Mamma, är det solen?

  Sista november. Ipso facto.

Det är dunkelt och skumt. Fullt av skumraskfigurer.

Vissa dagar kan man få syn på sin skugga i otakt, om man vänder sig om sådär riktigt snabbt. Ibland är det som om skuggan lever sitt eget liv, och liksom hälsar tillbaka ifall man vinkar åt den. Ifall man är snabb.

  

  Och ibland önskar jag att jag kunde byta plats med min skugga. (Och tänk om det är skuggan som är levande och styrande och att det i själva verket är kroppen som följer skuggan?)
   Eh, det vore bra häftigt att som skugga kunna flyta fram över marken, tunn och platt. Att glida över husväggarna och inte lämna spår nånstans, en flyende skugga, med en själlös, viljelös kropp i släptåg.
Att utplånas på natten och uppslukas av det Stora Mörkret. Och som skugga födas i skenet av en Kungslampa:

 

  Ett levande mörker som sprider sig och är som skarpast i starkt ljus.  Igår slocknade t.ex. lampan inne i min mikrovågsugn. Mörkret erövrade det utrymmet också.  Men förbanna inte ljuset. Släck lampan.

Stämningsbild.
  Vi går mot döden var vi går, i gångglädje mot gånggriften. Kalla vindar sveper snön över isig asfalt.

Survivalmode activated.