vifta till med armen, mitt inne i självagitation och spillde hela kannan över mig själv,  både tröjor och byxor och golvet och mattan. Sen tappade jag lusten för kaffe. Jag fick äta mina mackor torra. Det var trist.

Buttonholing? Not so much, eh?  Ha-ha.