Missnöjets våldsamma vinter

  Åh pappa, jag drömmer så konstigt numera.

Mardrömmarna den senaste tiden har varit så … våldsamma. Eller närmare bestämt; det är jag som varit våldsam, vilket är högst ovanligt. Vanligen är det ju jag som utsätts för våld i mina mardrömmar.

Jag känner mig ju skyldig när jag vaknar. Överväldigad av ursinne eller förtvivlan har jag inne i drömvärlden slagit sönder saker och pucklat på folk.

  Och idag var jag på apoteket och blev dåligt behandlad på grund av min bakgrund, och det var nästan som om jag drömde och att jag snart skulle bli vå-vå-våldsam därinne på apoteket, men lyckligtvis blev det inte så. Kanske var det en dröm, kanske var drömmen på väg att brista ut i verkligheten, men jag skyndade mig därifrån hur som helst. Vilket skulle bevisas.

  Missnöjets vinter är visst här. Det blir en bitter, bitter kamp att överleva kylan bland spökena efter alla fallna hjältar. Förebilder som visade sig vara cardboard cutouts. Eller cardboard Castros, både gud och djävul på samma gång.

 Men, ack o veh. Jag köpte epoxylim på biltema för att försöka laga dammsugarens hjul. Få väl se hur det blir med det. Aluminium-armerad epoxy, det låter ju förfärligt starkt. Men om det inte fäster på underlaget av plast - så hjälper varken armering eller super-epoxy. Precis som i verkliga livet. Jag är stark och armerad men ensam och bräcklig. Och tjock och ful. Livet är rättvist trots allt. Otack är världens lön, men otack kan man kanske odla upp och leva på. Eller åtminstone animera.
  Jag besökte en klinik idag. Trodde nästan jag skulle behöva stanna bilen och spy på gatan, så illa mådde jag. Men jag klarade skivan. Och strax befann jag mig på plats: (Jag gillar inte pekskärmar, det verkar så barnsligt)
 

Malplacerad, men mindre ovälkommen än jag brukar vara, så det var ju bra det.
Anyhow, I’m still able to walk the line. Sinister Sister Sinner.